Tydligen tror en del att utmattning och depression är någon
slags genetiskt betingad psykisk sjukdom. Men för de flesta är dessa
symptom just bara symptom och en fullständigt normal reaktion på livets
omständigheter. Konstigare än så är det oftast inte. Om man alltid måste vara stark blir man till slut trött.
När jag äntligen sökte hjälp för drygt ett år sedan så hade
jag befunnit mig i en krigszon under många år. Ständiga problem med min dotters
skola som inte gjorde mycket för att bistå elever med särskilda behov. Jag vet flera föräldrar i vår situation. I princip alla går på knäna. Och inte nog med
att skolorna inte följer lagen. Därtill har vi en socialförvaltning som gör
sitt bästa för att vrida om kniven i redan svårt pressade familjer. Jag tänker
inte gå in på detaljer vilka problem vi har haft under åren, men det är saker
som skulle få många att däcka inom en vecka. Och här handlar det om många år.
Så länge man är mitt uppe i det där - barn som mår dåligt,
ständiga kontakter med skolan, alltid behöva ligga på, aldrig veta när nästa
kaos inträffar, alltid vara på helspänn – så känner man inte efter. Livet är en
krigszon. I början av förra året fick jag väl en liten andningspaus och då kom
det upp till ytan. Logiken är enkel.
Under alla dessa år har jag mirakulöst nog klarat av att
sköta mitt arbete på en nivå som jag kunde vara tillfreds med. Visserligen
utsattes jag för rena mobbningen under två perioder på hembygdsgården, men jag
lyckades ändå göra det jag skulle. När jag fick kommunens kulturpris och sedan
Rospriset så var det ändå någon slags bekräftelse på det. Jag hade trots kaos i
livets omständigheter gjort mitt jobb.
Men var landar man då till slut rent konkret? Ska jag bara
välja ett ord är det trötthet. Och då menar jag trötthet i vardagen. Att gå in
i duschen eller raka sig blir som att bestiga ett berg. Att städa, gå med sopor
eller klippa gräset är som ett maratonlopp. Allt det där som annars är rutiner
blir en kamp. Därtill började jag tröstäta och gick då givetvis upp i vikt
igen. Och när man märker att vardagslivet tar mycket energi så föds en ny
frustration.
Det som har räddat mig är projekten. Skrivandet,
forskningen, böckerna, fotbollen. Det har varit mina oaser.
Hur förändras man som människa när man lever under sådana
omständigheter? Tja, man lär sig att slåss, att aldrig vika ner sig. Och så lär
man sig att välja sitt umgänge. Ska man orka kan man inte omge sig med
krångeltyper. Man väljer människor som är konstruktiva. Det vill säga, inget
tjafs utan målmedvetet prestigefritt arbete framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar