Låt alla blommor blomma

Hög tid för ett långt och narcissistiskt inlägg. Nej men det handlar mest om att det är söndag.

Jag har alltid kombinerat melankoli med att vara tämligen introvert. Det är en praktisk kombination som ger mig det lugn jag behöver när tillvaron i övrigt mest är en kamp. Dessa personlighetsdrag har aldrig varit några problem i sig. Jag trivs så. Känner absolut inget behov av att gå omkring och vara uppspelt eller social. Och för att undvika att melankolin sjunker ner i depression knaprar jag 100 mg Sertralin varje dag. Det är ett oskyldigt nöje. Och så unnar jag mig två glas vin ibland på fredagen. Gud är god som skänker oss människor tröst genom det naturen ger. ”Gud verkar genom naturliga medel”, som läkarna sa när pesten drabbade Sverige 1710-1711. Men i övrigt är jag en tråkig och försiktig typ. Inga droger, inget röka, inget brännvin, inga chips mer, inget godis, inga bakelser. Inte ens kaffe…jo en gång i månaden när jag fikar med Hilja.

Däremot, och jag har tjatat om det till leda, så har samhällets norm om att vara glad och extrovert varit en genuin plåga ända sedan skoltiden. Jo, ämnet är uttjatat, men det är inte så mycket som har förändrats. Det är fortfarande den tyste melankolikern som det är fel på och som förväntas sträva efter ett annat mentalt läge. Det är aldrig någon som säger ”kan du inte sluta vara så glad och utåtriktad” eller för att uttrycka det något mer subtilt: ”Du vet väl att det finns hjälp att få om du blir för uppspelt och social”.

Numera är det mest något som irriterar mig, men som ung skapade det en stor osäkerhet om man överhuvudtaget var frisk. Såväl skola som kyrka hade sociala och utåtriktade ideal. Jag skulle förmås att prata mer på lektioner. I kyrkan skulle jag ha mer av anden så att jag blev gladare och vågade vittna. Ja, ja. Vinden blåser vart den vill. Var inte den tväre Johannes döparen ledd av Guds ande? Eller surkarten Jona? Eller arbetsvägraren Mose?

Det finns en bild av mig att jag lätt kommer i konflikt med mina arbetsgivare och att det också bottnar i någon slags mental knepighet. Det är fel. Det är väl snarare så att arbetsmarknadens ideal av underdånighet ibland har krockat med min självständighet. Likväl har jag alltid fått de bästa vitsord från de arbetsplatser jag varit på. Och de människor jag har mött har alltid varit nöjda med mina tjänster.

Och så många konflikter har det inte varit. Jag avslöjade oegentligheter på Åshaga när jag städade där. Det fick jag skit för. När sedan socialstyrelsen gjorde ett oanmält besök så visade det sig vara flera resor värre. En gång läxade jag upp gamle rektorn på Mönsteråsgymnasiet. Inte mycket att säga om. Han hade själv bäddat för det. Och så min konflikt med hembygdsföreningens styrelse. Den är ganska så logisk. De hade sina revir och kunde inte hantera min självständighet och mina synpunkter. Jag blev ett hot. Det viktiga för mig är vad jag gjorde under mina 10 år på hembygdsföreningen och som alla andra utanför styrelsen var nöjda med. Alla behövs i en förening och det är inte bra när man stöter bort folk och därmed olika kompetenser som är viktiga för att en verksamhet ska fungera.

Låt alla blommor blomma.

Nej då, jag har alltid arbetat lojalt. Det roligaste jobbet var kanske på Växjö Universitet. Att föreläsa och möta motiverade studenter är oslagbart. På samma nivå har föreläsningarna i Mönsterås varit. Det har varit ett stor nöje att se hur stort historieintresset är i bygden.