Tråkighet

Det är ju inte så att man nödvändigtvis tycker illa om sommaren bara för att man är obekväm med de temperaturer som varit sista tiden. Extremväder kommer att bli allt vanligare i takt med klimatförändringarna om man ser det över tid, påstår de flesta vetenskapsmän. Bara att vänja sig. Men temperaturen är bara en del av sommaren. Finns mycket annat som jag uppskattar, särskilt midsommar och de nordiska landskapen, myterna, åka runt och se byarna där förfäderna formade sina liv och ytterst sett Sverige.

Årstiderna påverkar inte måendet mer än marginellt. Hade det bara handlat om årstider hade livet varit enkelt. Är ju helt andra faktorer som avgör på vilken nivå man är. Det går inte att bestämma sig för att vara glad, tacksam och positiv, som en del verkar tro. Vet inte ens om det är något eftersträvansvärt. Behövs snarare fler med fötterna på jorden. Har sett för många ivriga lyckosökare där det mesta slutar i ett intet. Det är därför det alltid är bra att ha någon att bolla med. Någon som kan balansera ens eget temperament. Ibland överskattas entreprenörskap på gnetandets bekostnad.

Det man lär sig med åren är att ingen kan förstå ens liv utifrån. Ingen kan tillfullo förstå vad som format en till den man är idag. Inte ens den som begåvats med sällsynt stor empati. Alla dessa förnedrande samtal från skola, social och BUP. Att alltid behöva leva på helspänn inför nästa "katastrof". Magknipen varje gång man lämnar lägenheten. En förnedrande fd arbetsgivare som försökte trampa ner mig i leran. En arbetsgivare som behandlade mig som ett barn utan förmåga att fatta egna beslut, där lynnigheten och den psykiska labiliteten var vardagsmat att försöka parera. Inte ens en ursäkt har jag fått. Min kurator hade inga som helst problem att förstå varför jag hade hamnat i utmattningsdepression. Och då talar vi bara om de senaste 10 åren.

 
Så nej, jag skäms inte för vare sig mitt mående eller min attityd. Tvärtom lät jag andra trampa på mig alldeles för länge. Men första gången man hade med socialen att göra var man ju rädd. Nu sätter man alltid hårt mot hårt och det fungerar. Vi har makten, inte dom. Gäller att visa att man menar allvar. Likaså skulle man inte ha accepterat alla lustigheter från arbetsgivaren under så lång tid. Men vi hade ju särskilda anställningsvillkor och kunde ju få kicken när som helst egentligen. Men jag gjorde samma missstag redan i grundskolan. Jag väntade till nian innan jag slog tillbaka. Det var nio år för sent.

Det enda som gjorde att arbetsgivaren hade mig kvar alla år var förstås att jag hade en kompetens de saknade och att jag drog fulla hus och var omtyckt av många utanför styrelsen. Och så tror folk man är bitter. Varför skulle jag vara det? Jag är oerhört stolt för det arbete jag gjorde där, har vunnit tre kulturpris och haft förmånen att sprida historisk kunskap och nyfikenhet under 10 år och mer därtill. Jag har inget att bevisa. Men det man bygger upp över tid kan snabbt rivas ner. 

Överlag är det för mycket he he, hepp hepp i samhället. Lite mer tråkighet skulle inte skada.