Det var väl det roliga idag. Jag åker sällan ut, så pandemin har egentligen inte medfört några nya sociala inskränkningar för mig, bortsett från föreläsningar och fotboll. Illa nog i och för sig. Men generellt har nog vi ensamvargar klarat pandemin bäst rent mentalt. Någon gång ska man väl få tillhöra den kategorin. Men klart det är synd om dem som lider av sin ensamhet.
Idag har jag varit fruktansvärt trött. Skulle helst bara vilja sova, men det ligger inte för mig. Jag tycker inte om sömn. Det betraktar jag som förlorad tid. Men man får vara flexibel och pragmatisk i den frågan. Sover man inte går det illa förr eller senare. Men min trötthet triggar mig att ta itu med saker såsom skrivande och nya föredrag. Kanske kan man börja planera för föreläsningar med publik igen. Pandemin ska inte få mig försoffad.
Har sett dokumentären om Håkan Juholt. Det var ett fint porträtt av honom, men särskilt analytisk var den inte. Nog borde det interna maktspelet lyfts fram bättre. Men tydligen gör han ett bra jobb som ambassadör, samtidigt som det är uppenbart att han hade kunnat bidra med mycket i svensk politik. Nå, dokumentären visade på att S har sitt eget interna klassförakt, samt tydliggjorde de psykologiska mekanismer som driver ett drev framåt. Man kan inte bli annat än sorgsen för den behandling han utsattes för. Det är i den svenska inrikespolitiken han hör hemma. Hade jag varit sosse hade jag älskat honom. Hade jag varit politisk motståndare hade jag älskat att ha honom som vältalig antagonist. Men den huvudsakliga känslan efter filmen är sorg över hur elaka människor kan bli.
Här ett väldigt fint vykort. Storgatan 1906-1911. Ska förklara tidsdatering någon gång. Därefter några trevliga brevmärken från Lions med Mönsteråsmotiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar