Okänsligheten

Det som hände i onsdags när Polle skulle börja tjafsa är nog bland det mest okänsliga jag har varit med om. Han visste att jag är deprimerad och att min mor är oerhört sjuk och att jag har tuffa hemförhållanden. Att då i det läget försöka trycka till mig är såväl okänsligt som inhumant. Jag är tacksam att jag överhuvudtaget orkade vara med på mötet och hålla mitt anförande ensam mot en hel styrelse och deras kompisar. Man gör helt enkelt inte så som han gjorde. Han passerade en gräns där.  Nu var det som väl var inte styrelsen som helhet som hade anlitat honom som bulvan, utan en enskild styrelseledamot. Illa nog. Hur kunde Polle överhuvudtaget ha läst mina mejl och hunnit förbereda sig? Mina mejl till styrelsen har jag inte skickat till honom.

Men det finns människor som inte tar depression på allvar. Annars framstår hans agerande som fullständigt obegripligt. Jo, jag är deprimerad. I alla fall drabbades jag av en utmattningsdepression för ett par år sedan. Livets omständigheter låg bakom, inget ärftligt och inga kemiska obalanser.

Jag har sedan dess ätit sertralin och det är möjligt att det höjer mig så pass att jag kan kliva upp. Jag har satt en stenhård disciplin för att inte ge vika och bara ligga kvar i sängen som jag helst skulle vilja. Man saknar nästan all energi och undviker helst att gå ut.

I den meningen har jag delvis kontroll och låter inte depressionen ta över allt. Däremot har jag ingen nergi för att sköta trädgård eller hemmet mer än med vänster hand. Saker som borde bli gjorda skjuter man framåt. Förmågan att stå emot motgångar och jävliga människor minskar. Trösklarna för att bli arg blir lägre.

Men jag försöker skriva och forska ibland för att hålla igång. Periodvis kanske jag har lämnat definitionen för depression och bara varit nedstämd. Jag vet inte. På torsdag ska jag i alla fall hålla höstens första föredrag. Det hoppas jag kan ge mig energi. Sanningen är ju att väldigt många uppskattar det jag gör. "Du har inte så många fiender som du tror", som en sa till mig häromdagen. Nej, så är det förstås. Det är en liten kulturell föreningselit som inte kan hantera en enkel arbetargrabb som råkade studera. Människor som jag betraktas som knepiga och krångliga. Istället för att ta vara på kompetensen så tar de första bästa tillfälle att göra sig av med den.

Människor som Polle kommer inte från arbetarklassen. Han hade en privilegierad uppväxt där fadern var en framgångsrik möbelhandlare. Om jag inte minns fel var hans morfar också företagare. De andra i styrelsen har varit lite allt möjligt, men ytterst få, om ens någon, har stått på de sotigaste fabrikerna. Möjligen har en del jobbat på bruket och är då arbetarklassadel. Min pappa förstörde sin kropp på tegelbruket, tändsticksfabriken, Allack och Stece. Det är den världen jag kommer ifrån. Och vi frågar inte om lov om vi får yttra oss. Frågar inte om lov ifall vi får vandra runt i våra gemensamma lokaler. Går inte hem när andra ber oss.