Blomstermåla Folkets Hus bjöd igår på en musikalisk toppenkväll som definitivt kvalificerar sig på övre halvan av alla hundratals spelningar jag varit på sedan 1980-talet. Först ut var Viktor Olsson och sedan följde Mönsteråsrockarna evelyne. Publiken var ganska ungdomlig, vilket förstås är glädjande, men man kan undra om bygdens medelålders bara går på konsert när det vankas blues eller hårdrock. Med risk för att trampa någon på tårna, så behövs en attitydförändring. Man får väl ändå utgå ifrån att det finns en musikalisk nyfikenhet. Därtill är ju nästan alla i den åldersgruppen vaccinerade.
För det här blev en högoktanig musikafton. Viktor Olsson hade med sig sitt band som verkligen var skickliga i sitt samspel. Hans låtar är riktigt fina och på scen får de dessutom lite mer tyngd än på skiva. De lugna låtarna kräver förstås en fokuserad publik, men allt för många tjattrade allt högre vid borden i takt med att ölen rann ner genom struparna. Vid lugna låtar ska publiken, för att tala klarspråk, hålla käften! Viktor Olsson bjöd på en njutningsfull spelning och det är bara att hoppas att fler upptäcker honom. Det här höll mycket hög klass!
Sedan klev evelyne upp på scenen. Och det blev en rivstart med fullt tryck. Bandet har ju numera ett antal låtar som gör sig väldigt bra live. Dessutom hade bandet utvecklats påtagligt som scenartister sedan jag såg dem något år före pandemin. Nu var de rejält tighta och ingen som helst tvekan i någonting. Publiken var euforisk och sångare Ekwall kunde springa ut på en brygga till gästerna, vilket var ett nytt grepp som fungerade utmärkt. Låt vara att han halkade en gång. Bandet verkar under spelningens gång ha fått något strul med ett par instrument, men löste det elegant. Spelningen hade många höjdpunkter och lite extra magi blev det förstås när pappa Magnus Ekwall klev ut och sjöng sin del av "Vakna".
Det blev en mycket fin musikafton. Möjligen kunde ljudet ha varit bättre mixat. Det blev ibland lite grötigt. Sången kunde man lagt högre, liksom solo-gitarren. Men det var inte så störande att det påverkade helhetsupplevelsen.
På bussen hem satt jag ensam, bortsett från mannen som tog upp betalningen. Busschauffören hittade inte så bra, men efter lite vägvisning kom han till slut fram till Mönsterås station. Bygdens folk behöver tydligen också vägvisning när det är bra, spännande artister i Blomstermåla. Musik handlar inte bara om att höra sådant man vet att man gillar, utan också om upptäckarglädje och att njuta av stunden. All heder åt dem som var där. Och all heder åt Blomstermåla Folkets Hus som anordnar konserter på denna nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar