Traditionella föredrag

En gång i tiden fanns det en föreläsningsförening i Mönsterås som gästades av föredragshållare från hela landet. Jag vet inte när den avvecklades, men den fanns i alla fall kvar på 1940-talet. Tematiken var bred. Som exempel kan nämnas finansminister Ernst Wigforss som talade om landets ekonomi, Gustaf Bolinder som redogjorde för sin resa genom Sydamerika under krigstid. Om ”Världshändelserna från svensk horisont” talade redaktör Sven Backlund och Erland Sundström höll föredrag om ”Det är bara propaganda! Om propagandans förutsättningar och metoder.”

På den tiden var det ännu inte fult att förmedla något. Bildningsförbund och föreläsningsföreningar fanns på var och varannan ort. Människor sökte kunskap och det fanns förmedlare.

Sedan kom en tid där föredrag nästan blev något fult. Man talade om envägskommunikation, predikan, korvstoppning, pösmunkar som trodde att de hade något att berätta. Nej, nu gällde dialog, samtal och myspys. Lägg därtill vår tid av snabba klipp och hetsiga röster i radio och på teve. ”Människor orkar max 10 minuter”, hör man ofta. Detta synsätt har inte bara påverkat föreläsningsformen, utan också hur länge präster predikar. När jag var barn betraktades en predikan på 30 minuter som kort. Idag är det inte alls ovanligt att prästen talar i 5 minuter, sällan över 10.

Fortfarande finns det en tämligen utbredd nedlåtenhet mot traditionella föredrag, men jag upplever ändå att pendeln har svängt igen. Föredrag lockar. Tydligen finns det ett behov av att faktiskt bara få sjunka ner på en stol och lyssna och lära. Vill man sedan bidra själv finns det en frågestund efter föredragen. Det är också vanligt att många vill delge sina egna erfarenheter och kunskaper mer enskilt.

Jag älskar att gå på föredrag och slippa känna pressen att jag måste leverera och bidra. Det är skönt att bara få sitta där anonym och lyssna. Att ibland få vara en mottagare utan krav på dialog och respons.