Det där tjatet om arbetslinjen som vissa partier håller på med fyller ju ingen politisk funktion. Så vitt jag vet vill alla partier att människor så långt möjligt ska arbeta och att arbetslösheten ska vara så låg som möjligt, bortsett från den normala omsättningen på arbetsmarknaden. Så alla partier står för en arbetslinje. Skillnaden är väl att en del partier utgår mer från premissen att arbetslösa av naturen är lata och därför ska få det sämre så att de skärper till sig och skaffar sig jobb. I grunden är det förstås en slags darwinism där utgångspunkten är att man ska misstro medborgaren och nyttja psykologiska metoder som mer passar boskap.
Den nedlåtande attityden och klappen på huvudet kan göra mig rasande. Karaktärssvagheten "lathet" är givetvis inte överrepresenterad bland arbetslösa. Är man lat är man lat på jobbet också. Sedan finns det förstås alltid en risk att man som arbetslös går ner sig och blir passiviserad av det skälet, men det är något helt annat som inte kan lösas med lägre ersättningsnivåer. Då mår en sådan människa bara ännu sämre.
I ett kapitalistiskt samhälle, där 98% av befolkningen inte har sin naturliga funktion inom jordbruket, så finns det konjunkturer och tekniska effektiviseringar. Det gör att människor ibland blir arbetslösa. Det är alltså i huvudsak ett systemfel. Det är bara en minimal andel som förlorar sina jobb pga misskötsel.
I ett kapitalistiskt samhälle, som för all del är bättre än ett kommunistiskt, så kommer även människor med icke-uppenbart-lönsamma begåvningar i kläm. De passar inte in i de snurrande hjulen. De är en belastning och en kostnad i ett samhälle där allt mäts i ekonomisk lönsamhet och där andra värden hela tiden underordnas om de överhuvudtaget räknas. Varför är inte kulturen en het fråga i valrörelsen? Helt enkelt för att det inte passar partiernas agendor. Varför kan inte partiledare redogöra för vad våra mest kända författare har skrivit?
Om det hade funnits ett parti som värderar tillvaron på ett alternativt sätt så hade det fått min röst. Ett parti som värderar alla slags människor från tiden i mammas mage tills de dör en naturlig död. Ett samhälle där barn, sjuka, arbetslösa och äldre värderas lika som friska och arbetseffektiva. Där barn inte dödas för att de inte passar in i karriären eller har Downs syndrom. Där arbetslösa kan leva drägligt. Där sjuka inte ska behöva ha ångest för om de blir beviljade ersättning. Där äldre och svårt sjuka inte uppmuntras till aktiv dödshjälp bara för att ett kapitalistiskt samhälle inte vill veta av problem och lidande.
Klandra mig inte att jag blir frestad att rösta antihöger, trots de andra partiernas osmakliga syn på det ofödda barnet. Fast där tycker ju alla etablerade partier lika. Något annat vågar man inte. Dödskulturen måste värnas. Systemet kräver att man offrar de svaga-de ofödda, de sjuka, de arbetslösa, de med funktionsnedsättning, de äldre, de ineffektiva, de udda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar