Mönsterås - en helig plats för den som dyrkar skvaller

Efter 22 år i Mönsterås (samt de 21 första åren) så har det förstås cirkulerat en del besynnerliga rykten om ens person. Idag ska jag fördjupa mig i min självupptagenhet och gå igenom de jag särskilt har hört. Det finns säkert fler. Hur som helst - fantastiskt roligt att få spela sin egen narcissistiska försvarsadvokat i Mönsterås som, trots många fina kvaliteter, måste räknas som en helig plats för den som dyrkar skvaller.

1. Att jag är en rättshaverist. 

Svar: Är man en rättshaverist för att man försöker hjälpa sitt barn gentemot en inkompetent socialtjänst och en skola som inte följer skollagen, så absolut. Då är jag det med stolthet. Denna kamp för vår familj och hennes rätt till stöd har kostat allt. De striderna har varit helt nödvändiga. Även konflikten med hembygdsföreningen ser jag som sällsynt välvald. En förening som är så toppstyrd, inte tål synpunkter, som inte vill förnya sig, som markerar revir och stöter ut engagerade som lagt ner sin själ i föreningen...i en sådan situation är det inte bara att lägga sig ner som en dörrmatta. Det är inte att vara rättshaverist. Det är bara att läsa valfri, ärlig, självbiografi så kommer det att visa sig att det är så här livet ser ut. Att jag sedan har fått min mormors och min mors envishet är en helt annan sak, en underliggande del av min personlighet, som har varit till stor nytta i dessa sammanhang.

2. Att jag har någon bokstavsdiagnos. 

Svar: Det har jag svårt att tro. Jag var blyg som barn, är ganska introvert och ogillar att umgås med människor jag inte känner. Därtill polemisk i debatter, vilket inte betyder att jag inte kan vara nyanserad i andra sammanhang. Så nej, det räcker inte. Jag förstår om mainstreamsamhället gärna vill sätta diagnoser på alla som inte lever efter tidens sociala ideal, men det är intellektuellt ohederligt. Men eftersom vår dotter har en diagnos, så finns det alltid människor som ska försöka leta efter spår hos oss föräldrar. Jag är introvert, inte autistisk.

3. Att jag har fått sparken från jobb. 

Svar: Det var en i styrelsen på hembygdsföreningen som spred detta rykte och som i sin tur påstod sig ha hört det från någon annan som jag kände och hade förtroende för. Den mycket enkla sanningen är att jag aldrig har fått sparken från något jobb. Jag har alltid slutat pga besparingar eller för att arbetsgivaren av andra skäl inte kunnat finansiera tjänsten. I vissa fall har det varit tidsbegränsade uppdragsjobb. Inte ens från hembygdsföreningen fick jag sparken. Vi var 3 som fick sluta samtidigt eftersom regeringen tvingades följa oppositionens budget där man tog bort föreningarnas stöd för att anställa. Tvärtom har jag alltid fått mycket goda vitsord från alla arbetsplatser jag har varit på, även från hembygdsföreningen (se bild).

4. Att jag är psykisk sjuk. 

Svar: Jag har aldrig varit psyskiskt sjuk. Den låggradiga depression och mentala utmattning jag har är en helt normal reaktion på allt det som vår familj har behövt genomlida under omkring 10 år. Så det visar bara att jag är en människa som inte orkar hur mycket som helst. En mycket frisk reaktion således. Tvärtom så tror jag inte att särskilt många hade orkat så mycket som jag trots allt gjorde. Det skulle ta flera dygn att berätta om allt som har hänt, men det går inte av flera skäl. Men det faktum att jag bara tar det harmlösa lyckopillret Sertralin och 2-3 glas vin på fredagarna är ett Guds mirakel. Jag är ytterst trött i huvudet, men samtidigt känner jag mig intellektuellt funktionsduglig. Däremot har jag blivit alltmer asocial med åren. Det är knappt jag orkar träffa vänner, så i den meningen får jag vara tacksam för det tålamod de visat. SD vill ju förresten utvisa asociala människor, så jag ligger risigt till i framtiden.

5. Att jag har förlorat min kristna tro. 

Svar: Givetvis så prövas förtroendet för Gud när man får gå igenom saker och ting under många år. Men jag har aldrig lockats av framgångs- eller lyckoteologi, så därför blir inte fallet så djupt. Att vara kristen handlar ju ytterst sett ändå inte om vad jag lyckas eller misslyckas med, utan om Guds nåd och Jesu försoning på korset. Men visst blir helgelsen lidande av ett liv där man hela tiden måste kämpa och ta strider. Det jag har lärt mig under dessa år är att vara mer tacksam för det Gud gör och ger i skapelsen. Förr fick jag dåligt samvete så fort jag unnade mig någon slags sekulär avkoppling. Idag ser jag det mer som att Gud väckte mitt intresse för exempelvis historia och vykort. Och de 2-3 glas vin som jag tar i veckan hade jag aldrig tagit förr. Men så länge Gud inte gör det där supermiraklet med mitt mående så tackar jag honom för det vinstocken ger, som en slags medicinering. Jag har fullt förtroende för hela treenigheten, även om jag inte begriper mig på Honom. Och rent teologiskt har jag en klassisk syn med Bertil Gärtner som den stora förebilden. Mina uppgifter i den kristna församlingen är inte att hyckla fromhet. 

En del tiger ihjäl allt skitprat. Det är förstås också en helt legitim metod. Man behöver förstås inte besvära sig och lägga ner viss tid på försvarstal. Vi är alla olika och jag tycker det är ganska roligt att gå i svaromål.

Men nu är det fredag. Ikväll börjar hockeyallsvenskan med Modo. Idag har dessutom både Weeping Willows och Wilmer X släppt nya plattor. Det här är två band som i princip aldrig förnyar sig. Magnus Carlsson fortsätter sjunga som en mix av Roy Orbison, Morrissey och Elvis. Mycket fin skiva, även om den förra var mer angelägen. Wilmer X har två sidor: en svettig, rå och skitig, samt en lite mjukare och svensktoppsvänlig. Jag föredrar den första varianten. Nya skivan har lite av varje, men håller fin kvalite rakt igenom.