Minnen från Pionjärgatan

Del av Pionjärgatan - min barndoms gata.

Det var lite varmare förr
Jag hade förmånen att få bo många vackra och spännande barn- och ungdomsår vid Pionjärgatan – kanske den mysigaste och mest mytomspunna av alla gamla hyreshusgator i Mönsterås. Jag vill inte romantisera, men det var en varmare tid. Även om den sociala kontrollen var stor, så präglades folk i allmänhet av en genuin omsorg. Och även om vaktmästaren satte upp spelreglerna, så var inte hela tillvaron detaljreglerad. Det fanns levnadsutrymme för alla äventyrslystna ungar som bebodde kvarteret. Idag är det mesta stiliserat, buskarna inte så yviga, källarna låsta och vindarna ointagliga.

Mönsterås Bostäders första hus byggdes på Pionjärgatan
Husen på Pionjärgatan var de första som Mönsterås Bostäder byggde i Mönsterås. Det första – Pionjärgatan 4 – stod färdigt 1950. Husen var en del av den expansion som hade påbörjats i Mönsterås vid 1940-talets slut. (se artikel)


Här ser vi ett gammalt vykort som visar de nybyggda husen. Lägg märke till att Pionjärgatan inte verkar vara lagd längre än till ungefär den plats där Pionjärgatan 6 slutar. Kanske hade man inte ens påbörjat bygget av Pionjärgatan 8. Varför det första huset fick nr 4 är för mig en gåta. Det normala hade ju varit att ge första huset nr 2. Just detta hus fick mycket vackra och välbevarade trappmålningar av Folke Lundgren.

Arbetarkvarteret gränsade till de fina trädgårdarna på Storgatan
Det som gjorde den här gatan så speciell var/är ju den lummiga östra sidan med buskar och murar som utgjorde gräns mellan arbetarkvarteret och de privata trädgårdarna som tillhörde husen på Storgatan. Två helt olika världar. Vi ungar rörde oss smidigt i gränsområdet. (se vidare nedan)

Lekplatsen

Här ser vi lekplatsen som låg bakom Pionjärgatan 6. Med tiden förändrades den så att det till slut bara var en gungställning kvar. Nu har man gjort om den igen.

Jag flyttar till Pionjärgatan 8
1976 var det dags att flytta in på Pionjärgatan 8. Och området var mig på intet sätt främmande. Jag fann mig direkt väl tillrätta. Redan när jag och min föräldrar bodde på Torget ca 1970-1974 så sökte jag mig ibland ner till Pionjärområdet för lek.
De första månaderna bodde vi i en trea på tredje våningen, men sedan min bror kom till världen i oktober 1976 dröjde det inte länge förrän vi flyttade ner till motsvarande trea på bottenplan, med utealtan istället för balkong.


Pionjärgatan 8.


Den klassiska porten.


Baksidan med cykelboden.


Den branta trappuppgången.


Längst bort syns de lummiga uteplatserna.

Mörka lägenheter
Planlösningen för treorna var mycket underlig. Först kom man in i en mycket lång, smal och mörk hall som ingen hade någon egentlig glädje av. Den öppnade sedan upp sig i en större hall som kanske var tänkt som matrum i anslutning till köket. Rakt fram låg köket, med fönstervägg till det nämnda matrummet. Till vänster låg vardagsrummet. Tog man till höger i matrummet kom man till toaletten och de två sovrummen. Lägenheten var mörk och hade typiska blommiga 70-talstapeter. Men jag trivdes förträffligt.

Hela huset bestod av lägenheter med konstiga planlösningar. Längst upp fanns exempelvis små ettor, varav vissa saknade både kokvrå och dusch.


Här är jag i mitt pojkrum. Jag beklagar att bilden inte kunde beskäras på den här gammeldatorn. Klicka för större format.


Här ser vi tapeterna i köket. Det är brorsan som försöker äta. Jag beklagar att bilden inte kunde beskäras på denna gammeldator. Klicka för större format.












Arbetarkvarter
Hela Pionjärområdet (Pionjärgatan, Bryggerigatan, Hagagatan och en del av Parkgatan) var ett typiskt arbetarkvarter. Gubbarna jobbade i regel på en industri. Kvinnorna var företrädelsevis hemmafruar eller möjligen deltidsarbetande inom vården eller på lampfabriken. I övrigt samsades man över generationsgränserna. På den tiden fanns det betydligt fler barnfamiljer i området än idag, men också en hel del pensionärer.

Social kontroll och omsorg
Den social kontrollen var mycket stark. Fönster med god utsikt och lyhörda lägenheter skapade en god jordmån för skvaller men också genuin omsorg. Alla hade koll på alla, inte minst på varandras ungar. Om en unge misskötte sig fick han veta det av den som såg det. Idag är det ytterst få som vågar tillrättavisa andra än sina egna ungar.

Så fort man rörde sig ute rörde sig också gardinerna, och ibland hann man se ett ansikte skymta där bakom. Och nog visste man ganska så exakt hur varje familj hade det, vilka som söp och vilka som gav sina ungar stryk. Men där fanns också en genuin omsorg. Ingen unge slog sig illa utan att någon genast märkte det. Ingen gammal blev liggande ensam i sin lägenhet under flera veckor.

Vad tilltalade oss busungar?
Vad fanns det då i området som tilltalade oss ungar? Området var på denna tid inte så detaljplanerat och sönderorganiserat, varför det ännu fanns spännande zoner – olåsta källare och vindar, små utrymmen, buskage, klätterträd, gräsmattor för fotboll och så spännande original som det gällde att hålla sig väl med. Nästan allt man gjorde kan sammanfattas med orden spänning och äventyr.

Källare
Pionjärgatan och Torget utgjorde kärnområdet för våra lekar. Källarna var förstås helt perfekta för barn som ville ut på äventyr, eller som snabbt ville ta sig fram osedda. Istället för att springa runt ett hus, kunde man springa under och igenom.

Skyddsrum
I många av källarna fanns skyddsrum. När husen byggdes hade man ännu andra världskriget i färskt minne och kalla kriget lurade runt hörnet. Särskilt minns jag skyddsrummet på Pionjärgatan 6. Någon nyttjade rummet för diverse skräp och det var aldrig några problem att ta sig ner dit. Därifrån kunde man sedan ta sig ut genom en liten stege och lucka som satt på husets baksida. Fantastiskt spännande.


Luckan till skyddsrummet på Pionjärgatan 6.

Vindarna och taken – brandkåren kom och lyfte ner honom
Ibland tog man sig också upp till vindarna. Vinden på Bryggerigatan 4 hade en särställning, eftersom man via den kunde ta sig ut på Hagagatan. Men vinden på Pionjärgatan 8 stod också högt i kurs. Dit kom man bara med nyckel, och nyckel hade jag. Där fanns en lucka så att man kunde klättra ut på taket. Det gjorde vi förstås ytterst sällan eftersom även vi förstod att det var förenat med livsfara. Men en grabb i utkanten av vårt gäng tog sig en gång långt ut på taket, tappade greppet och gled sakta ned emot stuprännan vid takkanten. Där lyckades han få tag med fingrarna och blev hängande till brandkåren kom och tog ner honom. Jo, historien är helt sann.

Utomhus nästan jämt
Ute var det som gällde. I alla väder. Förutom att smyga omkring och spana, så spelade vi fotboll. Om detta har jag redan skrivit tidigare (se här).

Trädgårdarna på andra sidan gatan
På andra sidan gatan låg stora buskage och murar som utgjorde ett gränsland till de fina trädgårdarna som tillhörde husen på Storgatan. Där fanns små gångar och passager där vi rörde oss smidigt, om än med viss försiktighet. De flesta vuxna tog det nog med ro om de såg en unge i utkanten av sin trädgård.


En av de mystiska gångarna på andra sidan gatan. Bara en grind...


...som man lätt tog sig förbi.


Dit upp tog man sig också lätt.


Buskarna på andra sidan Pionjärgatan 8. Inte helt lätta att hantera eftersom där även fanns taggtråd.


Det där taket var inga problem att ta sig upp på vid den norra väggen. Sedan kunde man åka kana ner till ett träd på södersidan.

Original som det gällde att stå på god fot med
Det bodde ganska många original i området. Längst ner på Pionjärgatan 8 bodde Sixten Wallenstein. Han brukade sitta och uggla med huvudet utstucket genom sitt lilla köksfönster på nedre plan. Vi bodde granne med honom ett tag. Wallenstein hade varit svårt alkoholiserad, när han plötsligt blev nykter och talesman för Länkarna. Wallenstein flyttade dock ganska snart och in flyttade Stenholm. Stenholm var himla trevlig som nykter, och oftast trevlig även som onykter. Men hans lägenhet blev ett centrum för alla i närheten som drack lite för mycket. För det mesta gick det där att hantera, men ibland blev det förstås på tok för stökigt. Idag hade folk aldrig accepterat det, men vi anmälde aldrig. Man var solidarisk. Stenholm brukade komma med rosor dagen efter om han tyckte att han hade gjort något olämpligt. Ibland låste han ut sig, varvid jag alltid fick uppdraget att klättra in genom hans för evigt öppna köksfönster och låsa upp inifrån. Som tack brukade jag få en ål.

På Pionjärgatan 6 bodde en man som vi kallade Ossa Bossa. Han talade väldigt sluddrigt – ossa bossa ungefär. Det sades att han hade varit rallare och kom ifrån Värmland. Han var liten och hade stripigt pipskägg. Jag var lite rädd för honom. Han verkade mystisk och var sällan nykter. En gång busringde vi på hans dörr. Peo skulle hålla vakt och varna mig om Ossa Bossa kom ut. Men Peo blev helt stum när han kom ut och plötsligt stod jag öga mot öga med Ossa Bossa. Jag lyckades dock rusa iväg och undkom därmed en given örfil. Den som fångades av Ossa Bossa fick nämligen en örfil. Några år senare metade vi tillsammans nere vid järnvägsbron. Då var han riktigt trevlig.

Kvarterskrig
Det förekom vissa spänningar och incidenter i förhållandet till andra kvarter, särskilt med de farliga grabbarna från Industrigatan (nuvarande Jakobs Gränd). En gång var det ett riktigt gängkrig. Jag minns det inte riktigt, men Joakim som också växte upp i kvarteret berättar:

"Killarna slogs mot varandra över området. Jag kommer ihåg att de använde sig av knivar, luftgevär och Hobbexkatalogens kraftigaste slangbellor och pilbågar. Vi småkillar tvingades agera spejare och jag var livrädd."

Slutord
Åren på Pionjärgatan var på många sätt fantastiska år. Idag var jag tillbaka på min barndoms gata. En del var sig likt, annat inte. Men någonstans där inne återkom den där känslan av spänning och äventyr. Och när gubben kikade fram bakom gardinen precis som förr...ja då var det som om jag för ett ögonblick var tillbaka där min pionjärhistoria började för 33 år sedan 1976.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VII - Torget

Torget 8 är det vita huset ungefär i mitten på vykortet.

Längst där uppe bakom de fula affärshusen ligger gamla Torget åtta.



Till Torget 8
Jag minns ännu flytten till Torget åtta (huset har idag annat nummer och är det vita hus som ligger över Systembolaget/Algots) när jag var fyra år. Det var en kall kulen kväll, kuslig också. Jag minns att huset framstod som spöklikt jämfört med den moderna lägenhet jag var van vid. Vår lägenhet låg på övervåningen och var köpingens högst belägna bostad. Framför mig låg emellertid tre fantastiska år. Torget var den mest fulländade plats en unge kunde leva på. Visserligen hade väl en del hus rivits redan när vi kom dit i början av 1970-talet, men ännu fanns många vildträdgårdar, unika gamla hus och utedass kvar.

Kallvatten och järnspis, men makalös utsikt
Lägenheten var mycket gammalmodig för att vara i folkhemssverige, vars moderna bostadsprogram var uppmärksammat över hela världen. Varmvatten saknades och i köket fanns endast en ålderstigen svart järnspis där det alltid eldades. På den lilla toaletten fanns ett litet badkar som fick fyllas på med spisvarmt vatten när någon ville tvätta hela kroppen samtidigt. En gång hade toaletten varit ett litet trapphus, varför den stack ut utanför själva huvudbyggnaden. Utsikten var förstås unik och för mig som ofta lekte detektiv var spejarfaktorn hög.



Bakom min far kan man genom fönstret ana den fina utsikten, även om just detta foto inte är från 1970-talet.


Arbetarkvarter
Lägenhetens standard var det gängse på Torget som ännu var ett utpräglat arbetarkvarter. De flesta männen i kvarteret jobbade på Industrifjädrar/Stece, någon på hamnsågen. Kvinnorna var självklart hemmafruar. Det var först efter rivningarna, renoveringarna och nybyggena under slutet av 1980-talet som kvarteret ändrade karaktär, fick status av exklusivt centrumboende och i stort sett övertogs av de välbärgade. Därmed förstördes också områdets unika kulturvärde som levande arbetarkvarter.

Alvar, Aina och Erik och så gubben Asp
Under oss bodde Alvar och Aina, välkända profiler i Mönsterås. De hade bott där sedan slutet av 1930-talet. Alvar, eller Alvar med hatten som han kallades, var min fars fosterbror och biologiskt min farmors kusin. Alvar och min far hade föräldrahemmet i Krokstorp ihop, en gammal backstuga som numera fungerade som sommarstuga. Alvar och Aina hade inga egna barn så de blev min farfar och farmor. Oftast hade de Ainas bror Erik inneboende hos sig. Alvar, Aina och Erik var riktiga original av det slag man inte hittar nu för tiden. De var mycket förnöjsamma på ett sätt man sällan återfinner idag. Livets glädjeämnen bestod av att ta en biltur till Oknö, gå bingopromenad, spela kort, träffa folk och dricka kaffe. Alvar hade en särpräglad social begåvning och kunde prata med vem som helst om vad som helst. Alvar lärde mig det mesta en unge bör veta – att hitta i skogen, att räkna, hur man gör pilbågar, spela spel och alla möjliga små trix som man hade nytta utav. Förutom mina bortgångna morföräldrar så är det Alvar, Aina och Erik som jag saknar mest.

Jag var ofta hos Alvar och Aina. Dörren var alltid olåst och man var jämt välkommen. På den tiden tog alla socialt ansvar i kvarteret. Man behövde inte heller fråga om man fick hälsa på. Man bara klev på. Oftast gick jag direkt till tant Ainas skafferi där jag fick ta för mig av de goda Singoallakexen. Det översta kexet fick jag alltid lov att slänga eftersom det alltid var fullt med svartmyror som tänkt samma tanke som jag.

Nedanför vårt hus låg ett annat vitt hus där gubben Asp och hans fru bodde. Frun var tystlåten och med i Jehovas Vittne. Gubben Asp var hennes raka motsats - sur och tvär och svor som en borstbindare. Man sa att han var straffriförklarad, en femfemma som levde efter egna lagar och körde bil utan körkort. Som barn var man lite rädd för honom. I själva verket kunde han vara riktigt trevlig, så länge vi ungar inte hittade på allt för hemska rackartyg. Gubben Asp var nog en ganska så bra karl egentligen. Jag fick ett par skridskor av honom.



Från vänster: Erik, Aina, Alvar, jag, min far. Lägg märke till de i kvarteret så typiska blåa overallerna som fick följa med även på tårtkalas.

Lekmiljön
Hela kvarteret utgjorde en enda stor lekplats med vildträdgårdar och gamla hus mer eller mindre bebodda. Norr om Torget åtta låg exempelvis ett gult ödehus med vildträdgård, utedass och tvätthuslänga. I denna paradismiljö var vi förstås ofta och smög. Nere vid tvätthuslängan låg gamla serietidningar och det utrymmet blev vårt högkvarter under många år, även långt efter att jag flyttat ned till Pionjärgatan. Om Gubben Asp såg oss på det taket fick vi ordentligt med skäll.

I buskaget bakom utedasset som vette mot Torghallen skedde smygrökardebuten. Vi hade köpt cigaretterna i Holms kiosk (till morfar, som det hette). Jag minns att gubben Holm tvekade att sälja till mig, men när jag hotade med att hämta morfar så gick det bra. En kille som kallades Bisse bidrog med snus, men det testade jag bara en gång eftersom jag blev kräkesjuk.

I backen där systembolaget idag ligger kunde man på den tiden åka pulka och skidor ner till Torghallen, en affär som låg där Algotsparkeringen ligger idag. Backen är ganska brant, så farten var imponerande.



Jag gungar utanför det gamla gula ödehuset.

När gubben Asp tog yxan och skulle fånga en skurk
Några riktigt dramatiska händelser inträffade kanske inte under de tre år vi bodde där, men där fanns en atmosfär av spänning och människokärlek som satte sig i sinnet. En händelse har dock särskilt fastnat i mitt minne.

Någon gång under den tid vi bodde där så inträffade en serie mystiska brott i Mönsterås. En okänd person gick runt och stack hål på bildäck. Detta drabbade även oss som hade bilar parkerade vid Torget åtta. Gubben Asp, som var handlingskraftig, bestämde sig för att lösa problemet på egen hand. Sålunda tog han en yxa och bosatte sig i en liten brun barack som han hade placerat på slänten utanför vårt hus. Där höll han sig vaken några nätter. Någon däckmarodör dök dock aldrig upp som väl var. Gubben Asp hade inte tagit med sig yxan som prydnad. Som barn minns jag att den där historien var kusligt spännande. Jag kan än känna de kalla kårarna när mina föräldrar och gubben Asp pratade om den gäckande skugga som drev runt på nätterna och stack hål på däcken. I min värld förvandlades han till ett monster.

Efter tre år hade väl mina föräldrar tröttnat på vedhuggning, eldande och vattenbärande. Flyttbussen gick igen. Men Torget hade för alltid fått en plats i mitt hjärta och skulle fortsätta utgöra kärnan i det område som jag och mina kompisar rörde oss i.



Jag framför vår bil. Till höger syns den bruna barack där gubben Asp väntade med sin yxa.

Jag hade inte tillgång till särskilt många foton från Torget. Men det finns fler och troligen bättre, så jag återkommer så snart jag har besökt mina föräldrar.