På spaning efter det Mönsterås som flytt XVI - "New Mönsterås" 1959

Mönsterås 1959. Foto A/B Flygtrafik. Frigivet av försvarsstaben. Förlag: Mönsterås Bokhandel. Klicka på bilden så syns det mycket bättre.

Det nya Mönsterås

Idag visar jag ett vykort från 1959. Om kortet hade varit taget tio år tidigare hade mycket sett annorlunda ut. Småvillorna väster om torget hade inte funnits (längst ned till vänster). Och istället för hyreshus i Pionjärområdet och radhus vid Mölstad hade vi sett kolonilotter och vacker ängsmark. Fotbollsplanen hade inte heller varit invigd. Bygget av Torghallen hade inte påbörjats. Så vad hade hänt på tio år? Kort uttryckt var det en kombination av tur (efterkrigstidens högkonjunktur och gynnsamt geografiskt läge) och strategisk skicklighet.

Mönsteråsutställningen och Oknö
Mönsteråsutställningen 1946, som var ett led i en medveten marknadsföring, kom att få en avgörande betydelse för Mönsterås framtid. Där föddes bland annat idén om semesterparadiset Oknö. Efter snabba markinköp stod stugbyn färdig 1950. Serviceanläggningen var mycket högstående i den tidens Sverige, och en camping och stugby av den kalibern ska inte underskattas om man vill förstå kommunens attraktionskraft och goda rykte.

Industrietableringar och nya bostäder
Marknadsföringen ledde också till industrietableringar. 1951 etablerade sig Industrifjädrar/Stece och 1957 påbörjades bygget av Södras Sulfatfabrik. Industrifjädrar sysselsatte på den tiden mellan 250 och 350 anställda, sulfatfabriken ca 400.

Mellan 1950 och 1962 ökade därför Mönsterås befolkning med närmare 2000 personer, från ca 4000 till 6000 invånare. Nya bostäder var en förutsättning för att hantera expansionen. Kommunen köpte därför mark och i Mönsterås Bostäders regi förvandlades i rask takt åkrar, ängar och kolonilotter till bostadsområden. 1950 stod första huset färdigt på Pionjärgatan. 1957-1958 stod radhusen i Mölstad färdiga. Med tiden tillkom hyreshus i Elgerum, Åsevad och Ljungnäs.

Viktor Lund – en tjänsteman som gavs makt
På det personliga planet hade kommunalkamrer Viktor Lund stor betydelse. Han blev anställd 1948 och var drivande bakom de flesta av kommunens projekt. För en nutida betraktare kan det framstå som obegripligt hur en tjänsteman kunde få så stor makt, men Lund betraktas än idag av många som Mönsterås mest betydelsefulla person under 1900-talet. Det finns dock dom som menar att hans storslagna projekt sköt kommunens ekonomi i sank. Man kan emellertid inte bortse ifrån att Mönsterås knappast hade sett ut som det gör idag utan Viktor Lund.

För övrigt 1 så fick jag ett mejl från en person som tyckte jag skulle skriva om turerna kring den flicka som tog sitt liv ute vid Carl Bobergsgården. Men jag klarar inte det. "It's too close to home. And it's too near the bone." (Morrissey)

För övrigt 2 så rekommenderar jag Börje Hörnlunds artikel om Centerns sentida utveckling i DN. Den säger allt. Jag håller fortfarande Thorbjörn Fälldin för en av de mest rejäla, folknära och rakryggade politiker Sverige har haft. Centern skulle behöva någon av hans kaliber igen.

På spaning efter det Mönsterås som flytt XV - Mönsterås marknad - uppror och slagsmål, ärtrör och stinkbomber

Äldre torgmarknad i Mönsterås. Bilden återfinns i "En bok om Mönsterås".

Höstmarknaden
(Vet ej om jag kan blogga imorgon, så jag bjuder på ett extra inlägg idag.)

På lördag är det dags för marknad i Mönsterås. Vårmarknaden är emellertid ett relativt nytt påfund som inte fanns i det gamla bondesamhället, då de stora marknaderna alltid inföll under sommaren och hösten. Den ”riktiga” marknaden, eller "marken" som det heter här, som de flesta Mönsteråsare relaterar till infaller numera alltid första lördagen i oktober.

Höstmarknaden inföll före 1795 i slutet av september. 1795 fastställdes 1 oktober som marknadsdag. Längre fram blev 9 oktober det normala, vilket i modern tid omvandlades till första lördagen i månaden.

Vid Mönsterås begynnelse under medeltiden utspelade sig marknaderna nere vid det försvunna Sjötorget (se kartan från 1726). Torget torde ha utgjort marknadsplats sedan åtminstone 1600-talet, även om Sjötorget var den viktigaste marknadsplatsen.
























I äldre tider hölls marknaderna vid Sjötorget mellan Storgatans marknadsbodar och Mönsteråsviken.

Slagsmål och uppror
Marknaderna har alltid varit präglade av slagsmål och figurerar ofta i domstolshandlingarna. Men det förekom också rena uppror när bönderna agerade mot de förordningar som statsmakten hade bestämt. År 1640 talas det exempelvis om ett uppror bland bönderna vid Mönsterås marknad pga Lilla tullen, en tull som infördes 1622 och som innebar att alla skulle betala för de varor som fördes in till marknadsplatsen. Fri handel på landet förbjöds och bönderna var förstås förlorare när de tvingades sälja på bestämda marknadsplatser mot tullavgift. Ytterligare ett exempel kan hämtas från 1642 då det trots förbud såldes öl och en stadsvakt överfölls.

Min barndoms marknad - ärtrör och stinkbomber

Under min barndom var Mönsterås marknad en av årets magiska dagar med samma klang som julafton och födelsedagen. Förväntningarna var enorma. Redan på fredag eftermiddag sattes de första stånden upp. Vi grabbar hade förberett oss i god tid genom att införskaffa en bra galge som kunde användas som rör för de i Torghallen inköpta ärtorna. Ärtrör var det givna vapnet under marknaden då ortens alla ungar samlades på samma plats och det alltid uppstod småtjafs och småkrig.

Så redan på fredagskvällen sprang vi runt och busade i halvmörkret. Hade man tur kunde man köpa stinkbomber under disk redan denna kväll. Annars fick det inköpet vänta till lördagen. Ryktet spred sig snabbt vilka försäljare som sålde svart under disk. Särskilt rädda för polisen behövde de inte vara på den tiden.

Lördagen var den stora marknadsdagen. Då kom mina kusiner från Ruda på besök. Under stoj och stim gick vi marknadsrundan varvid vi köpte något för de pengar vi sparat och fått; leksaker av dålig kvalitet förstås, men ack så roligt. Sockervadd eller popcorn ingick också i standardinköpen denna dag. Jag tyckte också om att ta några lotter och vann i regel fina priser som matspann eller en stor nalle. En gång hittade jag 50 kronor som fladdrade runt på marken och jag kan ännu känna lyckan när de vuxna runtikring sa att jag kunde ta pengarna.

Resten av dagen tillbringades med andra kompisar och ärtröret. Vissa hade lyxat till det med ärtpistol.

Nu för tiden har inga ungar ärtrör och marknaden har spridit sig till Storgatan. Utbudet är väl av ungefär samma art som under min barndom, men det känns dyrare och tråkigare. Höstmarknaden har dock bevarat mycket av sin karaktär av folkfest, även om jag personligen saknar både ärtrören och doften av stinkbomber. Men det är jag nog ganska ensam om. Finns det inga ungar som kan axla den fallna manteln?

På spaning efter det Mönsterås som flytt XIV - När varje by hade ett fotbollslag - om en bortglömd fotbollsturnering

Forssa IF, det segrande laget i 1937 års pokalturnering. Jag kunde tyvärr inte få bättre bild än så här. Klicka på bilden för större foto.

Pokalserie
1937 anordnades en sedan länge bortglömd fotbollsturnering i Mönsterås, en så kallad pokalserie. De deltagande lagen var Mönsterås AIF´s B-lag, Mönsterås GoIF´s B-lag, Habbestorp, Elgerum, Torp, Hammarglo och Forssa. Pokalen var skänkt av Mobergs Herrekipering.

Byalag
Deltagarförteckningen visar att det fanns ”riktiga” fotbollslag ute i byarna. För en nutida betraktare kan det framstå som märkligt. Men vi ska komma ihåg att det vid denna tid ännu bodde ganska många människor på landsbygden, vilket även de många landsbygdsskolorna vittnar om.

Igenväxta fotbollsplaner
Hur pass organiserade dessa byalag var är svårt att veta. Förmodligen spelade de inte i serie, men hade egna fotbollsplaner och ibland egna dräkter. Forssa hade tre fotbollsplaner. Den flitigast använda hette Ekesläta och låg i skogen vid Gelebo. Habbestorp hade sin vid Springarebacken och Torps låg vid kapellet. De flesta av dessa planer är idag helt igenväxta.

Forssa IF stod som segrare
Matcherna i den aktuella pokalserien spelades på Mönsterås AIF´s plan ”Sylten” mellan Köpingen och Kråkerum och på Mönsterås GoIF´s plan ”Muddern”. Att byalagen kunde ge de mer etablerade föreningarna en match visar finalen som stod mellan Mönsterås AIF´s B-lag och Forssa. Något överraskande så vann Forssa med 1-0 efter mål av Hasse Ekberg.

Källor och litteratur

Stencil skriven av Inge Johansson, 1996

På spaning efter det Mönsterås som flytt XIII - Mönsterås AIF - Historien om en bortglömd fotbollsklubb

Mönsterås AIF - lagbild från ca 1940. Övre rad fr.v: 1.Erik "Lill-Erik" Johansson, 2.Arne Karlberg, 3.Folke Karlberg, 4.Ingvar Eckborg, 5.Gunnar Thegerström, 6.Sture Svensson, 7.Birger "Höna", 8.?. Nedre rad fr.v: 1.Birger Norén, 2.Birger Johansson, 3."Rulle" Andersson. (Fotot ingår i Kurt Sundlöfs samling)

Mönsterås AIF?
Mönsterås GoIF känner väl de flesta Mönsteråsare till, men Mönsterås AIF? Vad är det?

En som kan berätta är Kurt Sundlöf, 83 år. Han är nämligen en av de sista spelarna som är kvar i livet från den sedan länge bortglömda klubben.* Jag fick förmånen att träffa denna vänliga fotbollslegend en solig vårdag i april.

Rivalitet och slagsmål
Mönsterås AIF (Mönsterås Arbetares Idrottsförening) var en klubb som var verksam från 1920-talet till början av 1940-talet. Föreningens huvudsakliga verksamhet förefaller ha varit fotboll. Klubbdräkten bestod av vita skjortor med blå krage och blå manschetter, blå byxor med revär och blå-vit-randiga strumpor. Klubbens arbetarkaraktär stod i skarp kontrast till den tidens Mönsterås GoIF som betraktades som lite finare.

- Det var en enorm rivalitet. Alla var arbetare i AIF. Ibland blev det slagsmål mellan grabbarna i AIF och GoIF, minns Kurt.

Att relationen inte var helt utan spänningar bekräftas i ett protokoll från 1939 där det framgår att ett försök att slå samman klubbarna hade misslyckats. AIF menade att en förutsättning för ett sammangående var att föreningen fick ett helt nytt namn. GIF å sin sida menade att eftersom AIF en gång brutit sig ur GIF, så borde man mer betrakta det som en återkomst till moderklubben. Eftersom klubbarna således inte kom överens bordlades frågan, men man skulle träffas för fler samtal framöver. Sammangåendet skedde förmodligen 1942. 1941 fanns nämligen AIF kvar, men därefter är det tyst om klubben. Tyvärr saknas GoIF´s protokoll för just 1942.

Enligt obekräftade uppgifter så skall Mönsterås AIF´s kassör ha vägrat ge de sista kronorna till Mönsterås GIF, utan istället skänkt pengarna till en annan AIF-klubb, Motala AIF. Detta är förstås bara ett rykte, men mot bakgrund av den rivalitet som fanns, ändå inte helt osanolikt.

Om AIF var en utbrytning från GoIF så bör klubben ha bildats någon gång mellan 1925 och 1929. Mönsterås GoIF´s protokoll ger inget besked om detta, men 1928 nämns inte AIF när GoIF räknar upp grannklubbarna. Under våren ansöker dock AIF om att få använda GoIF´s idrottsplan, varför man kan antaga att de hade ett fotbollslag på gång.

Kamratskap
Kurt Sundlöf var aktiv i föreningens juniorlag 1937-1938. Därefter gick han över till GoIF och senare till Kalmar AIK (division två) och fick bland annat utmärkelsen som Kalmar AIK´s viktigaste spelare.

- Jag nådde vissa framgångar, men hade aldrig en tanke på att tjäna pengar på fotbollen. Vi spelade bara idéellt. Kamratskapen var det viktiga, säger Kurt.

Den gamla fotbollsplanen
Mönsterås AIF´s fotbollsplan, "Sylten", låg på ett fält mellan Mönsteråsviken och Kråkerums herrgård. Platsen är idag full av mossa och grästuvor, men man kan ändå tydligt se i marken var planen har legat.

Kurt Sundlöf vid Mönsterås AIF´s gamla fotbollsplan, vackert belägen med Mönsterås köping i bakgrunden.

Kurt berättar att Mönsterås AIF var med i seriesystemet och mötte lag som Nickebo och Rugstorp. En tabell för Norra Möreserien 1929-1930 visar att Mönsterås AIF den säsongen kom på åttonde och sista plats och att man bland annat hade förlorat mot Timmernabbens IF med 1-10 och 0-5. 1933-1934 var man som bäst och slog konkurrenten GoIF två gånger.

Kurt förklarar att klubben lades ned och gick upp i Mönsterås GoIF under andra världskrigets beredskapsår då nästan alla grabbar försvann åt olika håll.

- Alla är borta idag. Bara jag är kvar, säger Kurt och blickar ut över tuvorna som en gång var hans och Mönsterås AIF´s hemmaplan.

* Har idag (24/4) fått kännedom om ytterligare en person som lever och var med i MAIF juniorlag.

Stor tack till Kurt som var mycket vänlig och hjälpsam! Tack även till Björn Olsson som bistått med tips.

(Eventuellt blir det en andra artikel om Mönsterås AIF som handlar om klubbens öden i seriesystemet. Jag har fått tips om hur jag gå vidare i Mönsterås med detta.)

På spaning efter det Mönsterås som flytt XII - Mönsterås GoIF, årgång 1966

Mönsterås GoIF årgång 1966. Lagbilden fanns i tidskriften Rekord. Klicka på bilden för större format.

Den lilla medföljande artikeln om Mönsterås GoIF. Klicka på bilden för större format.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg spelade Mönsterås GoIF i den näst högsta divisionen 1966. Man kom trea från slutet, bara en poäng från att hänga kvar.

Inför säsongen 1966 uppmärksammades laget i tidningen Rekord där man fick vara med på lagbild. I en mindre artikel redogörs för klubbens historia och lagets spelare listas. Särskilt intressant är att tidningen anger fotbollsspelarnas yrken. Det hörde väl tiden till samtidigt som det idag vittnar om att spelarna var amatörer. De flesta spelarna var mellan 23 och 30 år, alltså betydligt äldre än dagens unga men lovande utgåva.

På spaning efter det Mönsterås som flytt XI - Den 8 oktober 1983. Dagen då klyschan blev sann.

Karnevalsstämning i Mönsterås
Det var lördagen den 8 oktober 1983. Trumpeterna tjöt ikapp med ungarna, pukor och fanfarer, flaggor och ballonger, trängsel och förväntan. Skolans barnorkester spelade i disparata tonarter. Men det spelade ingen roll. Det var karnevalsstämning i Mönsterås och det var inte Kungen som skulle komma. Det var GAIS - makrillarna från Göteborg.

Storpublik på Idrottsparken
Mönsterås GIF hade efter en framgångsrik säsong vunnit division tre och skulle nu få kvala till landets näst högsta serie. I vanliga fall sökte sig 50 tappra själar ner till Idrottsparken. Idag var det 2651 betalande, varav ett par hundra var Göteborgare. Den 2651:e åskådaren var prästen Oredsson som något försenad hade vågat sig ner till parken iklädd sin svarta kaftan. Oredsson hade aldrig tidigare kombinerat gudfruktighet med fotbollsintresse, men kanske anade han att det skulle behövas en stark tro. Nå, inte ens åkallan av högre makter kunde rädda oss denna dag.

Målen
Redan efter sex minuter jublades det bland de 200 tillresta GAIS-supportrarna. I 44 minuten var det dags igen. Tre noll kom minuten efter. Fem minuter in i andra halvlek kom fyran. Femman smälldes in i 58:e minuten. Målkalaset fullbordades i minut 86 då Mikael Robertsson dundrade in sjätte målet.

Dagen då klyschan blev sann
Då kan man väl tänka sig att den enda mönsteråsare som var glad denna dag var mannen som sex gånger fick gå uppför matchtavlans stege. Sådant blir man ju törstig av och gubben såg i alla fall allt gladlyntare ut för varje besök där uppe. Men GAIS lyckades inte ta ifrån oss festen. Jag minns faktiskt inte en enda sur min. Den här dagen blev klyschan sann – det viktiga är inte att vinna utan att ha roligt.

På spaning efter det Mönsterås som flytt X - Det var vi som var fotbollens gräsrötter.

När alla spelade fotboll
I ett svagt ögonblick lovade jag återkomma och berätta när jag spelade fotboll. (se detta inlägg). Fotboll framstår kanske för en nutidsmänniska som något obskyrt, något utrotningshotat som man i bästa fall spelar på datorn eller ibland beskådar på TV. Men när jag var barn spelade nästan alla ungar fotboll på gräs. Inte så att alla spelade i klubb. Nej, det handlade om en fotbollskultur som hade kvarteret (eller några kvarter) som utgångspunkt. Det var innan Mönsterås Bostäder hade förstört de aktuella grönytorna med buskar och baracker. För mig och de andra ungarna som bodde i Pionjärområdet och runt Torget fanns tre brukbara gräsmattor.

Bakom Pionjärgatan 8
Den minst begagnade gräsplanen låg på baksidan av Pionjärgatan 8 där jag bodde. Anledningen till att den användes minst var helt enkelt att de läktare som inramade planen bestod av balkonger, befolkade av kvarterets mor- och farföräldrar. De som inte ville riskera att få en boll i huvudet kunde ändå följa spelet bakom tunna köksfönsters gardiner. Telefonlinjen gick varm bort till Mönsterås Bostäders kontor de dagar fotbollen togs fram.


Gräsplanen bakom Pionjärgatan 8 - idag inte spelbar pga planteringar.

Bakom Holms kiosk


Den fina gräsmattan bakom Holms kiosk. Idag delvis saboterad av bostadsbolagets kur.

En plan som användes betydligt oftare var den bakom Holms kiosk. Gräset var av högsta kvalitet och planen var så pass stor att man kunde spela riktiga matcher. Matcherna var både lekfulla och allvarliga, men aldrig så gnälliga att det blev olustigt. Givetvis spelade vi utan offsideregeln, varför någon alltid stod på topp och väntade på en boll. Problemet med denna plan var att bollen ofta träffade baksidan av Holms kiosk. Och just mot den väggen hade Holm staplat sina backar med oöppnade läskflaskor. Holm var en tålmodig man, men när vi hade skjutit ner hans backar var det bäst att fly ner i källaren på Bryggerigatan.



En av nedgångarna till källaren vid Bryggerigatan, flitigt nyttjad.


Nedanför Kyrkan
Den bästa planen låg mellan dagens Algots och Konsum, nedanför kyrkan bort emot Parkgatan. Idag har man dragit om vägen där så att den går rakt igenom vår gamla fotbollsplan. Men på den tiden var där en stor fin gräsmatta med fantastiska möjligheter till fotboll. Där fanns egentligen inga hinder av vikt, även om en och annan cyklist vinglade omkull i sina försök att undkomma en förflugen boll.



Den bästa gräsplanen nedanför kyrkan, idag förstörd av en väg och gropar som skall fånga upp regnvatten.

Klubbfotboll
Det hände att vi åkte och tränade med Mönsterås GIF´s pojklag vid Elgerumsplanen. Men jag var väl inte tillräckligt bra för att få spela match. Jag fick oftast träna förstemålvakten, vilket förstås var ett försök från tränarens sida att få mig att tröttna och lägga av. Tränaren ville inte ha oss medelmåttor där. När laget skulle tas ut valde han alltid sin sons kompisar från ett annat område i Mönsterås. Där fick jag tyvärr avsmak för engagemang inom klubbfotbollen, även om jag alltid har följt Mönsterås GIF´s öden och äventyr i seriesystemet.

Det var vi som var fotbollens gräsrötter
Men jag vågar påstå att den genuina glädjen fanns i kvartersfotbollen. I Pionjärens FF fick vi medelmåttor vara stjärnor. Det var vi som var fotbollens gräsrötter i Mönsterås.

På spaning efter det Mönsterås som flytt IX - Den Modéerska handelsgården - Mönsterås äldsta hus

Den Modéerska handelsgården idag (eget foto)

Mönsterås äldsta hus

Vid norra delen av Mönsterås gamla torg ligger den Modéerska handelsgården, vilket är Mönsterås äldsta hus och räknas som byggnadsminne. Idag har slöjdföreningen Månsken sina lokaler där. När jag var liten drevs där fortfarande lanthandel med en snäll gammal man bakom disken. Det måste ha varit sista platsen i Mönsterås där man kunde köpa ettöreskola.

Hur gammalt är egentligen huset?

På Wikipedia står att huset är från perioden 1748-1778. Men Wikipedia är inte alltid att lita på, så jag forskade vidare i Stranda hembygdsskrifter.

Att huset ser dagens ljus på 1700-talet verkar de inte råda någon tvekan om. I Stranda 1969-1971 skriver Erik Nelsson: …redan i början av 1700-talet omtalas en köpsven Svanbeck som ägare till tomten. Ca 50 år senare ägdes och beboddes huset av handelsbetjänten Sandberg.

Gamla kartor och skrivelser berättar

Jag kontrollerade uppgifterna i det material som Lantmäterimyndigheten tillhandahåller på Internet. I den äldsta Mönsteråskartan från 1726 kan man se att platsen för den Modéerska fastigheten har tomtnummer 22 och anges tillhöra Åsevads by. Inget hus syns på kartan, men köpsvennen Svanbeck står som ägare till tomten. Men var tomten bebyggd?

Kartan anges ta upp bebyggda tomter, vilket antyder att där fanns ett hus. Å andra sidan visar kartan inget hus på tomten, vilket man inte verkar ha varit noga med att rita in på andra bebyggda tomter heller. Men man kan väl anta att en köpsven hade ett hus för sin handel. Eventuellt hade han köpt tomten för att snart bygga ett hus. Men eftersom tomten egentligen tillhörde Åsevad kanske man inte var så noga med att rita in hus på deras tomter.

I en skrivelse från 1731 som kommenterar kartan från 1726 omtalas ”…de nybyggda tompterna som wid norra tullstugan belägna…”. En av de nybyggda tomter som innefattades i denna mening var tveklöst tomt 22, den som idag kallas den Modéerska fastigheten, som inte låg långt från den norra tullstugan. När jag sedan läser skriften till 1726 års karta så kallas dessa tomter nybyggda redan då.

Att tomten redan då var bebyggd bekräftas längre fram i skrivelsens förteckning där det står en särskild anteckning för fyra tomter, varav tomt 22 var en: ”nota: dessa 4 äre nybygde tompter belägna utan sielfwa kiöpingen aldeles på Åsewad byes ägor.”

Tomt 22, den Modéerska tomten, kallas alltså nybyggd 1726 och 1731. Vilken tidsram som därmed avses är osäker, men det kan knappast ha handlat om mer än några år. Kanske fanns huset redan 1726, men senast 1731.

Vi kan alltså konstatera att den Modéerska tomten sannolikt bebyggdes under 1720-talet. Huruvida de äldsta delarna av dagens hus kan härledas till detta äldsta hus känner jag inte till, men det finns säkert utredningar om huset som ger svar. Jag återkommer när jag har tagit reda på det. Det kan förstås vara så att det äldsta huset revs och att dagens hus är byggt senare under 1700-talet. Men jag misstänker att de äldsta delarna är från 1720-talet.

Det skulle i så fall sammanfalla med den tid efter 1720 när Mönsterås på allvar började återhämta sig efter danskarnas förrödande anfall 1676 och senare Karl XII´s krig.

Till slut en liten rättelse av Nelssons text. Han skriver att ”Ca 50 år senare ägdes och beboddes huset av handelsbetjänten Sandberg.” Tyvärr vet jag inte vilken källa Nelsson hade. Men enligt en karta med register från 1765 beboddes då tomten av tunnbindare Höglund. Handelsbetjänten Sandberg bodde på tomt 20 en bit längre norrut på Storgatan.

Jag återkommer med mer information efter att jag har tittat i Kalmar Läns Museums skrift om Modéerska gården från 1996. Där lär väl framgå hur gammalt huset egentligen är. Jag förmodar att de har tittat i fler handlingar än vad jag har kunnat göra hemmifrån.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VIII - När mina föräldrar bodde på Öknen och var grannar med Knutte Kadus

Vykortet visar en gammal flygbild där "Öknen" kan ses i bildens vänstra mittenparti. Området hade då ett flertal hus och lummig grönska.


Från levande kvarter till sand- och asfaltsöken
Innan jag hade kommit till världen, åren 1961-1966, bodde mina föräldrar i ett hus på en plats man kom att kalla Öknen, motsvarande ungefär nutidens parkering mitt emot Apoteket och Elcenter. Lägenheten de hyrde låg i ett gult hus på områdets södra del som vette mot Pensionat Önnergård där dagens Hårfrisering har sitt tillhåll.

En gång i tiden hade området varit en lummig plats full med hus, men under de år mina föräldrar bodde där rev man pö om pö så att endast något stod kvar för hyresgäster.

Ett område med många original
Området beboddes av många original med namn som Knutte Kadus, Stenansiktet, Ghandi och Södervippan. Under mina föräldrar bodde en man som hette Sandelius och där hade kommunen placerat några av Köpingens mer svårplacerade personer med talang för flaskan, vilket förde med sig många besvärliga situationer. Var det inte slagsmål och högljudda fester, så levde man med skräcken för eldsvåda. Min far har berättat att han en gång fick rusa ner och släcka en eld när någon i det överförfriskade gänget hade somnat ifrån en cigarett.

Striden om avloppsröret
I samband med rivningarna hände också ett par dråpliga episoder. När Ghandis hus skulle rivas hade någon luffare slagit sig ned i huset. Och när grävskopan kom och började riva taket lyckades han med nöd och näppe undkomma med livet i behåll.
Grävskopan lyckades också gräva av ett avloppsrör så att allt rann ut på gatan som går förbi dagens restaurang Gladan. Gubben som bodde i det huset var väl inte så glad över all skit framför sitt hus, så han täppte till röret. På natten smög min far ut och tog bort igentäppningen så att avloppet från deras hus skulle kunna ta vägen någonstans igen. Så där höll det på ett tag innan någon lagade röret.

Det svartvita kortet har min far tagit runt 1965, eventuellt från lägenheten han bodde i. Kortet verkar vara taget lite i vinkel från ovan och jag tycker mig se en fönsterreflex längst ner på kortet. Bilden visar tydligt varför området kallades Öknen. På detta kort kan man se att vägen gick lite annorlunda på den tiden. Till vänster syns också den gamla affären som idag återfinns i Hembygdsparken. Det andra huset till vänster på Storgatan verkar inte heller vara det hus som finns där idag. Huruvida det blev rivet eller renoverat till oigenkänlighet vet jag inte.

Färgkortet är taget idag från ungefär samma vinkel och visar den asfaltsöken som ersatte sandöknen. Här syns också en del andra förändringar sedan 1960-talet.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VII - Torget

Torget 8 är det vita huset ungefär i mitten på vykortet.

Längst där uppe bakom de fula affärshusen ligger gamla Torget åtta.



Till Torget 8
Jag minns ännu flytten till Torget åtta (huset har idag annat nummer och är det vita hus som ligger över Systembolaget/Algots) när jag var fyra år. Det var en kall kulen kväll, kuslig också. Jag minns att huset framstod som spöklikt jämfört med den moderna lägenhet jag var van vid. Vår lägenhet låg på övervåningen och var köpingens högst belägna bostad. Framför mig låg emellertid tre fantastiska år. Torget var den mest fulländade plats en unge kunde leva på. Visserligen hade väl en del hus rivits redan när vi kom dit i början av 1970-talet, men ännu fanns många vildträdgårdar, unika gamla hus och utedass kvar.

Kallvatten och järnspis, men makalös utsikt
Lägenheten var mycket gammalmodig för att vara i folkhemssverige, vars moderna bostadsprogram var uppmärksammat över hela världen. Varmvatten saknades och i köket fanns endast en ålderstigen svart järnspis där det alltid eldades. På den lilla toaletten fanns ett litet badkar som fick fyllas på med spisvarmt vatten när någon ville tvätta hela kroppen samtidigt. En gång hade toaletten varit ett litet trapphus, varför den stack ut utanför själva huvudbyggnaden. Utsikten var förstås unik och för mig som ofta lekte detektiv var spejarfaktorn hög.



Bakom min far kan man genom fönstret ana den fina utsikten, även om just detta foto inte är från 1970-talet.


Arbetarkvarter
Lägenhetens standard var det gängse på Torget som ännu var ett utpräglat arbetarkvarter. De flesta männen i kvarteret jobbade på Industrifjädrar/Stece, någon på hamnsågen. Kvinnorna var självklart hemmafruar. Det var först efter rivningarna, renoveringarna och nybyggena under slutet av 1980-talet som kvarteret ändrade karaktär, fick status av exklusivt centrumboende och i stort sett övertogs av de välbärgade. Därmed förstördes också områdets unika kulturvärde som levande arbetarkvarter.

Alvar, Aina och Erik och så gubben Asp
Under oss bodde Alvar och Aina, välkända profiler i Mönsterås. De hade bott där sedan slutet av 1930-talet. Alvar, eller Alvar med hatten som han kallades, var min fars fosterbror och biologiskt min farmors kusin. Alvar och min far hade föräldrahemmet i Krokstorp ihop, en gammal backstuga som numera fungerade som sommarstuga. Alvar och Aina hade inga egna barn så de blev min farfar och farmor. Oftast hade de Ainas bror Erik inneboende hos sig. Alvar, Aina och Erik var riktiga original av det slag man inte hittar nu för tiden. De var mycket förnöjsamma på ett sätt man sällan återfinner idag. Livets glädjeämnen bestod av att ta en biltur till Oknö, gå bingopromenad, spela kort, träffa folk och dricka kaffe. Alvar hade en särpräglad social begåvning och kunde prata med vem som helst om vad som helst. Alvar lärde mig det mesta en unge bör veta – att hitta i skogen, att räkna, hur man gör pilbågar, spela spel och alla möjliga små trix som man hade nytta utav. Förutom mina bortgångna morföräldrar så är det Alvar, Aina och Erik som jag saknar mest.

Jag var ofta hos Alvar och Aina. Dörren var alltid olåst och man var jämt välkommen. På den tiden tog alla socialt ansvar i kvarteret. Man behövde inte heller fråga om man fick hälsa på. Man bara klev på. Oftast gick jag direkt till tant Ainas skafferi där jag fick ta för mig av de goda Singoallakexen. Det översta kexet fick jag alltid lov att slänga eftersom det alltid var fullt med svartmyror som tänkt samma tanke som jag.

Nedanför vårt hus låg ett annat vitt hus där gubben Asp och hans fru bodde. Frun var tystlåten och med i Jehovas Vittne. Gubben Asp var hennes raka motsats - sur och tvär och svor som en borstbindare. Man sa att han var straffriförklarad, en femfemma som levde efter egna lagar och körde bil utan körkort. Som barn var man lite rädd för honom. I själva verket kunde han vara riktigt trevlig, så länge vi ungar inte hittade på allt för hemska rackartyg. Gubben Asp var nog en ganska så bra karl egentligen. Jag fick ett par skridskor av honom.



Från vänster: Erik, Aina, Alvar, jag, min far. Lägg märke till de i kvarteret så typiska blåa overallerna som fick följa med även på tårtkalas.

Lekmiljön
Hela kvarteret utgjorde en enda stor lekplats med vildträdgårdar och gamla hus mer eller mindre bebodda. Norr om Torget åtta låg exempelvis ett gult ödehus med vildträdgård, utedass och tvätthuslänga. I denna paradismiljö var vi förstås ofta och smög. Nere vid tvätthuslängan låg gamla serietidningar och det utrymmet blev vårt högkvarter under många år, även långt efter att jag flyttat ned till Pionjärgatan. Om Gubben Asp såg oss på det taket fick vi ordentligt med skäll.

I buskaget bakom utedasset som vette mot Torghallen skedde smygrökardebuten. Vi hade köpt cigaretterna i Holms kiosk (till morfar, som det hette). Jag minns att gubben Holm tvekade att sälja till mig, men när jag hotade med att hämta morfar så gick det bra. En kille som kallades Bisse bidrog med snus, men det testade jag bara en gång eftersom jag blev kräkesjuk.

I backen där systembolaget idag ligger kunde man på den tiden åka pulka och skidor ner till Torghallen, en affär som låg där Algotsparkeringen ligger idag. Backen är ganska brant, så farten var imponerande.



Jag gungar utanför det gamla gula ödehuset.

När gubben Asp tog yxan och skulle fånga en skurk
Några riktigt dramatiska händelser inträffade kanske inte under de tre år vi bodde där, men där fanns en atmosfär av spänning och människokärlek som satte sig i sinnet. En händelse har dock särskilt fastnat i mitt minne.

Någon gång under den tid vi bodde där så inträffade en serie mystiska brott i Mönsterås. En okänd person gick runt och stack hål på bildäck. Detta drabbade även oss som hade bilar parkerade vid Torget åtta. Gubben Asp, som var handlingskraftig, bestämde sig för att lösa problemet på egen hand. Sålunda tog han en yxa och bosatte sig i en liten brun barack som han hade placerat på slänten utanför vårt hus. Där höll han sig vaken några nätter. Någon däckmarodör dök dock aldrig upp som väl var. Gubben Asp hade inte tagit med sig yxan som prydnad. Som barn minns jag att den där historien var kusligt spännande. Jag kan än känna de kalla kårarna när mina föräldrar och gubben Asp pratade om den gäckande skugga som drev runt på nätterna och stack hål på däcken. I min värld förvandlades han till ett monster.

Efter tre år hade väl mina föräldrar tröttnat på vedhuggning, eldande och vattenbärande. Flyttbussen gick igen. Men Torget hade för alltid fått en plats i mitt hjärta och skulle fortsätta utgöra kärnan i det område som jag och mina kompisar rörde oss i.



Jag framför vår bil. Till höger syns den bruna barack där gubben Asp väntade med sin yxa.

Jag hade inte tillgång till särskilt många foton från Torget. Men det finns fler och troligen bättre, så jag återkommer så snart jag har besökt mina föräldrar.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VI - När Parkskolan var ett dårhus

Högstadietiden förtjänar kanske ett bättre rykte än mitt selektiva minne har gett den - mörkertid. Kanske var inte Parkskolan* ett dårhus. Jag hade ju tur som gick i en trevlig dynamisk klass med utrymme för många personligheter. Och nog fick vi lära oss en hel del. Jag tyckte ju även riktigt bra om många av de lärare som annars betraktades med illa dold avsky av mina skolkamrater. Och så alla dessa schackpartier med Hans under tyskalektionerna.

Så varför mörkertid? Minnet framkallar bilder av de smala, av svett och snus inpyrda, ångestkorridorerna, där man inväntade nya lektioner. Om fel killar dök upp hade man inte en chans att fly. Strypgrepp, slag, hån. Inga lärare i sikte. Efter den senaste ombyggnationen av skolan lär dessa korridorer vara ett minne blott. En särskild risk utgjorde "Fritt valt arbete" som ofta var lärarfria, vilket förstås gav mina plågoandar utökade chanser att komma åt mig, chanser de inte försummade att nyttja. Det var som väl var inte varje dag jag mötte dessa giftormar. De gick inte i min klass.

Även i övrigt var skolan inget paradis för den som tog studier på allvar. Det var relativt stökigt och rökigt. Den som ville ha frisk luft tvingades först passera rökrutorna. Jo, på den tiden fick eleverna röka direkt utanför entrédörrarna. Den som stannade inne fick ofta bevittna ett slagsmål. Ändå var ljudnivån inte i närheten av dagens. Tjejerna behandlas i regel med respekt. Den som behandlade en tjej illa fick räkna med de andra grabbarnas omilda tillrättavisning. Idag vanliga kränkande ord som exempelvis "hora" fanns inte ens i reservvokabulären.

Lärarna höll hög kultstatus och lektionerna förflöt betydligt lugnare än de ofta gör nu för tiden. Vem minns inte namn som Daneskog, Ador, Tarler, Stickan, Båcke? Här finns mycket att berätta som skulle ta för stort utrymme. Lärarna var överlag goda berättare, vilket idag är en bortglömd pedagogisk egenskap. Daneskog hade oförtjänt dåligt rykte. Visst hade han temperament, men var egentligen mycket duktig och seriös. Stickan var hård, men en fantastisk berättare, sedan länge långt bortom pedagogisk räddning. Tyskafröken var också en personlighet. Hon kunde prata bort en hel lektion utan att någon sagt ett ord på tyska. Men nog lärde vi oss tyska i alla fall. Hon var på sitt sätt suverän. Musikläraren brukade gå och äta lunch under vår lektionstid - idag en god anledning för att få sparken, då inget anmärkningsvärt. Teckningsläraren kunde jag inte med, även om han väl hade sina goda sidor. Han gav mig komplex genom att inför hela klassen lyfta fram mig som ett exempel på en människa med extremt smalt ansikte. Bäst var gymnastikläraren Roffe som genomskådade de lata atleterna, men som gav oss veklingar upprättelse genom att även värdera kämpaglöd och attityd.

Jo, Parkskolan var nog ett dårhus trots allt - på gott och ont. Det var inte så noga på den tiden. Mobbning och rökning fick passera utan åtgärder. Å andra sidan var lärarna ännu lärare vilket medförde ganska ordnade lektioner. Det får räcka så den här gången. Jag lär återkomma med fler och mer specifika skolminnen inom kort.

* En fantastisk hemsida som bland annat visar de korridorer jag omnämner.

På spaning efter det Mönsterås som flytt V - När Oknö var för alla och envar

När Oknö stugby tillkom på 1950-talet så fanns en grundtanke att alla människor skulle få möjlighet till rekreation. Det var folkhemmet när det var som bäst, innan de goda intentionerna blev till förmynderi och detaljkontroll. Vykorten visar den stugmodell som var vanligast för semesterfirare på Oknö för 50 år sedan. Och det dög åt de flesta. Stugorna låg fint inbäddade i den naturliga miljön. Idag har ön förvandlats till något annat för människor med mycket privatkapital. Endast ett par av de gamla stugorna finns kvar och man har för att rädda kulturarvet tvingats flytta en stuga till hembygdsparken.

Fröken lyfte mig i håret - På spaning efter det Mönsterås som flytt IV

Året var 1977, jag var tio år och gick i trean på Mölstadskolan. Skolaga hade varit förbjudet i 19 år. Jag, Peo och John hade ätit tuggummi under skoltid. En skolkamrat som inte fick smaka skvallrade till fröken som ansåg sig nödgad att vidtaga åtgärder gentemot oss vanartiga barn.

Det började så smått i korridoren där man fick sig en liten ilsken lugg på väg in i klassrummet. Väl på plats höll fröken ett långt uppläxande föredrag inför klassen om vad vi hade gjort. Samtidigt gick hon demonstrativt runt med godispåsen i handen. Denna skulle vi inte få tillbaka förrän på fredag. Plötsligt ser jag hur min kompis Peo lyfter från stolen med frökens hand i håret. Några sekunder senare grabbar hon tag om min kalufs och jag får också åka hiss. Skolagan hade varit förbjuden i 19 år.

Det blev också telefonsamtal hem, men då hade jag redan hunnit berätta om hårlyftet, så mina föräldrars vrede riktades åt ett helt annat håll än vad fröken tänkt sig.

Om detta hade hänt idag så hade lärarinnan fått sluta med omedelbar verkan och dessutom hamnat i tingsrätten. Men på den tiden lät man det passera. Låt vara att mina föräldrar sade ifrån.

Detta var i och för sig enda gången jag råkade ut för skolaga under min skoltid, och jag kom relativt väl överens med fröken i övrigt. Jag har förlåtit och nämner därför inga namn, men minnet har aldrig försvunnit och jag har ibland funderat på hur fröken kunde överila sig bara för några tuggummi. Ville hon statuera exempel? Blev hon chockad över att det var tre annars skötsamma elever som hade gjort något otillåtet? Jag vet inte och lär aldrig få veta. Men det skulle vara intressant att få ta del av någon undersökning kring skolagans förekomst efter förbudet 1958.

Nynässerveringen - På spaning efter det Mönsterås som flytt III

Min mor tog oss ofta till Nynässerveringen när jag var barn. På andra sidan fanns en lekplats med karusell. Efter en lekstund kunde jag sedan få en glass vid serveringen och kanske få köra en runda med den lilla oranga bilen. Mycket mer minns jag inte. Men det skulle vara intressant att få veta mer om platsens historia. En tes som jag ska undersöka är om serveringen uppkom efter Oknös lyckade etablering. Äldre vykort verkar visa att vägen inte riktigt gick som idag utan slingrade sig mer följsamt med naturen. Med tiden verkar en kiosk ha tillkommit så att folk inte skulle behöva gå in för bara en glass. Där fanns även en skylt som vittnar om att där fanns en tältplats. Nog visar de äldre bilderna en servering mer i harmoni med naturen än det sista. Men på senare år tycker jag nog att serveringen har fått sig ett lyft igen.

Från Mönsterås förorter*...På spaning efter det Mönsterås som flytt II

För drygt 60 år sedan började markerna runt Mönsterås tätort omvandlas till moderna bostadsområden. Mönsterås var på 1940-talet ingen kommun som lät tala om sig. Tvärtom var kommunens fornstora dar som handelscentrum ett minne blott. Inom några få år skedde dock en remarkabel vändning med Oknö stugby och industrietableringar som Industrifjädrar och Mönsterås bruk. Nya bostäder var en förutsättning för att hantera den befolkningsökning som expansionen medförde. Kommunen köpte därför mark och i Mönsterås Bostäders regi förvandlades i rask takt åkrar, ängar och kolonilotter till bostadsområden. 1950 stod första huset färdigt på Pionjärgatan. Därefter byggdes lägenheter vid Åsevad, Mölstad, Elgerum och Ljungnäs fram till 1960-talets slut.

Översta vykortet visar en del av Bryggerigatan och Hagagatan i Pionjärområdet där jag växte upp. Bilden är tagen före högertrafikens införande. Lägg märke till vägskyltens placering och den gamla bilens parkering på vykortets vänstra sida. Fotografen har även lyckats fånga en cyklist som trampar fram på vänster sida av vägen. Husen hade vid denna tid sina gråa fasader. Man kan undra vem som valde färgen. Ett av husen verkar dock ha en grön nyans. I det gröna husets källarplan låg på den tiden Verners Husgeråd (idag på Storgatan), en kultförklarad affär där kvarterets ungar kunde få sig en godisbit ibland. (Detta kort anger foto av AB Almqvist & Cöster, med förlag Mönsterås Bokhandel)

Nedersta kortet visar de nybyggda hyreshusen vid Ljungnäs, som jag tror byggdes 1968. Här har man valt bruna!!! balkongfasader. Lägg märke till de fantastiska gamla bilmodellerna. Vid huset längst upp låg en kvartersbutik som lades ned för bara några år sedan. (Detta kort anger förlag och copyright Mönsterås Bokhandel).

* Bloggtextens inledning bygger på en artikel jag hade i Barometern/OT den 24 maj 2008.

Mölstads fattiggård - På spaning efter det Mönsterås som flytt I

I dagens Barometern-OT har man gjort en liten artikel om Mönsterås Fattiggård efter ett tips från under-tecknad. Det blev väl ok. Hur som helst publicerar jag här min variant av artikeln där jag ger lite mer kött på benen.

Inte långt ifrån där jag bor låg en gång Mölstads gamla fattiggård. Huset omvandlades senare till ålderdomshem och består idag av fina hyreslägenheter. Ibland går tankarna till dem som en gång tillbringade sina dagar där. Blev de väl omhändertagna eller var det en förnedring? Vilka var dom och hur såg deras livsöden ut?

I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När så Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller med andra ord, den kristna församlingen, och i modern tid den sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom.

Mölstads fattiggård byggdes i början av 1900-talet sedan Mönsterås socken köpt Mölstad gård 1903 för 42 000 kr. Själva byggnaden, i tidstypisk institutionsstil, kostade ca 80 000 kr att uppföra och den var beräknad för 80 platser. Lägg märke till ordvalet "fattiggård", som en slags statusmarkering gentemot de äldre uttrycken ”fattigstuga” och "fattighus. Kommunen var inte sen att skryta med sitt nybygge och man lät trycka vykort på den nya fattiggården vars pampiga fasader vittnade om en välskött kommun som för länge sedan hade rivit den lusdränkta gamla fattigstugan och ersatt den med modern institutionsvård.