Att vända andra kinden till...

Mina förfäder var sprungna ur steniga ogästvänliga åkrar. De kom från statarlängor och backstugor med löss och vedspis. De kom från arbetsdagar som aldrig ville ta slut, dagar som mötte natten utan annan tid för vila än den djupa sömnen, dagar med hetlevrade storbönder och myndiga inspektorer. Vissa kallade det för Lort-Sverige – i både kroppslig och andlig bemärkelse. Men de var förmer än värkande och skitiga kroppar. De kände sin rätte Herre och därmed sitt värde. De skötte hem och fostrade barn med integritet och oförvitlighet. På söndagarna gick man i Guds hus, läste böcker och förkovrade sig. Ryggen var böjd, men anden okuvad. Det finns förvisso ingen anledning att romantisera förfädernas karaktär, då misären ibland kunde vara svår och vid sällsynta tillfällen även självförvållad av dryckenskap, men det fanns ändå en nackstyv mentalitet av självrespekt som fördes vidare till kommande generationer – något som min mormor brukade uttrycka med orden: ”Du skall aldrig låta nån trampa på dig pojk!”

Men uppmanade inte mormor till uppstudsighet? Om man var gudfruktig skulle man väl vända andra kinden till om man blev slagen på den högra och ta all skit utan motstånd? Hade inte Jesus själv sagt det? (Matt 5:39) Mormor hade emellertid bättre insikt än många pastorer . När Jesus talar om att vända andra kinden till så gör han det i en specifik kultur. Om man slogs med en jämlike slogs man med knytnävarna eller den öppna handen. Om man slog någon med lägre social status så slog man med baksidan av handen för att förnedra den andre. Man slog aldrig med vänster hand eftersom den ansågs oren. Så vilket scenario är det Jesus beskriver? Jo, om man försöker slå någon med högra handen på den andres högra kind så måste man använda bakhandsslaget. Det Jesus pratar om är alltså någon som blir slagen på det mest förnedrande sättet. Jesu råd är att i det läget vända andra kinden till. Det som då händer är att om översittaren fortsätter slå med bakhanden träffar han mitt i ansiktet, vilket var ett regelbrott och därmed en skam för den som slår. Om han skulle slå på andra kinden skulle han vara tvungen att slå med knytnäven eller med den öppna handen. Genom att vända andra kinden till sänder man således en tydlig signal till den som förnedrar dig: antingen slår du mig ordentligt som en jämlike eller så drar du skam över dig själv.

Denna tolkning går väl ihop med Jesu ord när han själv blev slagen i ansiktet av en av översteprästens tjänare och fick frågan ”Ska du svara översteprästen på det sättet?” Jesus svarade: ”Har jag sagt något oriktigt, så bevisa det, men har jag talat rätt, varför slår du mig då?” (Joh 23:22-23) Jesus valde här att gå i svaromål på ett ganska så trotsigt sätt och kräver bevis. Mormor var alltså inte helt fel ute. Hon kunde skriften väl och när hon sa att jag inte skulle låta någon trampa på mig så var det väl förankrat.

Dopet

Några församlingar inom Pingströrelsen överväger att godkänna barndop som giltigt för medlemskap, vilket har orsakat viss debatt. Jag är förvånad att man ännu efter 2000 år fortsätter att debattera dopets innebörd och de följder det får för vid vilken ålder det kan vara lämpligt. Jag menar inte att dopsynen är oviktig, men om Jesus hade ansett att exakt rätt förståelse hade varit avgörande för att få komma till himlen så hade han givetvis sett till att vara tydlig här. Men nu finns det faktiskt goda argument för båda dopsynerna i skriften och därmed även två vedertagna och respektabla förhållningssätt. 

Däremot är Jesus tydlig när han talar om den kristna enheten. Därmed borde det vara självklart att kristna inte bara respekterar varandras dopsyner, utan också godtar dem.

För egen del har jag med åren börja ana djupet och Guds nåd i spädbarnsdopet (som givetvis är detsamma som dop i andra åldrar), givetvis under förutsättning att föräldrarna fostrar barnen i den kristna tron, vilket de lovar vid dopet. Men slentrianmässigt döpande av barn där föräldrarna inte avser att fullfölja sina löften är svårt att stödja. Dop åtföljs ju av lärande och tillväxt i tron.

Samtidigt får jag ifrågasätta hela idén om medlemskap. Den kristna församlingen är organisk, den är Kristi kropp. Det är inget man blir medlem i.

Tacksägelse

Idag är det tacksägelsedagen. Och visst finns det mycket att vara tacksam för. Spontant så vill jag dela upp det på tre plan.

1. Skapelseplanet. Tacksamhet för att Gud har skapat oss människor och den här planeten. Tacksamhet för det liv man fått, familjen och andra medmänniskor. Ja, man får även vara tacksam för motmänniskor. Tacksamhet för allt gott som finns i skapelsen – natur, djur, mat och dryck, konst, litteratur, fotboll etc.

2. Frälsningsplanet. Tacksamhet för att Jesus gav sitt liv för oss syndare. Tacksamhet för att den nåden gäller alla som tar emot gåvan, även en syndare som mig.

3. Tacksamhet för den hjälp och tröst Gud ger i det fortlöpande livet och den hjälp man kan ge vidare. Tacksamhet för vardagskraften lika väl som det mirakulösa tillfrisknandet. För Guds beskydd mot lögner, vidskepelse, djävulens grymhet och list, krig, pest och hungersnöd och allt annat som man brukar omnämna i kyrkans förbön.

Att förlåta och älska sina fiender

Söndag innebär för mig extra tid för eftertanke. Idag om förlåtelse och inställningen till fiender utifrån ett kristet perspektiv.

Det går inte
Jesus är glasklar. Man ska förlåta dem som gjort en illa och inte nog med det – älska sina fiender. Ja, men det går väl inte, tänker alla som är ärliga. Helt riktigt. I egen kraft går det inte alls. Därtill är vi människor för egocentriska och måna om vår personliga rättvisa. Dessutom har vi i västvärlden förlagt förlåtelse och kärlek på ett känslomässigt plan. Har man som jag dessutom vuxit upp i en kultur där man blandat ihop kärlek med mesig snällhet och konflikträdsla, så kan det leda helt fel. Att förlåta och älska sina fiender har nämligen inget med mesighet eller konfliktundvikande att göra. Samma Jesus som sa att vi skulle älska våra fiender, konfronterade ondska, egoism och pengakärlek. Han kallade Herodes för en räv och välte borden i templet.

Olika sorters kärlek

Hur ska man då kunna förlåta och älska sina fiender? För det första kan det vara bra att se att det finns flera sorters kärlek.  I media är det i princip bara eros och romantisk kärlek som behandlas, vilket från ett historiskt perspektiv framstår som trångsynt. Den trofasta uppoffrande kärleken får idag sällsynt lite uppmärksamhet, precis som den gudomliga.

Kärlekens viktigaste aspekter är (utan inbördes rangordning) 1. eros, 2. romantisk kärlek, 3. familjekärlek (storge, utan erotisk underton), 4. agape (den självutgivande förbehållslösa kärleken, den gudomliga kärleken, utan erotisk underton) och 5. vänskaplig kärlek (filia, vänskap utan erotisk underton).

Den förlåtande kärleken som förmår älska fiender tillhör agapekärleken, dvs den gudomliga. Det betyder att det endast är genom att ta emot Guds kärlek som vi kan älska fiender.

Sopa inte under mattan
Det betyder inte att man sopar något under mattan. Det handlar inte om att säga – ”ja, det var ju inte så farligt. Jag överdrev nog lite.” eller ”Det var nog mitt fel”. Tvärtom – man förlåter och älskar sina fiender trots vad de har gjort. Känslorna hänger inte alltid med. Det betyder inte att man inte har förlåtit. Men känslorna är nog det område där förlåtelsen landar sist.  Särskilt svårt blir det förstås om den som felat inte vill delta i försoningsprocessen. Att förlåta den som inte ber om förlåtelse är alltid det svåraste, då vi människor innerst inne alltid strävar efter rättvisa.

Men förlåtelse handlar mest om att i praktiken inte vända det som har hänt emot någon. Det betyder inte att man inte får tala om eller historiskt belysa det som har hänt. Att glömma är oftast helt orealistiskt. I den judiska kulturen var det viktigt att kunna sin historia för att lära sig både av det som gick bra och det som gick dåligt. Men när man förlåter överlåter man rättvisan till Gud.

Varför kräver Jesus det mänskligt omöjliga?
Så varför kräver Jesus något som är mänskligt omöjligt? Troligen för att vi människor just ska nå dithän att vi inser att vi inte kan älska våra fiender och förlåta i egen kraft. Det driver oss till Kristus och korset, och genom att ta emot hans nåd, förlåtelse och kärlek kan vi låta det vi tagit emot nå andra. Men snälla…mesa inte till det. Det här är allvarliga saker.

Som slutord vill jag varna för politiska partier inom Svenska kyrkan. De uppvisar ofta inte den kärlek Jesus talar om. S har nu en kampanj där de säger "Inga rasister i kyrkan". Nähä, men vad jag vet är alla syndare välkomna till kyrkan. Inte minst rasister. Om de får möta Guds kärlek så slutar de säkert vara rasister. Alla syndare är välkomna till kyrkan, såväl rasister som självgoda Socialdemokrater.

Förvirrande tid för en kristen

Hur går man tillväga om man vill fördjupa sin Gudsrelation i dagens svenska kristenhet? Bön och ordets läsning i kammaren räcker förstås en bit, men man behöver också en sund kristen gemenskap med en rätt förkunnelse av ordet och nattvarden. Jag vet flera som brottas med frågan och därför tänker jag ta upp den.

Svensk kristenhet är så splittrad att man som enkel lekman blir förvirrad. För det första har vi Svenska kyrkans sjunkande skepp med politiska agendor som överordnat Guds ord, samtidigt som det finns vissa motrörelser som Oasrörelsen, vissa högkyrkliga, de gammelkyrkliga (som tyvärr vägrar skilja på sund och osund karismatik och därmed missar en aspekt) mfl. Men den historiska kyrkan i Sverige är i ett globalt perspektiv numera en sekt med sin anpassning till politiska ideologier och modetrender. Hur ska jag kunna fördjupa min Gudsrelation i en miljö där många människor inte har förtroende för vad Jesus har sagt? Kanske går det om man hittar andra som tror på gammalt sätt.

Vidare till Pingströrelsen som verkar splittrad och räddhågsen. Vissa vill i sin iver att lämna gamla påhittade syndakataloger bakom sig tillåta det mesta, eller i alla fall tala tyst om synden. Och talar man tyst om synden så talar man i regel snart tyst även om korset och Jesu försoningsverk. Om inte vi människor är syndare så framstår ju Jesu död och uppståndelse som helt onödig.

Rörelsens koppling till ett politiskt parti kan även här få en negativ inverkan om man omedvetet låter den politiska agendan påverka teologisk framtoning. Jag säger inte att så har skett, och givetvis måste man få ha ett politiskt engagemang, men det gäller att skilja på politik och en kristet församlingsliv. Andra står kvar i det gamla Pingsttänkandet och riskerar då lätt att hamna i egenrättfärdighet eller hårdhet mot andra kristna som med gott samvete gör sådant de själva avstår. Det behöver inte bli så, men risken finns. Jesus hade inte passat i deras församling då han drack vin till vardags och dessutom var storproducent av vin (ca 300 liter vatten till vin på ett bröllop). Och så denna i det närmaste paranoida rädsla för Påven och Rom som finns i vissa pingstkretsar. Vet inte hur man tänker. De flesta kristna karismatiker finns ju i den katolska kyrkan. Och att katolska kyrkan lyfter fram även traditionen är väl inte så konstigt. Den helige ande verkar i den kristna församlingen genom historien.

Hur som helst - alla frikyrkor verkar i stort sett genomgå samma utveckling som Svenska kyrkan, men man ligger ett par tre årtionden efter.

Livets ord har fått ta emot mycket skit under sin existens. Men jag vill inte tala illa om ärliga kristna, utan nöjer mig med enkla teologiska noteringar. Livets ord verkar ha mognat i Sverige, men bjuder på sin 30-årskonferens in både sunda talare och högst osunda. Vad ska man tro om det? Ulf Ekman är plötsligt en vän av sann ekumenik, samtidigt som det finns konspirationsteoretiker som menar att det finns en dold agenda som bär mot Rom och villfarelser. De är för roliga de där konspirationsvännerna.

Sanningen är att Livets ord numera står ganska rakt vad gäller evangeliet och frälsningens grund. Däremot verkar man fortfarande tillämpa Hagins irrläror vad gäller det kristna livet. Där brukar man inte betona syndabekännelsen eftersom människan är en ny skapelse i Kristus. Det senare är förvisso sant, men utesluter inte en ständig kamp mot den gamla människan som tyvärr ger sig tillkänna här under jordelivet. Men Livets ord brukar tona ner den kampen. Och om den nämns så är det människan själv som ska vinna den kampen genom den auktoritet hon fått av Gud. Det är förstås förödande ur själavårdssynpunkt. Det normala är ju att man rekommenderar den kämpande människan att fly till Kristus. Det som kan hända med Hagins teologi i bagaget är att människor börjar förtvivla när de märker att de inte kan leva i ständig seger, utan både misslyckas och syndar. Om de då inte har lärt sig att dagligen gå till Herren med sin synd och svaghet, utan tror att de i frälsningen blev fullkomliga med kapacitet att leva syndfria, ja då kan de tro att hoppet är ute för deras del, att de inte är Guds barn när något går fel. Det är alltså inte en oviktig lära det handlar om.

Den magiska aspekten finns således delvis kvar. Vi får väl se om Livets Ord orkar ta itu även med denna aspekt av det kristna livet. Vågar man hoppas att Livets ord fortsätter sin vandring bort från Hagin och mot Jesus. Jag tror det finns hopp om detta. I takt med att allt fler människor inom Livets Ord blir äldre och får uppleva livets kamp och strid, så anpassar man förhoppningsvis teologin därefter. Man har också bjudit in präster som undervisat om det kristna korsbärandet och livets mörka sidor.

Vidare finns det väl någonstans kvar grupper som lät sig inspireras av torontotokerierna med ylande hoppande krypande människor. Man ska inte vara naiv. Givetvis kan det finnas ärliga kristna även där, men svärmeri, obibliska manifestationer och subjektiva känslokickar leder ofta fel.

Ja det är ibland svårt för en lekman att avgöra vad som är från Gud då alla riktningar hävdar att de är en del av vad Gud gör i tiden. Förvirrande tider för den som vill lära känna Jesus i en trygg miljö. Var finns de trogna kristna herdarna som kan bringa klarhet i detta kaos? För det är faktiskt herdens uppgift. Och hur lär jag mig att skilja på den gode herdens röst och ulvarna?

Överheten

Jag har kristna bröder och systrar som anser att man inte får kritisera överheten (kungamakt, regering, riksdag, kommunpolitiker), utan att man bara ska be för den. En synnerligen enkelspårig och obiblisk infallsvinkel. Låt mig få förklara.

Det är gott och riktigt att be för överheten. Man ska också respektera överheten så långt det är möjligt. Men…stora delar av skriften är full av profetisk kritik mot överheten då den missbrukar sin makt och driver en orättfärdig och orättvis politik, där man har övergett omsorgen om de svaga. Det är bara att läsa profetböckerna i GT. Ja, både Johannes döparen, Jesus och den kristna församlingen gick emot makten då det var nödvändigt. Jesus kallade till och med Herodes för ”den räven”. Vi ska inte vara så naiva att vi tror att svensk politik inte har några som missbrukar sin makt.

Det finns således all anledning för kristna att med profetisk skärpa kritisera de politiker och de politiska system som far med osanning, som missbrukar makten och som övergett omsorgen om de svaga och utsatta, och som sätter mammon främst. Varför denna profetiska uppgift i mycket har övergivits av den kristna församlingen är en intressant fråga. Kan den bottna i att många kristna själva tillhör makten eller gynnas av att hålla sig väl med den.

Del IV - Gammelkyrklighet och karismatik

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. Jag rekommenderar att man läser de tidigare tre delarna innan man läser denna del (del ett, två och tre). Tyvärr hinner jag inte bearbeta denna del språkligt och hoppas på överseende.

TV-gudstjänsten

Efter fyra år i Växjö utan regelbundna gudstjänstbesök så hamnade jag framför en TV-gudstjänst. Den visade sig sändas från Ulriksbergskyrkan i Växjö som var en sammanslagning av en pingst- och en Örebromissionsförsamling. Jag minns inte så mycket annat än att den legendariske pastor Sigurd Perder höll en predikan som stämde väl med min livssituation.  Jag är ganska osentimental, men minns att tårarna rann nedför kinderna. Gud kallade mig tillbaka och jag kapitulerade ganska omgående.

Tjugan på marken
Under den kommande veckan funderade jag på om jag skulle våga besöka den aktuella kyrkan. Inte för att jag var lat, men kyrkan låg i andra änden av stan, ca fem kilometer bort. Mina pengar var slut och jag kunde således inte åka buss. Jag bestämde mig för att testa Gud (något som inte rekommenderas). Jag sa till honom att om han ville att jag skulle ta mig till den där kyrkan så fick han gärna bistå med busspengar, även om jag förstås hade ben som klarade av en halvmil. Jag hade knappt hunnit utanför trapphuset förrän jag hittade en tjuga (som precis hade börjat ges ut detta år) som låg och fladdrade på cykelvägen. Den räckte precis till bussen tur och retur.

Bredd

Jag trivdes bra i Ulriksbergskyrkan. Den hade många medlemmar, stor social bredd och många studenter. Bredden gjorde förstås att det fanns många små inriktningar – alltifrån gammeldags pingstvänner till resonerande missionare som tänkte lite för mycket ibland. Men i stort var det en trevlig församling på ett antal hundra aktiva medlemmar. Ofta var det fullsatt i kyrkan.

Jag minns särskilt pastorsparet Sigurd och Inga Perder som blev mina mentorer de första åren. De var kloka, lyhörda själavårdare som också vågade utmana. Vänner som vågade säga sanningen.

Radioprogram

En förunderlig tid följde. Jag gick med i en böne- och bibelstudiegrupp där jag sedermera blev ledare. Efter ett tag fick jag börja sända program i Kristen närradio, vilket var både roligt, meningsfullt och lärorikt. Det var många radiolyssnare som hörde av sig och var tacksamma för programmen.

De gammelkyrkliga
Närradion var viktig för det andliga livet. Kronobergs län var gammelkyrklig bygd. Här trodde man på gammalt sätt med stark betoning på Guds ord, lag och evangelium. Den objektiva fasta grunden som stod över alla subjektiva känslor och livets skiftningar. Kallelsetanken. Varje människas uppgift i vardagslivet. Det andliga fast förankrat i myllan.

Jag satt som klistrad framför radion varje onsdag när det gammelkyrkliga Kyrkliga Förbundet hade sina sändningar. Vilka predikningar! Josef Imberg och Carl-Gunnar Olsson minns jag särskilt mycket. De gammelkyrkliga gav mig en ny trygghet i barnaskapet. Jesus hade redan gjort allt. Jag kunde inte på något litet sätt förlita mig på mina egna gärningar. Vilken befrielse! De gammelkyrkliga hade också ett djupt allvar som tilltalade min personlighet. De hade också bra känsla för livets kamp. Ingen lyckoteologi där inte. Och så alla dessa gamla mustiga psalmer med ett teologiskt djup och en rikedom jag sällan hade mött.

I Växjö var det omöjligt att inte bli ekumeniskt sinnad. Man lärde sig att se bredden och rikedomen i Kristi kropp. Jag var både Pingstvän, Örebromissionare och gammelkyrklig. Med tiden lärde jag också känna det gammelkyrkliga folket. Jag trodde de skulle vara lite kärva, men inte alls. Jag minns en präst på landet. Han var strikt, kvinoprästmotståndare och lite allmänt missaktad. Men han överraskade. En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.”

Ja, de gammelkyrkliga var rakryggade, ibland profetiskt kärva, men alltid vänliga och evangeliskt sinnade.

Demonutdrivning i domkyrkan

Jag kom också i kontakt med karismatiska kretsar inom Svenska kyrkan, den sk Oasrörelsen som hade verksamhet i Växjö. De tillämpade kristendomen oerhört konkret. Jag var med när man drev ut demoner ur folk i domkyrkan. Det var helt odramatiskt bortsett från de hemska skri som demonerna gav ifrån sig när de försvann. Domkyrkans akustik förstärkte förstås ljuden.  Människor blev också botade från svåra sjukdomar. Eftersom präster höll i det hela så spårade inget ur.

Förunderliga ting
Det hände mycket konstigt den tiden och jag ska bara ge ett exempel. Jag var på en gudstjänst. Plötsligt fick jag klart för mig att jag efter gudstjänsten skulle gå fram och säga något till en specifik man. När jag hade sagt det jag skulle till mannen, så blev han helt paff och sa att jag var en profet. Innan gudstjänsten hade han nämligen bett Gud att skicka någon att prata med honom om denna sak om det var Guds vilja att han skulle göra den saken. Och nu hade jag gjort det. Jag som inte ens talade i tungor hade börjat tala profetiskt till folk. Där skrotade jag den andedopsteologi som kopplar det till tungotalet, vilket var en stor befrielse.

Ja, det var mycket av det slaget under några år. Många kom till tro, många blev botade. Många skulle kalla det övernaturligt, men det ter sig förstås helt naturligt i en kristen församling. Fast inte i Sverige förstås, där allt ska vara så lagom och välanpassat.

Det viktiga för mig var att det karismatiska kombinerades med den gammelkyrkliga stabila grunden. Man kan väl konstatera at det var spännande att leva det kristna livet, även om vissa i Ulriksbergskyrkan hade svårt för att jag tog till mig den gammelkyrkliga teologin.

Mörka skuggor

Men så var det ju det där med en livskamrat. Jag kände mig förvirrad. Trodde att det skulle bli bra, men det blev det inte. Mitt totala misslyckande på detta område gav en mörk skugga åt resten av livet.

Jag hade inte heller bearbetat mina upplevelser från barndomen. Inte så att jag hade svårt att försona mig med det som hänt, men jag hade aldrig tänkt igenom allt helt enkelt, aldrig fått några förklaringar.

Efter några år kom en ny livsfas och om den ska nästa del handla. Men åren i Växjö hade lärt mig något viktigt – gärningarna eller min förmåga att lyda Gud kunde inte frälsa mig. Jag eller mina gärningar kan aldrig förtjäna rättfärdiggörelsen. Tron är inte heller en merit som förtjänar rättfärdiggörelsen utan handlar om föreningen med Kristus som är källan för rättfärdigheten. Jag fick fokus på Jesus och då blir man inte alltid så populär.

Del III - En stillsam revolt

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. De två första delarna behandlade barndomen fram till tidiga tonåren. Se här och här.

Jag frågade aldrig chans
Min relation till tjejer var spänningsladdad och belamrad med många restriktioner. Delvis hade det sin orsak i att jag var blyg (de få gånger jag överhuvudtaget kontaktade flickor var det givetvis brevledes), men måste också ses mot bakgrund av att Pingstkyrkan hade ytterst strikta regler kring att sällskapa och finna en livskamrat. Som liten måste jag ha missuppfattat hela resonemanget eftersom jag länge trodde att det var fel att ha sällskap över huvudtaget. Därför gjorde jag aldrig ens några taffliga försök att ”fråga chans” som det hette. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ta ett så storslaget felsteg.

Splittrad familj

Mina funderingar kring detta tema kom av sig när det började uppstå spänningar mellan mina föräldrar – spänningar som hade sina rötter i församlingsengagemanget. Min mor fick via församlingen flera väninnor som hon umgicks mycket flitigt med. Min far fick inte motsvarande manliga vänner. Efter några år skapade det slitningar som fick äktenskapet att knaka. Min mor var sällan hemma eller satt i ett rum med väninnorna och bad eller sjöng sånger om Jesus. Jag raljerar inte över detta. Det vidgade hennes liv och gav glädje och mening, men min far kände sig förstås allt mer ensam och utanför.

Efter några år var skilsmässan ett faktum. Min far fick bära hela skulden och det är väl den bilden som ännu är i omlopp. Jag drogs som barn in i konflikten och förmåddes ta ställning för min mor som var skicklig på att förmedla sin version och vinna min lojalitet. Min far teg, men var långt ifrån den illvilliga människa som vissa ville ha det till. Visst var det min far som skrek högst under bråken och män får nästan alltid med automatik skulden. Men ytan ger ofta en förljugen bild. Min far hade sina sidor, men han bevarade drömmen om ett normalt liv. Det skall han ha all heder av. Nä, jag vet att det finns många som inte tycker man ska lämna ut familjeangelägenheter så här, dvs tiga, gömma och hyckla. Men eftersom jag i högsta grad drabbades så ska ingen ta ifrån mig rätten att dela min smärta från dessa år. Skilsmässor är offentlig handling.

Den församling som hade misslyckats med att hjälpa mina föräldrar att hålla ihop, och kanske till och med indirekt skapat de förutsättningar som orsakade skilsmässan, tog ibland upp ämnen som hade med äktenskap och familj att göra. Idealen var höga. Verkligheten en annan.

Starkt begränsat utbud

Givetvis funderade även jag på att någon gång hitta en livskamrat. Jag skilde mig därvidlag inte från de andra pojkarna. Men det fanns som sagt strikta förhållningsregler som starkt begränsade utbudet. Man fick bara sällskapa med kristna flickor och helst skulle hon tillhöra samma församling (kanske särskilt för att slippa teologiska och praktiska komplikationer vid dop).

Dessa omständigheter minimerade utsikterna att en dag bli gift eftersom jag inte stod särskilt högt i kurs i församlingen där det var viktigt att gifta in sig i rätt familj. Ja, så sa man förstås inte, men man kan tydligt se hur etablerade familjer i församlingen gifte in sig i varandra. Det skulle de aldrig tillstå, men det är ju bara att titta på hur mina jämnåriga gifte sig. Vi som kom från familjer i periferin hade inte en chans; särskilt inte om vi hade skilda föräldrar. En tjej sa till och med rakt ut till mig att barn till skilda föräldrar hade ökade risker att själva hamna i skilsmässa. Därmed antydde hon att jag inte var aktuell.

Miraklet uteblev
Nå, nu sa man ju att Gud hade utvalt livskamraten, så jag behövde ju egentligen inte ägna mig åt dylika sociologiska analyser. Men ingen visade mig något som helst intresse. Skulle jag behöva leva på det sätt som Paulus ansåg vara bäst – dvs ogift?

I min frikyrkas undervisning betonades att Gud hade utsett en speciell livskamrat åt var och en som kunde återfinnas via bön eller ett mirakel. I bästa fall kunde man genom bön få bekräftat vem livskamraten skulle bli. I så fall hade den tilltänkta också fått det verifierat i bön. Men det kunde också lösa sig utan bönekamp. Gud kunde nämligen få för sig att skicka henne/honom i ens väg när han ansåg tiden vara inne.

Det är ju lätt att raljera över det där, men jag trodde bergfast på de angivna metoderna. Det hände till och med att ungdomar som sällskapade gjorde slut sedan den ena eller båda under bön hade kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Därför – hur kära de än var – så gick de under tårar åt skilda håll.

Således hade jag den fasta övertygelsen att Gud hade utsett en livskamrat åt mig. Men vem kunde det vara? Jag är helt övertygad om att jag offrade osunt många timmar åt att be och fundera över den totalt meningslösa frågan. För självklart dök hon aldrig upp. Att jag inte var särskilt attraktiv och saknade socialt kapital skulle ju inte spela någon roll när Gud styrde det hela. Så varför kom hon aldrig när mina mer good-looking-kompisar från socialt välartade familjer fick sina livskamrater ”serverade” av Gud?

Sanningen är förstås, som jag redan antytt, att sociala mönster och biologiska instinkter styrde valen. Men eftersom jag inte begrep det då, så skapade det en känsla av att Gud hade övergivit mig. Vad hade jag gjort för fel som aldrig fick min livskamrat? Där fick Gud och jag en kontrovers som jag aldrig tror att vi redde ut ordentligt.

Nervositet i barnaskapet

Men jag tror inte jag kan skylla på Gud, utan det är bara att inse att jag var offer för en obalanserad teologi som allt för mycket betonade ”den rätte” och ”miraklet”, mer än människans ansvar att förvalta sitt liv och där man faktiskt får försöka finna sig en livskamrat så gott man kan. Överlag så fanns det en nervositet inbakad i barnaskapet till Gud där det gällde att få visshet om Guds exakta vilja för att det inte skulle gå snett i livet. Jag hörde aldrig någon tala om ansvaret att förvalta det liv man fått efter bästa förmåga och utifrån de egenskaper och gåvor man fått. Och går det åt helsike med förvaltarskapet, vilket det ju gör för alla i olika grad, så säger inte Gud upp föräldraskapet.

Föräldragenerationen tänkte ut
Om min mor och en annan dam i församlingen hade fått bestämma så hade jag emellertid blivit gift ganska tidigt. Jo, jag parades faktiskt ihop med väninnans dotter redan som barn. Min mor och hennes väninna sa att det skulle bli jag och flickan en vacker dag. Men flickan och jag var till föräldrarnas besvikelse inte det minsta intresserade av varandra. När jag sedermera i 22-årsåldern träffade min första flickvän i Växjö, så ringde min mors väninna, alias min tilltänkta blivande svärmor, upp mig från Mönsterås och uttryckte sin stora besvikelse över att jag hade övergett hennes dotter som Gud hade förutbestämt att jag skulle gifta mig med.

Flytten till Gamleby blev en befrielse

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Samtidigt som mina församlingskamrater började sällskapa, gifta sig och lägga livet tillrätta så hamnade jag i fängelse 14 dagar för vapenvägran. Idag skulle jag ha gjort ett annat val, men jag är glad att jag konsekvent följde min övertygelse. Kontrasterna blev allt större.  Därefter lämnade jag Mönsterås och flyttade till Gamleby folkhögskola 1987. Det blev ett mycket betydelsefullt år där jag fick lite distans till min livsvärld i Mönsterås. Mina föräldrars skilsmässa hade gett upphov till en del andra följdproblem som jag inte kan gå in på, men som gjorde att jag i stort sett förlorade min ungdom och fick ta ansvar som en vuxen från 15 års ålder – ansvar för min bror och min mor. Det fanns några år som jag inte vill att någon ska behöva gå igenom och som har satt spår för all framtid. År då ingen vuxen tog ansvar utan jag fick bära hela familjen. Gamleby kom därför som en befrielse.

Inte heller i Gamleby hade jag några större framgångar på tjejfronten. Jag hade helt enkelt inte förmågan att ställa mig in och sköta snacket på rätt sätt - ja det där som tjejerna verkade falla för. Överlag kan man väl säga att tjejerna i allmänhet hade den dåliga smaken att falla för öldrickande muskelpaket oavsett förmågor bakom skallbenet. Taniga nördar av obestämbar kvalitet som jag hade inte så mycket att komma med. Nå, en tjej ville väldigt gärna lämna en fest och följa med mig hem och lyssna när jag spelade gitarr. När vi väl kom fram hade jag låst ut mig, så det var bara att återvända till festen. Inget gitarrspelande!

Som ni förstår hade jag vid det laget tröttnat på att vänta på den gudasända flickan och när jag väl började anstränga mig gick det i och för sig knappast bättre, men ändå. Trots alla bakslag visade jag i alla fall viss handlingskraft.

Livet i övrigt anslog en lätt melankolisk ton. Jag lyssnade mycket på musik, främst s.k. indiemusik. Särskilt gruppen The Smiths och dess sångare Morrissey gjorde sånger som syntes återspegla de känslor av utanförskap som tillvaron hittills hade inneburit. Ja, jag hade till och med Morrisseyfrisyr några år.

Till Växjö

När jag 1988 flyttade till Växjö för att studera så ökade förstås chanserna att hitta någon likasinnad. Omkring 1989 träffade jag min första flickvän och hon var inte Pingstvän, vilket föranledde min pastor i Mönsterås att ha ett allvarligt samtal med mig. Jag minns att jag blev mycket besviken på de varningar han förmedlade till mig. Hur skulle det gå om vi fick barn? Vilket dop skulle vi tillämpa? Var det här verkligen rätt? Ja, jag minns att jag tog illa vid mig av att han inte gratulerade mig. Och om han nu ansåg det vara fel att söka livskamrat utanför församlingens stängsel, så borde han kanske ha funderat lite på varför jag inte hittade någon i församlingen.

Vi höll ihop ett par år och så var det med det. Livet i Växjö innebar förstås studier och åter studier, och så en och annan fest ibland. Det hände att jag drack mig berusad, även om det inte var ofta. Kyrkan besöktes sällan, även om jag inte släppte kontakten med Gud. Men man kan väl säga att de första åren i Växjö innebar en stillsam revolt mot barndomens kvävande regelsystem. Plötsligt kunde man ta sig ett par öl utan att skitsnacket gick igång. Jag brukade gå på bio kvällen innan en tenta för att koppla av. Jag hade en flickvän. Jag träffade människor som värderade studier och inte bara förmågan att snickra ett hus eller laga en bilmotor. Det var i många avseenden en fin period.

Har aldrig tilltalat mig

Idag är jag tacksam att jag aldrig hittade en livskamrat i församlingen i unga år, även om det säkert hade besparat mig många sorger. Å andra sidan hade jag aldrig stått ut med det från mitt perspektiv erbarmligt tråkiga och superpräktiga liv som många hamnade i (även om de förhoppningsvis inte upplevde det så själva). Var och en må bli lycklig på sitt vis, och jag ser absolut inte ner på svenssonlivet, men det har aldrig tilltalat mig.

Ingen viskar nå´t namn
Jag vill absolut inte ta ifrån någon tron på mirakel. Jag har upplevt sådana också. Människor som vid bön har blivit mirakulöst botade, exempelvis. Men när man ska hitta en livskamrat så får man allt försöka göra så gott man kan utan att Gud viskar något namn i örat. Däremot kan man ju alltid be om kraft att orka med alla de olyckliga kärlekar som står på rad utmed vägen innan man träffar sin livskamrat. Det är helt ok det också.

Gud skulle dra mig tillbaka

Efter några år skulle Gud dra tillbaka sin förlorade son. Jag skulle komma hem och lyssnade mycket på Talking heads låt "This must be the place" (eller varför inte i denna underbara körversion). Nå, jämförelsen med den förlorade sonen håller inte riktigt. Den förlorade sonen hade det väldigt bra hemma, även om han inte insåg det utan tog allt för givet. Mina tonår hade ärligt talat inte varit bra.

Men Gud gav sig tillkänna vid rätt tidpunkt, fast till sammanhang där det var högre i tak än jag varit van vid. I Växjö fanns både frikyrkorna och den svenskkyrkliga gammelkyrkligheten. Särskilt gammelkyrkligheten skulle komma att revolutionera och berika det andliga livet på några avgörande punkter. Om mitt möte med gammelkyrkligheten, det djupa allvar och den stora tilliten i barnaskapet som människorna bar på, kan ni läsa i nästa inlägg.

Del II - Under oket och vid oaserna

Idag fortsätter jag serien om min relation med Gud och kyrkan från vaggan och fram till idag. Del I kan läsas här.

Abrupt möte med ny värld
Efter sex lugna barnaår i Guds och kyrkans famn så blev mina föräldrar frälsta och medlemmar av Pingstkyrkan. Mötet med denna nya värld skedde abrupt och blev delvis traumatiskt.  Jag älskade att med barnets oskyldiga glädje sitta vid min fars rullbandspelare och lyssna på inspelningar av Svensktoppen. Men så en dag kom min mor och stängde av bandspelaren. Hädanefter skulle det inte bli mer svensktoppsmusik. All musik som inte handlade om Jesus var synd. Och det var bara början.

Plötsligt blev Jesus väldigt påtaglig och om Han bara hade varit som den snälle och gemytlige pastor Sven så hade det aldrig blivit några problem. Men pastor Sven var hyggligare än Jesus med alla reglerna. Framför allt kunde Pastorn inte ha koll på vad varje medlem gjorde i vardagslivet och där fanns åtskilliga som ännu hade äldre tiders syndakatalog som kompass för sig själva och andra. De hade satt ihop regelverk som inte hade någon som helst förankring i skriften. Kanske var det missriktad omsorg som hade slagit över till rena gemenheter när gränsdragningarna gentemot världen skulle göras.

Taggtråd och minor

Guds tanke med mitt liv hade dittills varit inbäddad i bomull. Men nu blev världen avgränsad med taggtråd och marken minerad. Det gällde att kliva rätt för att en dag få följa med Jesus till himmelen. Nåd förvandlades till prestation. Korset förvandlades till en himlastege. Jag kunde förstås inte formulera det med dom orden, men idag förstår jag ju varför det alltid kändes så tungt. Den frihet som Guds Ande ger kunde inte frodas med ett så strikt prestationsbaserat regelverk uttänkt av överhettade människohjärnor. Därmed inte sagt att Gud inte sätter gränser. Det gör han förstås och de framgår av tio Guds bud.

Men nu gällde det att undvika de farligaste minorna som kallades dans, världslig musik och bio (och för all del kortspel). Ett särskilt ont öga hade Gud till Roxybiografen och klassfesterna med ABBA-musik i Mölstadskolan. Att välja ett biobesök när man kunde sitta hemma och be var en förolämpning mot Gud. Många hade ingen känsla för skapelseplanet och människors behov av avkoppling ibland. Och så svordomar förstås. Mina föräldrar gjorde det aldrig, men det hände att en annan medlem gav mig peppar på tungan efter att jag sagt något opassande.

Genom att koppla begreppet synd till dans, viss musik och bio, så fick jag förstås en helt felaktig och ytterst ytlig uppfattning om vad synd är. Om de ändå hade exemplifierat synden med elakheter, som att vara taskig mot sina kompisar, mobbning eller egoism, ja, då hade jag säkert kunnat ana något om människans problem och varför Jesu försoningsverk var så viktigt. En Jesus som förlät mig för att jag dansat på klassfesten eller sett Kalle Anka och hans vänner på Roxy begrep jag mig inte på.

Förbuden var således det som dominerade min tankeverksamhet. Det fanns ingen balans mellan lag och evangelium. Och när lagen dessutom hade förvandlats till hittepåsyndakatalog, så förvreds sanningen.

Jesus landade på Torget

Det hände att jag drömde mardrömmar om att Jesus hade kommit tillbaka. Han hade valt torget i Mönsterås som landningsplats och nu fick alla ställa upp sig på led för att få sin dom. Jag kan ännu minnas ångesten där jag stod i kön och väntade på min dom.

Lycklig efter bön
Trots att min värld plötsligt blev begränsad och Gud en farbror som darrade av helig vrede för biobesök, så har jag ett tydligt fint minne från när jag var sex år. Kanske för att det låg bortom alla krav och regelverk. Min mor undrade om jag också ville bli en kristen, vilket jag sa att jag ville. Jag begrep förstås ingenting, men böjde knä med mamma vid soffan och bad någon slags bön till Jesus att jag nu ville tillhöra honom. Jag minns ännu hur oerhört glad jag var efteråt, hur jag sprang omkring och sparkade boll lycklig i köket. Jag är än idag förundrad över hur jag som sexåring kunde få uppleva en sådan genuin glädje inombords när jag annars alltid har lidit av visst tungsinne, och ytterst sällan som vuxen kunnat se tron återspeglas i känslolivet.

Men det fanns ändå ett grundproblem. Jag fick inte ha Jesus ifred. Som barn kunde jag förstås inte skilja på församlingens regler och Jesus. Detta vållade mig bekymmer. Om nu Jesus var så snäll som farbror Sven och hade gjort mig så glad efter bönen vid soffan, varför tog han då ifrån mig det jag tyckte om mest.

Under några månader bodde vi i lägenheten över Pingstkyrkan och mina föräldrar var då vaktmästare. Det var ett stort och spännande hus med en genuint kuslig källare. Trädgården hade på den tiden en fantastiskt fin berså. Jag trivdes där.

Dopet

När jag var nio år var det så dags att döpas eftersom mitt spädbarnsdop inte godkändes. För att få döpas skulle man ha en uttalad och medveten tro på Jesus. Egentligen ville jag inte alls döpas, men jag kom mig väl inte för att säga något eftersom det fanns människor i min omgivning som tryckte på. Skulle jag inte ta chansen nu när det ändå skulle bli dop då flera andra barn i församlingen skulle döpas. Jo, så fick det bli. Ett samtal med pastorn blev det där jag fick svara på några enkla frågor. Sedan var det dags för dopet. Jag ikläddes en vit dräkt och fick ställa mig med de andra barnen framme vid estraden. Sedan fick vi en efter en gå ned i dopgraven där pastor Sven doppade ner hela kroppen i vattnet. Efteråt kändes det som en mycket fin upplevelse. Jag var glad.

I vuxen ålder har mina två dop vållat mig vissa bekymmer. Vilket dop är det som gäller? Kan jag personligen ställas till svars för mitt omdop om jag nu som vuxen anser att spädbarndopet dög? Vad blir då det andra dopet? Ett bekräftelsedop? Så måste jag se det. I första dopet handlade Gud och jag blev hans barn och upptagen i den kristna församlingen. I det andra dopet bekräftade jag medvetet min vilja att följa Jesus.

Dopet. Jag är den andra pojken från höger. Bredvid mig står Mats och längst till höger Pastor Sven.

Vidsynta föräldrar 
För mina föräldrar tillstötte vissa komplikationer. De kom utifrån och hade därför inte hela församlingskulturens alla regler i blodet. De var Socialdemokrater, vilket föranledde några av församlingens mest ideologiskt medvetna damer att ringa hem till oss och påtala det olämpliga i detta. ”Vi har vårt parti”, hette det. Partiet som åsyftades var förstås KDS, numera KD. Men mina föräldrar gav i detta avseende inte vika, vilket hedrar dem. En annan lojalitetskonflikt uppstod när mina föräldrar inte bröt med Svenska Kyrkan, trots att man ofta fick höra hur många fel de hade, om de nu ens var frälsta där. (Jag vet att pastor Sven betydde mycket för att ändra på denna underliga syn på de andra delarna av Kristi kropp, men det tog tid för tanken att få genomslag).

Miniorer och juniorer
Men mina föräldrars vidsynthet betydde att jag fritt fick delta i Svenska Kyrkans Miniorer och senare Juniorer, vilket gav mig andrum. Dessa träffar var mina oaser. Min bästa kompis Peo var också med i Svenska kyrkans verksamhet och vi hade väldigt roligt ihop. Och så anordnades fantastiska läger både på EFS-gården i Timmernabben och på Öland. Särskilt minns jag prästen Ture som på ett fint sätt fick tron att vara en naturlig del av vardagslivet.

Många influenser

Detta förde det goda med sig att jag redan från början lärde mig att Guds familj är större än det lilla sammanhang jag var mest i. Jag fick redan som barn del av Mönsterås lite högkyrkliga framtoning, Pingstkyrkans karismatik och fotfolksengagemang, samt mormors gammelkyrklighet. Mormor bodde ute i skogen och var min fadder när jag döptes. Hon var så sund och rejäl i tron, karg och med förmåga att säga ifrån, nästan profetisk i sin framtoning. Katolikerna begrundar sina helgon, jag mormor.

Min mormor och morfar. De var mer gammelkyrkliga och ansåg inte att man missbrukade nåden om man tog sig en snus eller ett kortspel. Möjligen retade det djävulen.

Ölburkarna försvann
Ibland kunde det uppstå dråpliga situationer när fasaden skulle visas upp. Min mor var med i en sygrupp, och nu närmade sig dagen då församlingens tanter skulle komma på besök i det Nilssonska hemmet, vilket råkade sammanfalla i tiden med min nya hobby – jag samlade på ölburkar som jag hade staplat upp fint i en pyramid utmed ena väggen i mitt pojkrum. Men samma dag som sytanterna skulle komma, så rensade min mor resolut bort burkarna och därmed var min korta karriär som ölburkssamlare över. Möjligen kunde tanterna ana en viss efterlukt av fadd pilsner som trots timmar av vädring och böner inte ville fly det nystädade pojkrummet.

Det goda

Trots syndakatalogen fanns det mycket gott i Pingströrelsen. Så länge man höll sig inom ramarna var det en varm fin gemenskap och bra undervisning. Dessutom gav man utrymme för andliga nådegåvor utan anseende till person. Tungotal och profetia var mycket vanligt förekommande. Och musiklivet var rikt. Söndagskolan höll hög kvalitet och jag minns särskilt den lilla kollektbössan som skickades runt föreställandes ett stackars utmärglat Afrikabarn som bockade varje gång en peng lades i.

Personligheten passade inte in
Utöver syndakatalogens destruktiva inflytande var problemet att min personlighet helt enkelt inte passade in i rådande församlingskultur. Om man var riktigt frälst och fylld av anden så förväntades man vara glad till det yttre. Det skulle synas i ögonen, som man sa. Jag var en blyg, allvarlig, tystlåten tänkare som var både glad och ledsen utan att det nödvändigtvis syntes någonstans. Och så talade jag inte i tungor, vilket betydde att jag inte var andedöpt. Varför man valt ut just detta som det enda tecknet på att man hade Anden vet jag inte när skriften som helhet omtalar flera andliga nådegåvor och frukter. Men därför bad man för mig på barn- och ungdomssamlingarna att jag skulle få det efterlängtade tungotalet. Klart att man låste sig. (Jag har annars inget emot tungotalets gåva. Så vida det inte finns uttolkare är det ju för personlig uppbyggelse, vilket kan vara nog så viktigt för oss med tendens till tungsinne.)

Det gällde också att försöka komma undan den årliga ungdomsveckan/arbetsveckan då vi barn och ungdomar skulle ut på köpingen och sjunga och evangelisera. Eftersom jag var tillbakadragen och absolut ingen evangelist, så ville jag inte våldföra mig på min person. Redan då var jag mer en lärartyp med profetens kärvhet, men det hade ju inte passat så bra på Storgatan.

Eftersom jag ofta satt tyst på ungdomssamlingarna så trodde de kanske att jag for illa av det, vilket jag inte alls gjorde. Men det medförde att de satte en äldre kille som fick extra ansvar för mig, vilket jag inte alls tyckte om. Det kändes så fruktansvärt fel.

Hur väl människor än ville så blev det inte bra. En Gud som förbjöd det man som barn tyckte var roligt, en tystlåten allvarlig tänkare utan tungotal i en församling där det på ytan glada och tungotal betonades – ja det betydde trubbel. Förr eller senare.

Läger
Och så var det läger på Hornsögården ibland. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om och allt som var förbjudet tonades ner något på lägren där församlingens ledare var med och kunde styra upp allt. Maten var fantastisk och man kan inte låta bli att beundra alla desa tanter som år ut och år in betjänade oss med livets goda. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.

Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.

Församlingens pastorer och ledare var mycket vänliga och seriösa. Särskilt minns jag pastor Sven och ungdomspastor Bosse som fina personliga föredömen. Det var aldrig några glidare, utan de arbetade hårt under enkla förhållanden.

Spännande gudstjänster
Gudstjänsterna minns jag också som spännande även för barn. Formerna var ju ganska fria och avsaknaden av liturgi medförde att väldigt mycket kunde hända. Tungotal, bön för sjuka och profetiska budskap var inga ovanligheter. Dock kunde även gudstjänsterna bli jobbiga för en hämmad stackare som jag. Det var ganska vanligt att man skulle stå upp och göra diverse rörelser till musik, vilket var bland det värsta jag visste. Jag ville bara sitta eller stå och sjunga med armarna säkert tryckta mot kroppen. Vidare kunde det på vissa samlingar bli så att man förväntades räcka upp handen eller gå fram till bänken längst fram för att få del av Guds hjälp eller för en avgörande överlåtelse. Jag reagerade alltid instinktivt på det där. Återigen var det en prestation som skulle öppna upp för Guds nåd. Jag vet ibland hur dåligt jag mådde efteråt just för att jag inte hade räckt upp handen eller gått fram. Hade Gud låtit sin nåd gå mig förbi nu?

Det onda kunde vändas till något gott

Hur som helst vill jag försöka vända lite på perspektivet. Hade jag aldrig fått uppleva syndakatalog och känslan av fördömelse, så hade jag kanske aldrig påbörjat sökandet efter Guds nåd och vad friheten i Kristus egentligen innebär. Vem är Jesus bortom de bilder jag fick till mig? Och så den klassiska frågan - vad säger egentligen skriften? Och icke att förglömma - vad säger den samlade kristna erfarenheten under 2000 år? Fanns det en objektiv grund att stå på bortom subjektiva känslor?

Det finns också en befrielse i att få frigöra sig från alla människotankar för att sedan som befriad kunna ta till sig det bästa från alla kristna traditioner. Pastor Sven och ungdomspastor Bo Jansson var också fina förebilder och sådana ska man vara tacksam för. Jag var för ung för att vi skulle föra djupa samtal, men detta var män med karaktär som hade med Gud att göra. Om jag hade haft män av deras kaliber omkring mig några år senare, så kanske livet hade blivit annorlunda. Med min bakgrund var det ju upplagt för ett stort uppbrott från fadershuset. Om detta och mina misslyckade försök att hitta en livskamrat redan i unga år, samtidigt som mina föräldrar gick skilda vägar, kan ni läsa i nästa avsnitt.