Det goda livet och den lönsamma människan - eller göra det som är rätt

Idag tänkte jag förklara hur Mönsterås nya kulturplan ”Det goda livet” hänger ihop med tidens ideologi om den lönsamma människan. 

Kulturplanens rubrik ”Det goda livet” saknar tillräckligt djup. Det leder lätt tankarna till att kultur är något slags grädde på moset som i bästa fall ger oss lite mervärde i tillvaron. Det är förstås till stora delar ett feltänk. Även om jag absolut inte vill underskatta kulturen som underhållning och eskapism, så har kulturen ofta en kritisk udd som belyser både personliga och samhälleliga problem. Men kommunen vill väl att kulturen ska vara ofarlig och passa in i myspysbilden av Mönsterås, ungefär som det är idag. Men kultur belyser ofta det mörka i tillvaron och ger djup och nycklar för att förstå en värld där människovärdet ofta sätts på undantag och där även lokalpolitiken i Mönsterås ofta är helt osentimental inför kulturella värden.

Kulturplanen är inte bara lyckoytlig, utan också nyttofixerad. Kulturellt värdefulla hus och miljöer omtalas nästan bara i sammanhang där de skall komma till användning eller till nytta för turism. Men även ett gammalt hus som står och förfaller har ett kulturellt värde. Även kultur som aldrig kommer att gynna turism har ett egenvärde.

Den viktigaste kulturkritiken av idag är tveklöst den som tar itu med ekonomiseringen av människan. Människan mäts i ekonomiska termer och skall vara lönsam. Annars heter det att man är i utanförskap. Men om man definierar människor i utanförskap så bidrar man just till utanförskap och stigmatisering. Men man kan mycket väl tänka sig att den som är i utanförskap utifrån ett krasst ekonomiskt perspektiv, inte alls är i utanförskap socialt eller kulturellt. Samtidigt kan man tänka sig att den som har en stark ekonomi lever i socialt eller kulturellt utanförskap.

Gång på gång på gång behöver vi slå fast att både människan och kulturen har ett egenvärde som ligger långt bortom den ekonomiska nyttan. Men fortsätter vi att kategorisera människor som arbetslösa, bidragstagare, självförsörjande etc, så förstärker vi en inhuman värld. Fortsätter vi att värdera kultur efter dess nytta för turismen så är vi snart kulturlösa.

Henry Bronett har utvecklat dessa tankegångar i en artikel om invandringen. Undersökningar har ju visat att invandringen är ekonomiskt fördelaktig för Sverige. Som helhet går den ekonomiskt plus. Bronett varnar för att använda sig av den sortens ekonomiska argument och skriver: 

I stället borde vi fundera över vem som gärna förespråkar detta synsätt. Vilka ideologier anser människan som lämplig att kategorisera i lönsam och icke lönsam? För alla utom de fullständigt historielösa, blir svaret väldigt och obehagligt tydligt.

Vi borde se och tala om människor i helt andra termer än blott i de pekunjärt mätbara. Och vi borde inte bara tala om människan så, vi borde handla så också. Människan är något oändligt mycket större och vackrare än att hon går att mäta i enbart termer som lönsamhet. Hennes tankar, poesi, hennes uppfinningsrikedom och förmåga att älska är något som inte kan skattas i pengar.

Människor som vill dela in oss i lönsamma och olönsamma tillgångar hörs allt oftare, och argument mot detta, är inte att visa upp lönsamhetstabeller. Argumenten ligger på en andlig, filosofisk, på en humanistisk nivå. På människor som har civilkurage och mot kalla siffror enkelt hävdar en gammal visdom: "Vi ska hjälpa nästan helt enkelt för att det är rätt."

Lata rika behöver incitament

”Lata rika” heter en skiva med Ulf Dageby som är riktigt trevlig. Nu finns det förstås många rika som är rika just därför att de har jobbat hårt. Det är helt ok. Men så finns det ju en liten klick som blivit rika genom att bara ta emot eller i värsta fall sko sig på andra och som sedan latar sig i extravaganta hus, trädgårdar och semesterparadis. För mig som uppskattar flit och jobbar hårt både på arbetstid och fritid, men ändå tjänar lite, är det förstås inte ett beteende som uppskattas.

Nu skulle man ju kunna tro att samhället försöker ta itu med lata rika som inte bidrar konstruktivt och som dessutom ofta gör allt för att slippa betala skatt i Sverige. Men nej…fokus ligger istället på lata sjuka och arbetslösa. Nå, man säger ju inte rätt ut att de är lata. Man sänker bidrag och ersättningar, så att de ska få sk incitament att arbeta. Incitament låter ju finare.

Nå, med tanke på hur lite man får i bidrag och ersättningar i Sverige, så torde ytterst få ha valt att pga frivillig lathet stanna i den positionen. Det ger så att säga inga sötebrödsdagar, inga lyxsemestrar och inga drinkar att leva på a-kassa, sjuk- eller socialbidrag. Inte ens en fika på Nelssons. I bästa fall till ungarnas kläder inköpta på second hand. Ändå är det dessa olycksbarn som samhället gör allt för att stressa och misstänkliggöra.

Sannolikheten för att vi ska hitta lata rika är betydligt större. Bättre att införa nya incitament där istället. Låt påhittiga personer komma på incitament för lata rika så kanske de vill börja bidra till samhället igen. Om de istället ville investera sin rikedom i företagsamhet, så skulle det ju ge nya jobb åt de arbetslösa som regeringen idag gör allt för att misstänkliggöra. Således - sänk skatten på pengar som investeras, höj skatten på pengar som inte investeras i annat än lyx.

Ett annat fenomen är det något uttjatade att chefer som missköter sig får några miljoner i belöning för att sluta i förtid, medan en vanlig knegare antingen får en varning, lönesänkning eller avsked.

Samhällsmoralen håller tveklöst på att vittra sönder, och det är förstås samhällets toppar som har visat vägen.

Ulf Dageby - Eldorado

Bulvaner och fotbollsklyschor

Bulvanverksamhet
En bulvan är en person som gör något för en annan persons räkning - något som uppdragsgivaren själv föredrar att inte utföra. Av olika skäl vill man dölja att man är huvudman. Det behöver inte nödvändigtvis vara något kriminellt. Och jag tycker man kan vidga begreppet så att det inte bara handlar om en juridisk handling. Man kanske bara inte vill skylta med något offentligt pga en specifik livssituation. Ibland handlar det om triviala saker. Man är ute och åker en tur med bilen och behöver något på Algots. Eftersom håret är rufsigt och kläderna inte är helt färska så skickar jag in frugan som då blir min bulvan.

Krångliga juni
Har ju aldrig gillat det där uttrycket ”livspusslet”. Livet är inget pussel, utan innehåller många bitar som inte alls passar ihop. Det är bara i ett samhälle där ytan är viktig som man kan kalla det ett pussel. Men juni är trots allt ett slags pussel. Lyckas man exempelvis pussla ihop den här veckan så att alla blir nöjda så är det ett smärre mirakel. Vem bestämde fotboll både 5 och 6 juni? Och så nya födelsedagar och reseförberedelser och två saker samtidigt på olika platser.

Fotbollsklyschor
Apropå fotboll, så ska jag läsa om Ola Andersson bok ”Så funkar fotboll”. Varje match jag ser är som att läsa en bok på ett främmande språk. Så nu ska jag göra ett nytt försök att bli en fullfjädrad taktiker och även bli bättre på alla de där spelsystemen med siffror. Hädanefter ska ingen behöva tveka huruvida GIF spelar 4-2-3-1, 4-5-1, 4-2-4 eller varför inte 2-4-3-1 eller 2-2-2-3-1. Jag kan komma på många kombinationer för samma uppställning. Och så ska det alltså inte behöva bli längre efter Olas bok.

Dessutom tycker jag mig ha fastnat i en hel del klyschor som ”för varje seger kommer vi närmare en förlust”, ”bollen e rund”, ”allt kan hända”, ”90 minuter”, ”kanonskott”, ”tur och otur jämnar ut sig”, ”stabilt försvarsspel”, ”luften har gått ur laget”, ”det lag som gör flest mål vinner”. Tänkte att Ola kunde hjälpa mig att hitta ett nytt referatspråk. Tills vidare säger jag som Kjell Svensson en gång sa "Hade jag vetat vad offside heter på engelska hade jag sagt det till domaren"
Eller för att travestera legenden Janne Boklöv "Det finns en topptrio på 10-15 lag som kan vinna!"

Känner att det här var lite kul så vi tar några till:
"Jag tror på teorin att om motståndarna gör mål, måste vi göra 2 mål för att vinna..." - Howard Wilkinsson gör en djupanalys.

"Det är bättre att skjuta en meter bredvid målvakten än rakt på!" - Helen Johansson på topp under dam-VM i fotboll.

Men frågan är om inte Hasse Holmqvist tar priset med följande kreativa mästerverk om hur man upphäver fysikens lagar:

"Bucci fick ligga som en glasspinne i luften för att klara det skottet..."

Nu ska jag ta en promenad så kanske jag också ser ut som en glasspinne snart istället för en Storstrut.

Överheten

Jag har kristna bröder och systrar som anser att man inte får kritisera överheten (kungamakt, regering, riksdag, kommunpolitiker), utan att man bara ska be för den. En synnerligen enkelspårig och obiblisk infallsvinkel. Låt mig få förklara.

Det är gott och riktigt att be för överheten. Man ska också respektera överheten så långt det är möjligt. Men…stora delar av skriften är full av profetisk kritik mot överheten då den missbrukar sin makt och driver en orättfärdig och orättvis politik, där man har övergett omsorgen om de svaga. Det är bara att läsa profetböckerna i GT. Ja, både Johannes döparen, Jesus och den kristna församlingen gick emot makten då det var nödvändigt. Jesus kallade till och med Herodes för ”den räven”. Vi ska inte vara så naiva att vi tror att svensk politik inte har några som missbrukar sin makt.

Det finns således all anledning för kristna att med profetisk skärpa kritisera de politiker och de politiska system som far med osanning, som missbrukar makten och som övergett omsorgen om de svaga och utsatta, och som sätter mammon främst. Varför denna profetiska uppgift i mycket har övergivits av den kristna församlingen är en intressant fråga. Kan den bottna i att många kristna själva tillhör makten eller gynnas av att hålla sig väl med den.

Mönsteråsbloggar´n gör comeback



Nä, den där gick ni förstås inte på. Tyvärr. Inte ens om det hade varit 1 april. Men ibland är det inte lätt att bedöma verkligheten. Källkritik kan vara ett hjälpmedel. Den här löpsedeln hade inte klarat en kritisk granskning. Jo, det där om konditionen och armbågarna är ju sant. Ja, det där med chock hade nog också varit sant.

Källkritik
Vi ska aldrig tro att det vi läser, ser och hör är absolut sant. All information innehåller ett urval av fakta och åsikter och ibland till och med rena lögner eller propaganda. Källkritik är en metod som hjälper oss att kontrollera vad som är tillförlitligt och trovärdigt.

Ett källkritiskt förhållningssätt innebär att man vågar ifrågasätta påståenden i källor, och alltid frågar sig vem som skrivit texten och varför.

- Identifikationen av källan, där man försöker bedöma dess upphovsman, vem eller vad står bakom, dess tillkomstsituation, avsikten med tillkomsten och om källan är äkta eller inte.

- Samtidighetskriteriet: är källan nära i tiden till det den berättar om, eller har den tillkommit långt efteråt? Är det en förstahandsuppgift från ett ögonvittne, eller kan muntlig tradition ha förändrat uppgiften?

- Tendenskriteriet där man bedömer upphovsmannens intresse av att påverka opinioner i en bestämd riktning. Vad var avsikten med källan? Propaganda?

- Beroendekriteriet där man bedömer samstämmiga källors interna beroende av varandra. Att två källor berättar samma historia på samma sätt, behöver inte betyda att det var på det sättet. Den ena källan kan ha fått sin information från den andra. Då är källorna inte oberoende av varandra.

- Urvalskriteriet där man bedömer upphovsmannens val av källor och deras tendens, vilket även omfattar en bedömning av vilka källor som saknas och eventuellt skulle kunna förändra utsagan.

Känsla för historia och historisk forskning kan utveckla vår förmåga att utöva källkritik. Vi lär oss att ifrågasätta politikers och journalisters påståenden.

Det var visst bättre förr

Har kännt mig lite frustrerad sista tiden och bestämde mig för att skriva av mig lite. Nedanstående rader är helt spontana och ingen seriös analys, men troligen en av orsakerna till frustrationen.

Det var bättre förr

Om man generaliserar och påstår att det var bättre förr så brukar man få höra att man håller på att bli gammal. Kanske är det så. Kanske håller jag på att bli en svart gammal cyniker. Spelar ingen roll. Det mesta var bättre förr. Vissa saker på det personliga planet var kanske sämre – när man var ung spökade ofta självförtroendet och man kunde vara osäker i många situationer, skvallret flödade över och mobbarna huserade som rävar i hönshus – men om man ser på samhället så var det definitivt mer trivsamt när jag växte upp.

Ekonomin fick anpassa sig efter medborgarna

På 1970-talet fanns ännu visionen om ett samhälle där man tar hand om varandra – ett sk folkhem där man byggde något gemensamt.  Den extrema individualism som härjar idag hölls i schack. Omsorg och solidaritet var honnörsord och inget man blev hånad för. Och även om samhället var alldeles för präglat av det socialdemokratiska partiet, så var det högt i tak. Det fanns en balans mellan frihet och det gemensamma – något vi i Sverige då var stolta över, men idag mest verkar vilja förtränga nu när vi vill passa in i EU och bli som alla andra. Den krassa marknadsekonomin styrde inte politiken. Ekonomin skulle tvärtom anpassa sig efter medborgarna. Idag är den tanken nästan omöjlig att ens tänka, än mindre formulera i ett politiskt program. Det betraktas som naivt. Men hellre naiv medmänsklighet än iskall ekonomisk rationalism. Mammon har ersatt människan.

Vad hände?
Vad är det då som hände? Tja, sakta men säkert har politiken förvandlats från huvud till svans. Politiken styrde då ekonomin. Idag styr ekonomin politiken. Vi har lurats att tro att det inte finns något möjligt samhälle bortom de ekonomiska ramar som marknadskrafterna skapar. Carl Bildt formulerade det en gång med orden ”Den enda vägens politik”. Och även om många andra protesterade mot den formuleringen så har de i praktiken anpassat sig till den enda vägen. Därför märker vi som medborgare ingen större skillnad beroende på om det är Moderaterna eller Socialdemokraterna som styr Sverige. Den nedmontering av välfärden som Moderaterna nu går i spetsen för påbörjades av Socialdemokraterna vid 1980-talets slut. Moderaternas regeringsperiod innebar i det avseendet inget nytt utan var bara en fortsättning på det jobb Göran Persson och Mona Sahlin påbörjat. Den som tror att en socialdemokratisk valseger 2014 kommer att ge oss tillbaka solidaritet och värme är oerhört naiv. Inte en chans. Det blir bara lite fler förtidspensionärer igen.

Exempel

När jag växte upp var man hyresgäst, idag är man hyreskund.

På den tiden fick man vara sjuk med gott samvete och gå till en vårdcentral. Idag går man till jobbet sjuk och får i bästa fall efter tjat och nödöverdrifter besöka en hälsocentral. Akuten är ju inte ens att tänka på om man inte är av på mitten.

I skolan bestämde vuxna med auktoritet att ta itu med buset. Idag mjäkas det till höger och vänster och det brukar sluta med att mobbaren stannar och de drabbade får flytta. Och föraktet för kunskap och bildning har eskalerat. I många andra länder är det självklart att företagsledare har en humanistisk examen. I Sverige betraktas humaniora som något onyttigt som inte gynnar den ekonomiska utvecklingen.

Gamla fina gemensamma institutioner som Posten och SJ fungerade hyfsat och var inriktade på service. Det var folkets bolag. Idag har de helt andra riktmärken och styrs av hardcoreekonomer och fungerar sällan. Inget får kosta för att gynna allmänheten.

Lägg därtill en utökad privatisering med vinstintressen i verksamheter där det var helt otänkbart för bara 20 år sedan.

Värderingarna vad gäller kärlek och äktenskap har också urholkats. Förr kämpade man på. Nu rent av uppmuntrar media och experter till otrohet och skilsmässor. Allt är ok.

Demokratin håller på att urholkas. Alla partier har samlats i mitten och styrs ytterst sett av de hardcoreekonomer som började ta över Sverige vid 1980-talets slut. Vi har indoktrinerats till att sluta drömma om ett bättre samhälle. Bit för bit har vi lurats att tro att vi måste anpassa oss till en viss sorts ekonomisk verklighet.

I Mönsterås skryter man ofta med kommunens goda ekonomi, men medborgarna märker ingenting av detta. Tvärtom är det stora brister inom skola och omsorg.

Jag lever hellre i ett samhälle som driver omsorgen lite för långt än ett samhälle där folk tar livet av sig för att de inte får sjukersättning
Visst fanns det saker som gick fel i folkhemmet – i ivern att modernisera kom rivningshysterin, i ivern att skapa social och ekonomisk trygghet hamnade vissa i passivitet och långvarigt bidragsberoende. Men huvudinriktningen och strävan efter att skapa ett humant samhälle gick inte att ta miste på. Jag lever hellre i ett samhälle som driver omsorgen lite för långt än ett samhälle där folk tar livet av sig för att de inte får sjukersättning.

Nedmonteringen ackompanjeras av trams

Den medvetna nedmonteringen av det goda samhället ackompanjeras av skratt och trams. TV-kanalerna slår rekord i tramsiga menlösa underhållningsprogram som passiviserar och sänder ut helt sjuka ideal till ungdomarna. Man tror att man kan skapa sig ett liv genom att knulla offentligt i en sinnessjuk dokussåpa eller genom att sjunga falskt  i Idol. Ungdomarna får signalen att man kan ta genvägar till liv och försörjning, även om det sker till priset av förstörd självrespekt.

Och så denna galna marknadsvärld som skapar sjuka ideal av framgång, utseendefixering och god hälsa. Man kan ju för f-n snart inte ens äta en hamburgare eller en chipspåse utan att få dåligt samvete. Och barnen stressas redan i skolåldern att ha de rätta kläderna, lära sig äta rätt, se ut på det rätta sättet och ha gjort de rätta upplevelserna.

Idag kan man bara skaka på huvudet och undra var visionerna om det goda samhället för alla tog vägen. Jag är less på Sverige fullt av egon, rasister, hälsomaximerare, lättmjölk, ironi, trams och galenskap. Ge oss tillbaka visionerna, allvaret, omsorgen, självrespekten och snöbollskrigen.

Så det är väl inte så konstigt om man är frustrerad. Man får försöka hitta sin lilla vrå där man kan överleva och försöka inge lite hopp till nästa generation. Varken mer eller mindre.

Söndagsledaren v3 - Satsa på Fliseryd och kommunala grundkvaliteter

Befolkningsutvecklingen och byggandet

Mönsterås kommun har en något vikande befolkningsutveckling. En strategi för att locka hit nya invånare, gärna höginkomsttagare, är att bygga bostäder eller upplåta tomtmark i exklusiva kustnära lägen. De senaste åren har det också byggts en hel del lägenheter och villor i hamnområdet samtidigt som privatiseringen av Oknö har fortsatt. Nu fortskrider kommunens planer på nya bostäder i känsliga områden – fina naturområden på Oknö, kulturhistoriskt värdefull mark på Kuggås och i naturfina områden nära annan bebyggelse i Timmernabben. Protester från allmänheten, som annars är ganska ovanliga i kommunen, har nu börjat komma. Uppenbarligen finns det krafter som inte vill offra kultur- eller naturvärden, eller som är rädda om värdet på sin villa.

Och självklart kan man argumentera emot den planerade bebyggelsen genom att lyfta fram kultur- och naturvärden. Genom att offra dessa förlorar ju faktiskt kommunen en del av sin attraktionskraft. Byggandet kan alltså få rakt motsatt effekt än man tänkt sig. Det är tunga argument. Men det finns även ett annat argument som sällan kommer fram.

Det är inlandet som krisar, inte kusten

Nästan all byggnation de senaste åren liksom den planerade är kopplad till Mönsterås och Timmernabben. Men nu är det inte dessa orter som har tappat invånare. Tvärtom så har både Mönsterås och Timmernabben ökat sin befolkning både på kort och lång sikt. Kommunens befolkningsminskning sker till största del i inlandet, särskilt i Fliseryds del av kommunen. (Se diagram nedan)

Kommunen satsar i tillväxtregioner
Därför kan det te sig något underligt att kommunen satsar på områden som redan är tillväxtregioner, medan det område som borde få en rejäl satsning, Fliseryd, behandlas ytterst styvmoderligt. Mönsterås Kommun borde byta fokus från känsliga kustnära lägen till en rejäl satsning på inlandet. Fliseryd har försummats ända sedan 1974 – i alla fall är det ganska många i Fliseryd som upplever det så, vilket förstås är ytterst olyckligt för kommunens sammanhållning. Detta faktum är förstås extra pinsamt för ett parti, Centerpartiet, som har som kärnfråga att hela Sverige ska leva. I Mönsterås får man vackert börja med att försöka få hela kommunen att leva.

Kommunala grundkvaliteter

För att få en positiv befolkningsutveckling bör man förstås inte enbart fokusera på exklusivt boende, utan på kommunala grundkvaliteter. Om kommunen lyckas skapa en skola av toppklass så sprider sig snabbt ryktet och chanserna att få barnfamiljer att flytta hit ökar. Och det är barnfamiljer som ger framtiden, inte några få höginkomsttagare som bygger villor i flermiljonersklass på känsliga naturområden på Oknö och i Timmernabben.

Juholt för yvig i detta bleka lagomland
Avslutningsvis ett par rader om Håkan Juholts avgång. Juholt gjorde förvisso en del misstag, men inte av den kalibern att han i ett normalt funtat samhälle skulle ha behövt avgå. Sanningen är att Sveriges eliter inte orkade med en yvig, färgstark och något klantig människa. I detta bleka lagomland så vann lantisen inte storstadselitens gunst. De som hånat Juholt har förstås betett sig värre än Juholt.

Pär Nuder den enda med riktigt hög kompetens
Nu återstår att se vem som blir ny partiledare. Se nu till att han eller hon pratar stockholmska och är perfekt in i minsta gen. Personligen har jag bara förtroende för en socialdemokrat och det är Pär Nuder. Där har dom en riktigt kompetent politiker och en normal människa. Men han är så grå och okarismatisk i elitens ögon att han inte lär komma ifråga. Dessutom har han gjort bort sig ett par gånger, bland annat genom att kalla 40-talisterna för ett köttberg, och det tål dom ju inte. Jag tror inte S hinner repa sig särskilt mycket till nästa val. Däremot lär både MP och V skjuta fram sina positioner. MP lyfter fram viktiga frågor och V, som ju annars kan framstå som något sekteristiskt, har i Jonas Sjöstedt fått en mycket duktig och vettig partiledare.

Mönsterås Kommun vill främst satsa på nya bostäder i känsliga kustnära områden i hamnen, på Oknö och i Timmernabben. Detta trots att det är Fliserydsdelen av kommunen som förlorar befolkning och som skulle behöva en satsning.

Befolkningsutvecklingen för Mönsterås tätort med omgivande landsbygd är som vi ser positiv.

Även Ålemsdelen, inklusive Timmernabben, har en positiv befolkningsutveckling.

Vad tycker jag egentligen om den här världen?

Vad tycker jag om världen?
Vad tycker jag egentligen om den här världen? Eftersom jag har barn så ser jag det som min plikt att försöka förmedla hopp inför framtiden. Men helt enkelt är det ju inte. Jag är en pessimistisk realist.

Bondesamhällets utsatthet

Under flera hundra år levde människan ett liv där de flesta hade sin försörjning inom jordbruket. Sjukdomar och missväxter slog hårt vissa år. Någon demokrati i modern mening fanns inte, men böndernas inflytande varierade och helt maktlösa var de sällan. Människan levde på ett sätt i nära relation till naturen på gott och ont.

En ny tid
Sedan kom en ny tid – ett industrisamhälle med ideologiska extremer såsom nazism, kommunism och ultrakapitalism. I bästa fall har vissa länder haft demokratiska system mer eller mindre väl fungerande.

Världskrig, välstånd, klimat och urholkat människovärde

Den moderna tidens spänningar orsakade två världskrig och ett kallt krig som orsakade flera blodiga konflikter av lokal och regional karaktär. Men de vetenskapliga framstegen gav också ett materiellt välstånd, bättre sjukvård och bättre bostäder. I alla fall i västvärlden. Samtidigt byggde framstegen på ett industriellt tillväxtsystem med konsumtion i fokus vilket har kommit att påverka klimatet och människovärdet på ett sätt som är ödesdigert. Det ekonomiska systemet har saknat en hållbar etik och syftat till att göra ett fåtal väldigt rika.

Människovärdet mäts i relation till marknadskrafterna
I kommunistländerna omvandlades människan till en kugge i ett kollektiv. I bästa fall fick du leva. I värsta fall blev du internerad eller avrättad. I den kapitalistiska västvärlden så har människovärdet reducerats på ett annat sätt. Människan är viktig i förhållande till marknadskrafterna. Människans värde mäts i relation till hur mycket hon kan producera och köpa. Sjuka och arbetslösa skall inte in på arbetsmarknaden för det personliga välbefinnandets skull, utan för att de ska bidra till profiten. Ett flertal konkreta exempel på att människan underordnas profiten skulle kunna ges. Skandalerna inom den privata äldreomsorgen är ett. Att hela Kirunas befolkning tvingas flytta för att andra skall tjäna pengar på malmbrytning är ett annat. Att människor behandlas som det döda begreppet arbetskraft och förväntas röra sig dit jobben finns, istället för att bo där de trivs, är ytterligare ett exempel. Ekonomerna talar ju faktiskt om människan som arbetskraft på precis samma nivå som man använder variablerna kapital, varor och tjänster, dvs ett materiellt flöde.

Människovärdet relateras inte bara till det kapitalistiska systemet, utan också i relation till förverkligandet av egot. Barn skaffar man bara så vida de inte kan skada den egna karriären. Och i övrigt tvingas man stuva in sina barn på institutioner för att tjäna pengar.

Sverige efter andra världskriget
Förvisso gav kapitalismen och industrisamhället förutsättningarna för ett ökat välstånd initialt, men bara så länge stater satte gränser för marknadskrafterna. Kanske är Sverige på 1950- och 1960-talen ett exempel på hur lyckat det kunde vara. Där lyckades man förena blandekonomi med en strävan att öka välståndet för alla. De viktigaste samhällsfunktionerna och infrastrukturen var under statlig kontroll.

Gränsen passerades
Men någonstans passerades gränsen för det som kan anses vara rim och reson. När industrisamhället kopplas till masskonsumtion, profit och ett välstånd som bara mäts i ekonomiska termer så skenar det förstås iväg i en okontrollerad ond spiral till slut. Människor vänjer sig vid en viss livsstil, får kickar av konsumtionen, kräver allt mer offentlig välfärd, samtidigt som profitörerna har utvecklat förfinade psykologiska knep för at skapa konstgjorda behov och köphysteri.

Dramatiska förändringar skulle krävas

Alla framsteg till trots, så kan man alltså inte bortse från det ytterst allvarliga att både klimatet och människovärdet är urholkat. Med största sannolikhet skulle det krävas snabba och dramatiska förändringar i energiproduktion, livsstil och synen på profit och välstånd. Mänskligheten skulle på orimligt kort tid behöva vidga välståndsbegreppet till att omfatta betydligt mer än materiell konsumtion och offentligt finansierad omsorg och jag tror inte människosläktet vill göra dessa förändringar. Profitörerna vill det inte eftersom nuvarande situation medger att de tjänar stora pengar. Allmänheten vill det inte eftersom de har vant sig vid en viss livsstil.

Men islam då...?
Men…säger något…är inte islam det stora hotet mot väst? Nja, jag tror inte det. Bara om sharialagar får utrymme i offentlig lagstiftning.  Länder där islam är dominerande har förvisso aldrig haft demokrati. Inte ens nu när man har gjort sig av med diktatorerna i Tunisien, Egypten och Libyien ser det ut att bli demokrati. En stor del av befolkningarna är i själva verket bokstavstroende muslimer och ser ut att snabbt rösta bort sin nyvunna frihet genom att rösta på islamistiska partier. Väst har överlag tolkat revolutionerna som frihetsrevolutioner, när det i själva verket har handlat om friheten att skapa mer religiöst styrda samhällen. De diktatorer man störtat har i deras ögon varit allt för korrumperade av makten för att stå för det riktiga islam. Ungefär som den iranska revolutionen med andra ord.

Men västvärlden har skapat sina problem på egen hand. Genom att hela tiden tjata om Islam riktar man blicken bort från det egna systemets inneboende brister som alltså är akuta.

Sverige

I Sverige skulle vi behöva ett ordentligt samtal om människovärde och vad som är ett gott hållbart samhälle. Ibland blir man ju lite trött på snacket att Sverige inte kan göra något på egen hand och att vi lever i en global värld. Jo, jo det är klart att vi kan om vi vill. Börja med att förbjuda profit inom områden som är direkt kopplat till människovärdet. Förstatliga viktiga samhällsfunktioner såsom järnvägar, posten, energiförsörjning etc. Återupprätta de kommunala bostadsbolagen så att de åter igen blir allmännyttan. Satsa på forskning om klimatvänliga energisystem. Starta en bilfabrik som bara tillverkar bilar som går på fossilfria bränslen etc. Bit för bit får vi försöka skapa det där balanserade Sverige igen.

Ogilla I - Diagnoshetsen

Även om Tomas Tranströmer fick nobelpriset i litteratur, vilket är en anständighet värd att fira (och då menar jag inte i första hand för att jag satsade lite pengar på honom, utan för att han är värdig priset, och betydde mycket även för mig under många år), så händer det mycket i samhället som verkligen inte är anständigt. Ibland frestas jag att tro att jag lever kvar i ett ständigt tonårsuppror, att jag aldrig har lämnat min tid som punkare. Men nej, så är det inte. Nästan allt jag ogillar kan föras tillbaka på en tanke om människans värde. Idag påbörjar jag en liten artikelserie om vår tids absurditeter under rubriken "Ogilla" (valet som inte finns på Facebook). Först ut är diagnoshetsen.


Jag förmodar att det redan har skrivits en hel del om diagnoshets. Om någon blir hjälpt av det, så må det vara hänt. I bästa fall kan det kanske leda till bättre självinsikt och bra medicinering. Men jag tycker mest det känns sorgligt att spektrat för det normala verkar bli allt smalare. Istället för att acceptera skapelsens mångfald av personlighetstyper, så får många som tidigare betraktades som hyfsat normala en bokstavsstämpel i pannan. Vissa marginaliseras för alltid.

Jag tog mig en gång tid för att se om jag möjligtvis passade in på någon diagnos. Jo, men en lättare variant av Aspergers syndrom kanske man skulle kunna få att passa. Nedsatt förmåga till social interaktion, ofta smala intensiva specialintressen, starkt logiskt tänkande, lite ohyfsad. Ja, jäklar. Men nä, det fanns fler kriterier som jag inte lever upp till. Ni lär alltså få stå ut med mig som jag är ett tag till.

Och nu är det ju knappast så att allt fler har fått psyken som kräver behandling. Det är snarare så att samhällets tålamod med den som avviker från just nu önskvärd mall har minskat. I en global kapitalistisk värld med ökad konkurrens så ökar också kraven på den svenska skolan att leverera konkurrenskraftig arbetskraft. Och när lärarauktoriteten brister och ordningen i klassrummen ibland har en del i övrigt att önska, så får eleverna istället ta igen det hemma genom fler läxor. När min mor gick i skolan på 1950-talet hade hon aldrig några läxor. Jag fick läxor på mellanstadiet. Nu får man läxor redan i ettan. Ungarna ska anpassas för en ny världsordning.

Människan verkar aldrig lära sig. I Hitlertyskland gjorde man sig av med alla som inte passade in i det tredje riket. I kommunistländerna var det de ideologiska fienderna som man gjorde sig av med. I Sverige nöjde man sig med att sterilisera de som inte ansågs dugliga att föra släktet vidare. i folkhemmet. Idag har utsorterandet bytt skepnad eftersom det är ett annat samhälle med andra ideal (bekvämlighet och karriär) och med mer avancerad teknik. Med modern teknik kan man börja utsorteringen redan i moderlivet, där principen om allas lika värde oavsett handikapp plötsligt inte gäller. De som har turen att födas utsätts sedan för granskning och sortering genom hela livet på olika sätt. Och det blir allt smalare vid horisonten.

Ebba Gröns Mental istid är alltid aktuell.

Jakten på den perfekta fasaden

Diskrepans
Nog för att det alltid har funnits en diskrepans mellan fasaden och verkligheten, mellan det man vill visa upp och hur det egentligen är. Så är det för alla oavsett hur äkta man strävar efter att vara. Det är lätt att tro att fasaden var viktigare i äldre tider när man i vissa samhällsgrupper byggde sin identitet på titlar och socialt anseende. Men jag är övertygad om att det är på minst samma nivå idag, även om fasadbyggena kan se lite olika ut från tid till tid. Egentligen tror jag fasaderna har blivit fler och spridit sig till alla sociala grupper.

Livsstilsfasader

Det finns förstås många livsstilsfasader som har blivit statusklichéer och där den vanligaste handlar om villa, kombi, minst två ungar och asiensemestern. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att det väl inte går att bo i radhus, ha en liten miljöbil, ha bara en unge och nöja sig med hemkvarteret, Oknö och kanske Ölands djurpark. Radhus förväntas i värsta fall vara en mellanstation på vägen mot drömvillan, kombin är given när man får barn och syskon ska man självklart ordna fram till den ensamma stackaren (detta trots att flera undersökningar visar att ensambarn till och med är mer framgångsrika och minst lika lyckliga som andra barn) och de lokala semesteralternativen ger ju minst sagt höga fnyspoäng.

Boendetrenderna kommer och går
Men nu läste jag att storstadstrenden med bostadsrätt och radhus har börjat sprida sig även till mindre städer och orter på landsbygden. Människor vill få tid över för annat än husskötsel och trädgårdsjobb, samtidigt som man slipper ångest för husbock och kraschade värmepannor. Det kan jag förstå. Att frugan och jag bor i radhus beror inte bara på att jag är oteknisk, utan handlar också om vad man vill göra med sin tid. Dessutom kan man göra sitt boende väl så mysigt i ett radhus. Så hastigt och lustigt är min familjs boende helt rätt i tiden. Från ett boende man tittade snett på för några år sedan till inneboende. Tur att man struntar i trenderna. Det kunde ju bli ett ständigt flyttande.

Förkvävt vardagsliv

Värre än de fasader som har att göra med yttre attribut är ändå de som bottnar i det vardagliga livet där det perfekta uppträdandet ofta drivs till sin spets. Jag läste att folk som är medvetna till och med bevakar varandras hämtningstider på dagis och räknar ungarnas fritidsaktiviteter både kvantitativt och kvalitativt. Suck. Och varför hör man så sällan ungar som skriker nu för tiden? Självklart för att föräldrarna har drillat sina ungar till tystnad då de tycker det är pinsamt inför grannarna. Det skulle ju orsaka allvarliga sprickor i fasaden. Även i kvarter där det bor många barnfamiljer är det knäpptyst. Det är ju för tusan onormalt. Och aldrig några hederliga familjebråk som ekar ut genom öppna fönster. Aldrig några kastade glas i väggarna.  Och när folk skiljer sig så görs det nästan i smyg och ofta som ”vänner”.

Kusligt
När jag var barn så tog man livet lite mindre anspråksfullt. Det var helt ok med skrikande ungar, bråk med öppna fönster, en pilsner på parkbänken, trimmade mopeder, pallade äpplen, skilsmässor som var äkta och bittra. Idag är allt så tamt och livlöst. Jag har till och med varit med om att folk har öppnat ytterdörren när vår dotter har fått utbrott och fastnat i skrik. Något som för bara 30 år sedan betraktades som en del av livet i ett kvarter med barnfamiljer har förvandlats till något som man förväntar sig inte skall finnas. En ständig jakt på det perfekta, det ostörda och idylliska. Kusligt om jag får säga det själv. Jag har slutat bry mig, men skräms av de tysta barnen.

Hyckleriet kring pengar

Storvinsten
Om man nu inte har ärvt en förmögenhet eller lyckats jobba sig rik, så kan man ju alltid försöka kamma hem storvinsten. Det torde vara min enda chans för att kunna genomföra vissa drömmar.

Hyckleriet kring pengar
Hyckleriet kring pengar är enormt. Ofta hör man människor med mycket pengar som hävdar att pengarna inte gör dem lyckliga och att de egentligen inte betyder särskilt mycket. Skitsnack! Ge bort pengarna då.

Obegripligt hur storvinnare kan bli olyckliga
Samma tema går ibland igen i tidningarna. Det är inte pengarna som gör dig lycklig, utan de sociala relationerna, påstås det. De som hävdar detta är i regel välavlönade förståsigpåare som inte behöver bekymra sig för hur maten skall komma på bordet eller hyran betalas. Och så har vi förstås en och annan katastrofhistoria om storvinnare som blivit djupt olyckliga av alla sina nyförvärvade pengar. Helt obegripligt, även om det kan finnas existentiella spörsmål och djupgående psykologiska strukturer som pengarna förstås inte råder bot på.

Storvinsten förändrade inte mycket
En svensk vetenskaplig undersökning från 2006 visar att storvinster inte förändrade särskilt mycket i människors liv. Undersökningen slog dock hål på myten att människor blir olyckliga och egocentriska av mycket pengar. De flesta fortsatte leva ungefär som vanligt; betalade av skulder, kanske skaffade ett nytt hus och en ny bil, några gick ner i arbetstid, men det handlade inte om några extremt dramatiska förändringar.

Pengar skulle möjliggöra förändringar
Jag är förvånad. Om jag vann mycket pengar så skulle de garanterat användas och förändra livet. Pengarna är förvisso helt oväsentliga inför evigheten, och jag kan förnöjsamt leva utan miljonerna, men flera nu ogenomförbara projekt skulle plötsligt kunna bli verklighet, vilket säkert skulle öka graden av tillfredsställelse. Pengar är tyvärr ett nödvändigt medel för att nå vissa mål i en kapitalistisk tidsålder.

Så här skulle jag använda storvinsten
Ett liv i lyx intresserar mig föga. Men jag är ganska svag för unika hus och arkitektur och skulle nog unna mig och familjen ett hus med tydlig historisk prägel. En del av pengarna skulle skänkas eller investeras i humana projekt (barnhem, fattiga barn etc). En del skulle säkra min dotters ekonomiska framtid.

Några konsekvenser för min del kvarstår. För det första skulle jag bli fri och oberoende av arbetsgivare, arbetsförmedling, försäkringskassa eller vad det nu kan vara. Den friheten skulle jag värdera oerhört mycket. Ja, jag kan inte med ord beskriva vilken LYCKA det skulle medföra. För det andra skulle ett antal projekt kunna genomföras. Jag skulle starta ett antikvariat utan att behöva tänka på vinsten. Jag skulle starta ett bokförlag, förmodligen med inkluderat tryckeri. Kanske skulle jag också dra igång mer vinstgenererande företag som sedan andra mer lämpade kan ta över. Visst vore det roligt att skapa arbetstillfällen i Mönsterås.

Det är alltså för mig helt obegripligt hur vissa kan påstå att mycket pengar inte betyder något eller att det inte ändrar livet särskilt mycket. Jag känner mig väl förberedd för en storvinst. Den är varmt välkommen!

Människan och yrkesrollen

Farligt att strikt separera yrkesrollen från människan
Jag kan ha fel, men nog är det väl så att vi är på väg in i en tid där yrkesrollen allt mer skiljs från människan? Det där brukar gå i vågor. Efter en tid där många har strävat efter att anpassa yrket efter egot, kommer säkert en motreaktion, på gott och ont. Kanske mest på ont, trots allt. Historien uppvisar allt för många fatala exempel på hur det kan gå när man allt för strikt separerar yrkesrollen från människan.

Lägervakter och paragrafryttare
I nazityskland fanns de beryktade koncentrationslägervakterna – fasansfulla i yrkesrollen, men många gånger omvittnat goda familjefäder. I mindre skala har vi de välbekanta paragrafryttarna på olika myndigheter som emellanåt gör allt för att sabotera människors liv, ibland på ett sätt som gör att man inte kan undvika ett uttryck som utstuderad sadism. Privat kan de emellertid vara hur trevliga som helst. I Bloggossfären erinrar jag mig Alex Schulman som slutade blogga när han upptäckte att han blivit så elak att det inte kunde förenas med människan Alex. Bloggaren och människan blev två helt olika personer.

En viss uppdelning kanske nödvändig
Yrkesroller kan således generera omänsklighet. Å andra sidan kan det finnas yrken som kanske kräver en viss uppdelning. En officer måste förstås upprätthålla någon slags auktoritet och nödgas kanske ibland anslå en ton som han egentligen inte skulle vilja som människa, men som yrket i den specifika situationen kräver. Även lärare måste lyckas med den svåra uppgiften att kombinera närvaro och engagemang med en viss distans. Fler liknande exempel kan säkert anföras.

Arbetsgivaren förlorar kontrollen
Arbetsgivarna har ett intresse av att kontrollera arbetarna och torde därför uppskatta yrkesroller. Jag har själv vid ett par tillfällen gått utanför min yrkesroll för att hjälpa människor, något som inte har uppskattats av arbetsgivaren. Det betyder ju att arbetsgivaren förlorar kontrollen. Sann mänsklighet kan ju aldrig kontrolleras, utan den anpassar sig efter vad situationen kräver.

Få gånger jag har haft nytta av en yrkesroll
Jag kan bara erinra mig något enstaka tillfälle där jag har haft nytta av en yrkesroll. I vissa anställningar har jag ibland mött oerhört krävande och påstridiga människor. Vid ett par tillfällen när tålamodet höll på att ta slut var det till viss hjälp att gå in i yrkesrollen och uppträda trevligt i alla fall. Och nu när jag ska ge ut en bok om Mönsterås historia så har jag under arbetets gång allt mer gått in i yrkesrollen historiker för att kunna tona ner mina egna mänskliga åsikter om vad som har hänt i det förflutna. Och visst känns det tryggt att veta att när jag kritiserar en politiker så är det just politikern som kritiseras, inte människan som privatperson.

Etik borde diskuteras mer
Det verkar alltså som om yrkesrollen ibland kan vara ett skydd som får oss att agera trevligare än vad vi egentligen skulle vilja i den givna situationen. Men många gånger kan en yrkesroll där människan är bortkopplad legitimera övergrepp. Därför borde man i betydligt högre grad än vad som sker idag diskutera etik på arbetsplatserna. Hur kan man utforma ett yrke så att yrkesroll och mänsklighet kan samverka på bästa sätt?

Jag är feminist

Jag är feminist!
Jag är feminist! Jag förstår om Mönsteråsbloggens läsekrets nu går in i chock. För det kunde väl ingen tro om mig. Men så är det.

Likhetsfeminister och genustalibaner har infiltrerat svensk skola
Men vad är en feminist? I offentligheten syns i regel bara en sorts feminister – de som menar att barn föds i princip utan könsskillnader, och att alla olikheter mellan pojkar och flickor, män och kvinnor är något inlärt och av ondo. Därför är de i regel kritiska mot traditionella könsroller. För att komma tillrätta med detta har de infiltrerat svensk barnomsorg och skola. Dagisfröknar tvingas gå på genuskurser där de får lära sig att pojkar bör leka med dockor och flickor med bilar. Dagisen ska inte längre få ha särskilda prinsessarum eller bilrum. Sådant har förekommit även i Mönsterås. De sk genustalibanerna har tagit över mycket mer än någon kan ana. På universiteten är det om möjligt ännu värre. Genusperspektiv är i princip ett krav för att bli accepterad. Detta är de sk likhets- och radikalfeministerna. Deras ideologer är ofta aggressiva och uppvisar vissa likheter med bokstavsvänstern på 1970-talet.

Särartsfeminismen
Men faktum är att det finns hur många feministiska riktningar som helst. Personligen ansluter jag mig till de sk särartsfeministerna som menar att det finns biologiska och psykologiska skillnader mellan pojkar och flickor redan vid födseln. Därför bör inte målet vara att pojkar och flickor till varje pris skall göra samma saker, utan att man skall få mogna som människa för det man finner sig bäst lämpad för. Män och kvinnor kompletterar varandra. Olika men jämlika. Mycket sympatiskt tycker jag. Låt kvinnor få vara kvinnor och män vara män på samma villkor.

Tillbaka på outsiderpositionen - något mer luttrad och cynisk

Min mångkulturella dotter
Jag har en dotter på sju år. Hon är till hälften från Finska Tornedalen. Hon leker med barn som är svartare än natten, barn med rötterna i Östeuropa, barn komna från diktaturer och krigszoner i Asien. Vissa delar vår kristna tro, andra är kanske ateister, några muslimer. Jag har inte så noga koll. Vi har alltid behandlat alla lika. SD:s framgångar är ett hån mot min familj, mot hela den kamratskap och de ideal som finns i vårt kvarter.

Några steg närmare svart överrock året runt
”Varför ställde du upp i ett val när du aldrig kan vara någon till lags?” Bra fråga från min gode vän. Men nu är jag tillbaka där jag trivs bäst. På outsiderpositionen. Lite lagom less på tillvaron, men som ändå anser att livet skall förvaltas så gott man nu kan. Jag går upp varje morgon, arbetar och lägger mig före midnatt. Kanske lite mer cynisk än igår. Lite mer heligt vred. Samtidigt lite mer luttrad och stoisk. Ännu några steg närmare att börja klä mig i svart överrock året runt. En symbios av Morrissey, Johnny Cash och David Sylvian. Tre förebilder. Vi behöver dom.


Morrissey - en förebild. Förebilder behövs i vår tid.














Jag är lyckligt lottad som har familj. Annars hade jag nog bosatt mig i ett skogstorp långt borta från civilisationen… fast med bredbandskoppling då. Allt för att komma undan människors larm ett tag.

Hur många kastade stenar i Rosengård är vi ifrån fler procent till SD?
Det här valet har tagit mig hårdare än någon kan ana. Många slätar över och menar att nu ska vi inte överdriva utan respektera demokratin. Jo, det får man göra i objektiv mening. Ett valresultat är ett valresultat. Och Sverigedemokraterna är också människor. De är inte så många än, men hur många kommer dom att bli. Det räcker väl med att några småligister kastar sten på snuten i Rosengård så får SD 2 nya procent. Och smäller så en extremislamist av en bomb någonstans i världen så ökar väl stödet till SD med ytterligare 5 procent. Så sjukt funkar den här världen. Och hur många tokstollar finns det på andra kanten? Hur många AFA-fanatiker finns det? Hur många extremislamister? Jag vet inte. Jag känner mig inte hemma här längre och har nog själv radikaliserats, överrock till trots.

Läget är allvarligare än gemene man kan ana
När jag bedömer Sveriges situation i ett historiskt perspektiv så ser jag att läget är mycket allvarligt. I 1930-talets Tyskland slogs nazister och kommunister på gatorna. I Sverige slåss AFA-folk, högerextrema och förortsgäng mot varandra. I Tyskland kom nazisterna först till makten i demokratiska val. I Sverige…

Tomas gjorde en helt relevant jämförelse på sin blogg häromdagen när han jämförde nazisternas resonemang med Sverigedemokraternas partiprogram. Jag tar mig friheten att visa samma citat:

"Under perioder av andlig, ekonomisk och politisk osäkerhet anklagade antisemiter judarna för att ha för stort inflytande i samhället. Judarna anklagades för att ha en plan att ta makten i hela världen."
Ur: ... Om detta må ni berätta ... Om nazismens framväxt.

"I dagens Sverige förs en djupt oansvarig invandrings- och integrationspolitik. Vårt land har tagit emot alltför många invandrare på för kort tid, och endast en mindre del har varit flyktingar under FN:s Genèvekonvention. Detta har orsakat omfattande ekonomiska, sociala och kulturella problem..."
Ur: Sverigedemokraternas partiprogram

Jag avslutar med ett lokalhistoriskt foto som passar bra rent symboliskt just nu.


Muddern 1954. Förr slängde folk sopor både vid Muddern i hamnområdet och Muddern mellan Kuggås och Ljungnäs. Den här bilden tror jag är från hamnen.

Några rader om riksdagsvalet – därför saknar vi dåliga förlorare

När politiken betydde något
Sedan mitten av 1980-talet har skillnaderna mellan de politiska blocken i Sverige endast varit av kosmetisk karaktär. Jag brukar ibland säga att Olof Palme var den sista Socialdemokraten som verkligen strävade efter att införa någon form av socialism – låt vara en reformistisk och demokratisk variant, om nu socialism kan vara demokratisk när den tillämpas fullt ut. Men jag minns valdebatter som verkligen betydde något. En ilsken och ettrig Gösta Bohman som alltid var en sur och dålig förlorare, men som verkligen stod för något. Torbjörn Fälldin, denne gigant, som saknade Palmes briljans, men som ändå var en rejäl karl och därför vann folkets förtroende. Och när den Sovjetsiska ubåten landade i Karlskrona darrade inte Fälldin på manschetten.

Allt har bleknat och förminskats
Sedan har politikerna bleknat, liksom de ideologiska skillnaderna. Socialdemokraterna har anpassat sig till det liberala marknadsparadigmet och är idag precis lika borgerliga som "de borgerliga", särskilt idag när högersossen Mona styr. När hörde man senast en sosse tala om att Sverige skall socialiseras. Glöm inte att det var Socialdemokraterna som påbörjade nedmonteringen av folkhemmets välfärd.
Den borgerliga Alliansen har fortsatt nedmonteringen av det Sverige jag växte upp i och som mina föräldrar var så stolta över. Notera att de bara fortsatte det som Socialdemokraterna påbörjat. Inga stora steg, men sakta men säkert, bit för bit, nedmonteras en fin grundtanke om det goda livet för alla – låt vara att det ibland blev lite väl mycket bidrag. Jag tänker hur som helst inte ge den borgerliga alliansen mitt stöd.

Kommunister i regeringen?
Men inte heller de röd-gröna får min röst. Socialdemokraterna valde att lova bort regeringsplatser till Vänsterpartiet som ännu har många kommunister kvar i ledande ställningar. Bara tanken på kommunister i regeringen gör mig knäsvag. De gamla Socialdemokraterna såg till att hålla kommunisterna borta från regeringsmakten, vilket var en förutsättning för att mina föräldrar skulle rösta på S. Borde inte detta med kommunister i en eventuell framtida regering leda till minst lika stora reaktioner som om borgarna skulle ta in rasister i regeringen. Kommunismen har ju gjort sig skyldig till minst lika stora folkmord som nazismen. Att det sedan finns många trevliga demokratiska vänsterpartister hjälper inte så länge man faktiskt inte har gjort upp med sitt förflutna.

Därför saknar vi dåliga förlorare
I kommunalvalet i Mönsterås är det endast 1,6 miljoner av totalt 600 miljonerns budget som skiljer Alliansen från de Röd-gröna. Nu försöker man sätta det under förstoringsglas för att skapa skillnader som inte finns. Samma sak är det på riksnivå. Alla partier spelar inom ytterst strikta ramar som EU och dagens marknadsekonomi satt upp. Därför saknas visioner. Därför har vi bleka tråkiga partiledare utan glöd. Därför hettar det sällan till i debatterna. Därför spelar en valförlust eller valvinst ingen större roll för Sverige. Därför saknar vi också dåliga förlorare som Gösta Bohman. Därför ska jag rösta blankt.

”Mönsteråsarna struntar i Mönsterås”, säger nyanställda konsulten

"Mönsteråsarna struntar i Mönsterås"
”Nu förstår jag hur köpmännen känner sig när kommuninvånarna åker till andra ställen och handlar. Kajfesten var ett lysande exempel på att Mönsteråsarna struntar i Mönsterås”.

Ja, så säger, enligt Barometern/OT, den nyanställda Jessica Olsson som ska hjälpa köpmännen att utveckla handeln i Mönsterås. Var det rent psykologiskt ett bra uttalande om man vill få Mönsteråsarna att handla mer i Mönsterås?

Tre nya frågor
Jag har redan tidigare skrivit om den nyinrättade halvtidstjänsten med heltidslön som vi skattebetalare är med och finansierar och därför har all rätt att ha synpunkter på. Nu infinner sig dock några nya frågor:

1. Från början var det tänkt att man skulle anställa en oberoende konsult. Nu anställde man istället Jessica från Mönsterås nöje och event som nyligen arrangerade den publikmässigt sett misslyckade Kajfesten. Man anställer således en person som just har misslyckats med att locka folk till ett evenemang. Nu förväntas hon lyckas med att locka fler att handla i kommunen. Känns lite fel.

2. Anställningen osar dessutom tjänst och gentjänst och svågerpolitik. Istället för att anställa någon utifrån som skulle kunna se saker med nya ögon, så anställer man någon som uppenbarligen, enligt citatet ovan, redan är negativt inställd till Mönsteråsarna och säger det köpmännen vill höra.

3. Och det är väl det som är det värsta. Hur kan en som är satt till att försöka locka mönsteråsarna att handla på hemmaplan börja sitt jobb med att snacka skit om mönsteråsarna och påstå att de ”struntar i Mönsterås”. Det är så oprofessionellt att man baxnar. Om man uttalar sig på det sättet, så har man genast valt taggarna utåt och skrämt bort de flesta som hade kunnat tänka sig att handla hemma. Jag har redan träffat en mönsteråsare som nu fick skitsmak i munnen och som tänker till en extra gång innan hon handlar i Mönsterås framöver.

Kommunism i Mönsterås – vi medborgare får betala köpmännens problem

Mönsterås Kommun (du och jag) ska betala för köpmännens konsult
Köpmännen i Mönsterås ska anställa en handelsutvecklare (läs konsult) på halvtid som ska hjälpa dem att komma på fötter. Må så vara. Vad som är värre, är att Mönsterås Kommun, dvs du och jag, ska gå in med 150 000 kr och betala halva tjänsten.

Kommunism
Så – när vi enligt köpmännen inte handlar tillräckligt mycket på Storgatan, så ska vi ändå straffas och tvingas betala indirekt via skattesedeln. Detta är inget annat än ren och skär kommunism, där skattebetalare får gå in och hålla olönsamma företag under armarna bara för att de skall få finnas kvar.

Självförvållat
Köpmännens prekära situation skall inte vi medborgare behöva betala för. De är delvis offer för en större trend med stora köpcentra som tar över. Delvis har de även sig själva att skylla eftersom de inte har anpassat sig till kundernas önskemål – varken vad gäller priser eller sortiment.

Inga kritiska frågor
Man kan också undra vad det är för halvtidstjänst som kostar 300 000 kr om året. Det är ju en normal årslön för heltidstjänst. Men lokaltidningen som gjorde reportaget ställer som vanligt inga kritiska frågor om någonting. Men nog är det förunderligt att köpmän som vanligtvis är varma förespråkare av marknadsekonomin, plötsligt vill att skattebetalarna skall gå in och betala deras verksamhet. Men nu vet vi - hädanefter borde det ju vara helt ok för varje företag som har problem att få kommunfinansierad konsult.

Mönsterås Demokratiska Trygghetsparti – så här vill vi att dina skattepengar skall förvaltas för ett friare och tryggare Mönsterås

Medborgarnas pengar skall förvaltas på bästa sätt
Enligt Mönsterås Demokratiska Trygghetsparti (MDT) är politik mycket mer än ekonomi. Idag styrs kommuner allt för ofta av kortsiktiga nyliberala värderingar som åsidosätter mer djupgående mänskliga värderingar och långsiktiga lösningar. Likväl har kommunerna ett stort ansvar att förvalta medborgarnas skattepengar på bästa sätt. Kommunens pengar är medborgarnas pengar, dina pengar, vilket ibland glöms bort. Idag presenterar jag hur Mönsterås Demokratiska Trygghetsparti vill förvalta skattepengar och statliga bidrag.

5 miljoners skillnad till ett bättre Mönsterås för barn och gamla
Mönsterås totala driftbudget ligger på ungefär 600 miljoner kronor. Endast 1,6 miljoner kronor skiljer Centeralliansens och den röd-gröna alliansens budgetförslag. Mönsterås Demokratiska Trygghetsparti (MDT) skiljer sig från Centeralliansen med 5 miljoner kronor. MDT vill i korthet följande vad gäller just budget:

Principdiskussion
MDT föreslår att man med nya ögon tar en principdiskussion om vad som egentligen ingår i en kommuns uppgift att finansiera och stödja, för att på sikt frigöra mer pengar till kommunens kärnverksamheter skola, omsorg och kultur - dvs ökad livskvalitet för alla.

Oförändrad skatt
MDT föreslår oförändrad kommunalskatt. Mönsterås Kommun var efter 1960-talets gravt misskötta ekonomi landets värsta högskattekommun. Idag ligger kommunen på en mer normal nivå. Skattehöjningar vore ytterst olyckligt. Kommunen bör istället kunna öka skatteunderlaget genom en viss ökad inflyttning, dock utan att förstöra strandnära miljöer. MDT har förslag på hur kommunen kan göras mer attraktiv och därmed öka sin befolkning. Förutom att stimulera ökat nyföretagande (där Mönsterås idag ligger på en bottennivå sett till hela riket) så vill vi göra Mönsterås till den barnvänliga kommunen som lockar hit barnfamiljer. Det förutsätter förbättringar inom skolan. Mönsterås Kommun verkar dessutom gå med flera miljoner i överskott varje år. Av detta överskott bör en större del gå tillbaka till verksamheterna.

Mer pengar till skola och äldreomsorg
MDT ansluter sig till den beslutade budgeten med följande viktiga undantag – MDT gör bedömningen att man utan att riskera en stabil ekonomi kan tillföra ytterligare 3 miljoner till skolan, samt 2 miljoner till äldreomsorgen, i syfte att öka kvalitén och som ett led i att komma till rätta med de problem som idag finns. Problemen är inte bara av ekonomisk art, men den aspekten finns också. Därför föreslår vi dessa strategiska förstärkningar. Enligt MDT skall skolförvaltningen samtidigt se över vad som kan effektiviseras. I Centeralliansens budgetförslag för 2011 får skolan totalt sett några hundra tusen mindre än tidigare år. S, V och MP vill öka budgeten för skolan med futtiga 800 000 kr plus en kurator för 500 000 kr. MDT vill alltså satsa 1,7 miljoner mer än oppositionen.

Finansiering
Eftersom kommunen varje år går flera miljoner plus så finns alltså dessa pengar redan. Man bör således gå ner på detaljnivå och göra en viss omfördelning mellan förvaltningarna. En utredning får visa var så kan ske. Kanske finns det rent av verksamheter som kommunen inte alls bör syssla med. Även små omfördelningar är viktiga – pengar som exempelvis skall satsas på utbildning av politiker inom kommunstyrelsen (ca 100 000 kr) kan gå direkt till skolan. Flera liknande små omfördelningar kan säkert göras.

Givetvis kan man också tänka sig omfördelningar inom förvaltningarna så att skattepengarna används mer effektivt och används där de gör mest nytta.
Skulle ökat skatteunderlag genom inflyttning, bättre planerad budget och omfördelningar mot förmodan inte räcka får man förstås diskutera skattehöjning om medborgarna vill förbättra kvalitén inom skola och omsorg. Skattehöjning måste dock vara det sista alternativet.

Investeringar
Utöver de investeringar som redan nämns i budgeten bör kommunen investera i en konstgräsplan och en skateboardramp. Dessa frågor är nu under utredning och bör påskyndas. MDTs grundprincip är att föreningar skall skötas ideelt och bära sig själva, men i de här fallen är det strategiskt viktiga insatser som gynnar hela kommunen.

Fler idéer för ett friare och tryggare Mönsterås
MDT har som bekant många idéer för Mönsterås som du kan läsa om på andra sidor, se här och här. Idag har jag redovisat den ekonomiska aspekten för några av våra viktigaste förslag angående skola och äldreomsorg. Men MDTs politik omspänner så mycket annat - exempelvis Oknö där vi vill rädda stränderna från fler strandnära tomter, en politik för ökad demokrati på de kommunala arbetsplatserna och mycket annat som gör Mönsterås till en både friare och tryggare plats att leva på. Jag hoppas på ditt förtroende i september.

Om du vill se dokumentet för kommunens budget för 2011 kan du gå till Mönsterås Kommuns hemsida och där söka på budget 2011. Klicka sedan på pdf-dokumentet med rubriken budget 2011.