Min dotter brukar säga att jag är glömsk. Ändå upptar just minnet en hel del av mina funderingar som historiker. Hur viktigt är det kollektiva respektive det personliga minnet för samhällsutvecklingen och den personliga karaktärsdaningen? Om det är något som kan göra mig nostalgisk så är det minnena av mina italienresor. Fem gånger hade jag under min barn- och ungdomstid förmånen att få åka till dit; när jag var 4, 6, 14, 17 och 20 år. Mina föräldrar var med ett par gånger, men oftast var jag där med mina kusiner och deras föräldrar. Mina kusiners far kände väl till Italien och vi bilade till samma campingplats (Union Lido, Cavalino) i närheten av Venedig.
Jag minns förväntningarna, båtresan till Tyskland, resan genom Europa, Alperna, övernattningarna och så tiden på campingen och alla de människor man träffade. Allt var så spännande att till och med julafton framstod som blek, och jag blev en sann vän av Italien. Tyvärr har jag som vuxen aldrig fått tillfälle att återvända.
Idag har inte alla ekonomiska möjligheter till denna typ av rekreation. Och de som har råd flyger. Jag kan bara se tillbaka med tacksamhet att jag fick möjlighet att resa och se Europa. Även om jag inte fick se andra världsdelar så var det nyttigt att lämna Mönsterås för en stund och inse att det finns människor som lever lite annorlunda (siesta, bilkultur, socialt umgänge etc).
Men framför allt är det känslan av äventyr som sitter kvar och minnesbilder av platser och de människor man mötte. De formade minnen och känslor som jag oftast förtränger men som satte sina spår. Och varje gång jag äter en pizza längtar jag tillbaka till Fernandos restaurang med jordgolv och hönor som trippade runt borden färdiga att nackas.
Jag minns förväntningarna, båtresan till Tyskland, resan genom Europa, Alperna, övernattningarna och så tiden på campingen och alla de människor man träffade. Allt var så spännande att till och med julafton framstod som blek, och jag blev en sann vän av Italien. Tyvärr har jag som vuxen aldrig fått tillfälle att återvända.
Idag har inte alla ekonomiska möjligheter till denna typ av rekreation. Och de som har råd flyger. Jag kan bara se tillbaka med tacksamhet att jag fick möjlighet att resa och se Europa. Även om jag inte fick se andra världsdelar så var det nyttigt att lämna Mönsterås för en stund och inse att det finns människor som lever lite annorlunda (siesta, bilkultur, socialt umgänge etc).
Men framför allt är det känslan av äventyr som sitter kvar och minnesbilder av platser och de människor man mötte. De formade minnen och känslor som jag oftast förtränger men som satte sina spår. Och varje gång jag äter en pizza längtar jag tillbaka till Fernandos restaurang med jordgolv och hönor som trippade runt borden färdiga att nackas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar