Sedan historikern och statsvetaren Erik Wångmar har överlämnat kommunala protokoll till mig, så har jag nu fördjupat inlägget om Fliseryd. Tack Erik för din generösa hjälp!
Varför tillhör Fliseryd sedan 1974 Mönsterås Kommun? Om fliserydsborna själva hade fått bestämma när kommunsammanslagningar dryftades på 1960-talet så hade det blivit Oskarshamn. Det enda som idag påminner om att Fliseryd kunde ha ingått i Oskarshamnssfären är deras riktnummer 0491.
Jag skall här försöka förklara varför det blev som det blev och varför invånarna i Fliseryd ännu idag allt som oftast uttrycker sitt missnöje med kommunalpolitikerna i Mönsterås.
När storkommunindelningen utreddes 1947-1952 fanns ett flertal förslag för Fliseryds vidkommande. 1. Fliseryd-Långemåla (Östra Handbörds Kommun eller Flismåla som en Fliserydsbo föreslog), 2. Fliseryd, Fågelfors, Högsby, Långemåla och 3. Fliseryd kvarstår som egen kommun. Fliserydsborna ville gärna förbli egen kommun och så blev det också denna gång. Om detta kan jag återkomma vid ett annat tillfälle.
I början av 1960-talet påbörjades dock en ny utredning om blockkommuner, vilket innebar än större enheter. För Fliseryd framställdes två alternativ, antingen en sammanslagning med Oskarshamn eller med Mönsterås. Den augusti 1962 anordnades folkomröstning i Fliseryd. Av 1 376 röstberättigade deltog endast 453 (33%). Av dessa röstade 68% för Oskarshamn och 32 % för Mönsterås.Senare i augusti röstade både kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i enlighet med folkomröstningens resultat, även om det fanns röster som propagerade för Mönsteråsalternativet. I Kommunalfullmäktige röstade 14 för Oskarshamn och 9 för Mönsterås. Partierna var helt splittrade i frågan. Som argument för Oskarshamn angavs folkomröstningens resultat, att Oskarshamn för fliserydsborna var den givna handelsplatsen, att kommunikationerna var bättre till Oskarshamn vilket hade betydelse för näringsliv och allmänhet, samt Oskarshamns sjukhus betydelse för invånarna. Bland dem som på detta tidiga stadium gick emot folkomröstningen och propagerade för Mönsterås kan nämnas högermännen Nils Cedergren, Villy Winsell och Zakeus Virblad, socialdemokraterna Folke Strömbladh, John Rudha och Holger Truedsson, samt Centerns Göte Karlsson och Erik Aronsson.
Maktförhållandena skulle dock förändras och folkomröstningen åsidosättas. Under hösten 1962 hade det varit val till kommunalfullmäktige och då hade bland andra rektor Kjell Johansson tillkommit för Socialdemokraterna, en stark man som skulle komma att spela en avgörande roll.I februari 1963 kom frågan till ett nytt avgörande då man skulle ta ställning till Länsstyrelsens förlag om sammanslagning med Oskarshamn, vilket grundade sig på vad fullmäktige beslutat 1962. I kommunalnämnden gick det ungefär som i augusti, dvs de flesta röstade för Oskarshamn. Dock reserverade sig Olle Tyrberg, Nils Cedergren och Villy Winsell som argumenterade för Mönsterås. De ansåg att Mönsterås var befolkningsmässigt och geografiskt fördelaktigare, att det var bättre om strukturellt likartade kommuner sammanfördes, att Fliseryd troligen skulle få större inflytande i Mönsterås än i Oskarshamn, samt att Fliseryd redan påbörjat samarbete med Mönsterås på skolans och socialvårdens områden.När kommunalfullmäktige sammanträdde 22 februari 1963 blev dramatiken stor. Plötsligt begär socialdemokraten och tillika rektorn Kjell Johansson ordet. Han föreslår att fullmäktige begär att Länsstyrelsen omprövar förslaget och att Fliseryd istället skall gå ihop med Mönsterås. Flera instämmer, varvid en het debatt påbörjas. Vid voteringen vinner Kjell Johanssons Mönsteråslinje med 16 röster mot 7. Denna svängning i frågan måste till stor del tillskrivas Kjell Johansson som förstås ville fortsätta skolsamarbetet med Mönsterås. Men även denna gång var partierna helt splittrade. Några ledamöter lämnar in en skriftlig reservation då de menar att ingenting har hänt som motiverar en ändring av det ursprungliga förslaget om sammanslagning med Oskarshamn, vilket folkomröstningens resultat också visade. De argument som angavs 1962 upprepas i reservationen som undertecknas av både socialdemokrater, högermän och Centerpartister.
1969 kom Länsstyrelsen med ett nytt betänkande ungefär i enlighet med tidigare alternativ. Dramatiken blev nu mycket stor. I Kommunalnämnden blev ordförandens röst avgörande till Mönsteråsförslagets fördel. Även i Kommunalfullmäktige blir det dramatiskt. Efter en hätsk debatt som splittrar partierna går det till omröstning, varvid ordföranden efter den muntliga omröstningen finner att Oskarshamnsförslaget vunnit. Efter voteringen framgår det dock att Mönsteråslinjen vunnit med 15 röster mot nio.Striden var dock inte slut i och med det. 1972 hade man utarbetat en framställan till Kungl. Maj:t om att få slå ihop Fliseryds kommun med Mönsterås 1974. Kommunstyrelsen hade behandlat frågan 27 mars 1972 och efter omröstning med 6 röster mot fyra beslutat föreslå kommunfullmäktige att bifalla sammanslagningen med Mönsterås. Högerns Bengt Larsson hade reserverat sig. I fullmäktige blir det ännu en hård debatt, där Centerns Göte Carlsson driver Oskarshamnslinjen och hänvisar till de namnlistor som samlats in som vänder sig emot en sammanslagning med Mönsterås. Efter votering hade Mönsteråslinjen vunnit med 15 röster mot 6. Även denna gång var partierna splittrade då ett antal socialdemokrater anslutit sig till nejlinjen. Men Oskarshamnsförespråkarna fick nu definitivt se sig besegrade. Under 10 år hade kommunen delats i två läger med skiljelinjer som gick rakt igenom partier, byar och familjer. Detta kom att under lång tid prägla andan i Fliseryd.
Det mest anmärkningsvärda i denna historia kan synas vara att fullmäktige inom ett halvår ändrade sig och körde över folkomröstningens resultat. Kanske kunde man hänvisa till att bara drygt 30% hade deltagit i omröstningen, vilket förstås medförde att folkomröstningens legitimitet kunde ifrågasättas. Faktum är att många ledande kommunalmän verkar ha haft en annan princip att fatta beslut efter. Vi kan bara gissa att de ansåg sig ha kunskaper som gjorde dem berättigade att fatta beslut som gick emot folkomröstningsresultatet.Eftersom så få röstade kan man förmoda att många protesterade med fötterna eftersom de egentligen ville att Fliseryd skulle förbli egen kommun. När ordföranden Einar Gustavsson håller sitt sista tal i Fliseryds fullmäktige i december 1973 antyder han detta med orden: ”Vågar jag tolka de flestas tankar så att vi helst hade sett att Fliseryd hade kunnat bestå som egen självständig kommun och suveränt fått besluta i egna angelägenheter.” Och kanske var det så. Den stora striden mellan Oskarshamns- respektive Mönsteråslinjen skymde det alternativ som kanske egentligen låg de flesta varmast om hjärtat, självstyre med Fliseryd som egen kommun. Att det alternativet aldrig lades fram var kanske ett betydligt större svek än att fullmäktige gick emot folkomröstningens resultat. Skatteunderlaget torde ha varit ganska bra så länge Jungnerfabriken fanns ända fram till 1974, samma år som Fliseryd gick ihop med Mönsterås. Jungnerfabrikens nedläggning kunde dock inte förutses när omsvängningen gjordes på 1960-talet, så det scenariot fanns knappast med i motivbilden. Idag har vi facit i hand och kan bara spekulera i hur Fliseryd skulle ha klarat sig på egen hand. Förmodligen inte särskilt bra. Sannolikt hade Fliseryd hamnat i en ännu mer besvärlig situation än dagens Högsby.De som trodde att Fliseryd skulle få mer inflytande genom att gå samman med Mönsterås blev kanske besvikna. Hur som helst är relationerna mellan Fliseryd och Mönsterås sedan den tiden något frostiga. Det finns ett utbrett missnöje i Fliseryd med hur man har blivit behandlade genom åren där man känner sig missgynnade och åsidosatta. Vill man ha något får man ordna det enbart ideelt, vilket exemplet med sporthallen till stor del visade. Historien visar att tvångsäktenskap av det här slaget sällan blir lyckade, även om det genom fullmäktiges beslut ändå framstod som frivilligt. Och varje gång fliserydsborna måste ange sitt riktnummer så påminns de om att de egentligen ville tillhöra Oskarshamn den där sensommarkvalmiga augustidagen för drygt 40 år sedan. I alla fall de som röstade. De 67% som aldrig röstade gömmer sig ännu i historiens tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar