Som en uppföljning till föregående inlägg vill jag förtydliga att jag förstås talar väl om min hembygd och det jag älskar här - naturen, vattnet, husen, caféerna, Storgatan, en hel del människor och bygdens historia. Denna hembygdskärlek leder dock inte till att jag tystnar och slutar framföra offentlig kritik av politiska beslut och offentlig verksamhets kvalitet. Hembygdskärleken går djupare än åsikterna om politiken och dessa skall inte sammanblandas. Det är två helt väsensskilda ting.
Låt mig ge ett exempel på hur kritik av kommunal verksamhet kan vara ett djupt genuint uttryck för hembygdskärlek. Mönsterås Kommun har de senaste årtiondena sålt ut stora delar av Oknö och tillåtit ett stort antal privata året-runt-bostäder. Det har medfört att hela Oknös tidigare så trivsamma atmosfär delvis har förstörts. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att hembygdskärleken har svårt att tåla en sådan behandling av den tidigare idyllen.
Jag befarar att den idag nästan obefintliga offentliga debatten i Mönsterås kommer att tystna nästan helt. Nu när befolkningsminskningen drabbat kommunen på allvar och kommuner konkurrerar om de rörliga medborgarna, så ökar kraven på tystnad och fin bild utåt. Men om alla ska gå i samma takt och åt samma håll så är det inget annat än fascism. Låt oss kalla det vid sitt rätta namn.
Jag rekommenderar alla att se Janne Josefssons Debatt från igår när det går i repris eller på Internet. Det tar upp mycket viktiga frågor och avslöjar hur det kan gå till i det offentliga Sverige av idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det offentliga Sverige fungerande enligt lagtextens ande och mening har aldrig varit lagstiftarnas ärliga uppsått. Fri och rättighets lagarna i Sverige är mera glitter, tingeltangel och teaterkulisser för att inför omvärlden dölja diktaturen.
I och med att Sverige saknar en Författningsdomstol finns det ingen konstant möjlighet att övervaka att lagarna tillämpas - detta med lagstiftarnas goda minne och onda uppsåt.
Ett land som har definierat sitt statsskick som varande Demokratisk Monarki måste givetvis ses på med största misstänksamhet och ingående synas under luppen.
Varför är den enskilde svensken så rädd för att ta konflikter med makthavare offentliga som privata - jo, därför att svensken vet att han/hon med största sannolikhet blir utsatt för repressalier på ett eller annat vis.
Svensken är också genom socialdemokratin uppfostrad med att inte tala för sig sin sak själv, utan överlåta det till någon organisation som e.x.v. fackföreningar, politiska partier och div andra organisationer. Det är också fegt inlärt att överlåta fri och rättighetslags-testandet till de ytterst få svenskar som har civilkurage nog för detta.
Och varför gäller inte fri och rättighetslagarna inom den privata sektorn som arbetsmarknad och föreningsliv mm?
Skicka en kommentar