Uppbrottsfilosofin har skapat ny statarklass
För bara några årtionden sedan var det inte ovanligt att en människa jobbade på samma arbetsplats hela sitt liv, eller i alla fall inom samma yrke. För många var det något positivt som gav trygghet och en fast punkt i tillvaron. På senare år har det blivit allt vanligare att tala om den flexibla människan. Man förväntas vara beredd att byta jobb flera gånger, skola om sig och bryta upp från plats till plats (helst ska man byta maka/make några gånger också). Spetsar man till det skulle man kunna säga att vi har fått en ny statarklass i Sverige som aldrig får möjligheten att slå sig till ro på en plats. Om flexibilitetstanken drivs för långt tilltar rotlöshet och otrygghet. Människor blir slavar under arbetsmarknadens strukturer istället för fritt tänkande människor med egna val. Lägg därtill att man allt oftare förväntas vara inställsam och fullproppad med positivt tänkande på varje arbetsplats. Det som då skapas är osjälvständiga människor utan civilkurage.
Arbetsfilosofi
Därför är det i vår tid viktigare än någonsin att man har en genomtänkt arbetsfilosofi. För egen del har jag en grundprincip - var jag än jobbar och vad jag än jobbar med så är jag alltid medmänniska i första hand och yrkesmänniska i andra hand. Jag bryr mig inte ett dugg om det framstår som naivt, präktigt och lite smått moralistiskt. Arbetsgivare kan ofta tänka Du är här för att städa och inget annat eller Du är här för att sköta bokutlåningen och inget annat. Jag hoppas att min arbetsgivare ser det som en tillgång om jag avbryter arbetet och avbryter ett slagsmål, snackar med en ledsen elev eller hjälper en äldre människa i nöd tillrätta. Eller ses jag som en besvärlig jäkel?
Om vi driver "yrket-främst-linjen" till sin spets så inser man lätt hur farlig den är. Fångvaktarna i Auschwitz såg sig som fångvaktare i första hand. Om de hade sett sig främst som medmänniskor hade de kunnat få ett annat historiskt eftermäle.
Framtidens revolution - den lilla världens återkomst
Hela idén om ett objektivt från Gud eller naturen givet människovärde är ytterst hotad i vår tid. Människan är förminskad till flexibel arbetskraft, onyttig arbetslös, manipulerad konsument eller hopplöst sjuk som ska ha rätt att dö i förtid. Samtidigt visar undersökningar att det ungdomar mest längtar efter är ett vanligt familjeliv med barn, ett jobb och tryggt boende. Förr eller senare så kommer en reaktion på dagens uppbrottsfilosofi. Så kanske kommer framtidens revolution att innebära en återgång till den lilla världens traditionella värden för människans välbefinnande.
http://bloggkartan.se/registrera/15360/moensteraas
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Somliga människor är av naturen rastlösa och söker nya upplevelser och utmaningar.
Andra söker tryggheten i det repetitiva där livet flyter fram i samma fåra som tidigare generationer har plöjt i.
Det måste alltså finnas möjligheter för båda personlighetstyperna att få leva det liv de helst själv önskar.
Sen är det ju också så att viljan och möjligheten till rörlighet är större då du är ung och i avtagande med ökande ålder och så har det ju alltid varit.
Själv tycker jag att det är stor tragik när man hör att någon har arbetat hela sitt liv på en och samma arbetsplats - jag ryser av obehag!
Slavar under arbetsmarknadens strukturer är alla, en trotjänare har väl om någon anpassat sig till kulturen/strukturen på det företag han/hon vigt sitt liv åt.
På små bruksorter som Mönsterås är det fortfarande så på sina ställen att du mer eller mindre betraktas som livegen av ägarna till företagen - så var finns den "fritt tänkande människan med egna val" i arbetslivet här.
Jo, i moderna företag med otraditionella och välutbildade företagare som har tillräckligt hög IQ för att inse att han/hon måste ha fokus på sina anställdas fysiska som psykiska välbefinnande och ge dem en miljö som utvecklar vars och ens medfödda gåvor. Dessa arbetsplatser finner man knappast i den typ av företag som är i majoritet på orter som Mönsterås.
Framtidens revolution låter i mina öron som bondhålans återkomst med allt av vad det innebär av det som är så typiskt för Mönsterås, närmast som en domedagsprofetsia för mänskligheten!
Ja, här ser vi det olika, Bert, även om jag förstår dina synpunkter och till och med i någon mån kan leva mig in i dina negativa erfarenheter eftersom jag själv har sådana, om än inte lika hemska som dina. Jag är ärligt chockad över allt du råkat ut för av illvilliga människor. Jag föredrar dock gamla tiders sociala trygghet i det lilla framför dagens frihetssträvanden och stress. Så byhålan är välkommen för min del. Jag köper inte sossarnas framstegshistoria, utan tror att en hel del var bättre förr. Vad är det för fel med att jobba på samma ställe hela sitt yrkesverksamma liv? Många har gjort det med glädje. Den som inte var nöjd kunde lätt få ett nytt jobb på samma ort under folkhemmets guldera. Nej, jag tror på ett samhälle där trygghet uppvärderas som en möjlighet för den som så önskar - kärnfamilj med närvarande föräldrar, en anda av att man tar hand om varandra, där man inte behöver låsa cykeln, ett tryggt jobb, tryggt boende, bra miljö. Idag är den möjligheten begränsad.
Skicka en kommentar