Torget 8 är det vita huset ungefär i mitten på vykortet.
Längst där uppe bakom de fula affärshusen ligger gamla Torget åtta.
Till Torget 8
Jag minns ännu flytten till Torget åtta (huset har idag annat nummer och är det vita hus som ligger över Systembolaget/Algots) när jag var fyra år. Det var en kall kulen kväll, kuslig också. Jag minns att huset framstod som spöklikt jämfört med den moderna lägenhet jag var van vid. Vår lägenhet låg på övervåningen och var köpingens högst belägna bostad. Framför mig låg emellertid tre fantastiska år. Torget var den mest fulländade plats en unge kunde leva på. Visserligen hade väl en del hus rivits redan när vi kom dit i början av 1970-talet, men ännu fanns många vildträdgårdar, unika gamla hus och utedass kvar.
Kallvatten och järnspis, men makalös utsikt
Lägenheten var mycket gammalmodig för att vara i folkhemssverige, vars moderna bostadsprogram var uppmärksammat över hela världen. Varmvatten saknades och i köket fanns endast en ålderstigen svart järnspis där det alltid eldades. På den lilla toaletten fanns ett litet badkar som fick fyllas på med spisvarmt vatten när någon ville tvätta hela kroppen samtidigt. En gång hade toaletten varit ett litet trapphus, varför den stack ut utanför själva huvudbyggnaden. Utsikten var förstås unik och för mig som ofta lekte detektiv var spejarfaktorn hög.
Bakom min far kan man genom fönstret ana den fina utsikten, även om just detta foto inte är från 1970-talet.
Arbetarkvarter
Lägenhetens standard var det gängse på Torget som ännu var ett utpräglat arbetarkvarter. De flesta männen i kvarteret jobbade på Industrifjädrar/Stece, någon på hamnsågen. Kvinnorna var självklart hemmafruar. Det var först efter rivningarna, renoveringarna och nybyggena under slutet av 1980-talet som kvarteret ändrade karaktär, fick status av exklusivt centrumboende och i stort sett övertogs av de välbärgade. Därmed förstördes också områdets unika kulturvärde som levande arbetarkvarter.
Alvar, Aina och Erik och så gubben Asp
Under oss bodde Alvar och Aina, välkända profiler i Mönsterås. De hade bott där sedan slutet av 1930-talet. Alvar, eller Alvar med hatten som han kallades, var min fars fosterbror och biologiskt min farmors kusin. Alvar och min far hade föräldrahemmet i Krokstorp ihop, en gammal backstuga som numera fungerade som sommarstuga. Alvar och Aina hade inga egna barn så de blev min farfar och farmor. Oftast hade de Ainas bror Erik inneboende hos sig. Alvar, Aina och Erik var riktiga original av det slag man inte hittar nu för tiden. De var mycket förnöjsamma på ett sätt man sällan återfinner idag. Livets glädjeämnen bestod av att ta en biltur till Oknö, gå bingopromenad, spela kort, träffa folk och dricka kaffe. Alvar hade en särpräglad social begåvning och kunde prata med vem som helst om vad som helst. Alvar lärde mig det mesta en unge bör veta – att hitta i skogen, att räkna, hur man gör pilbågar, spela spel och alla möjliga små trix som man hade nytta utav. Förutom mina bortgångna morföräldrar så är det Alvar, Aina och Erik som jag saknar mest.
Jag var ofta hos Alvar och Aina. Dörren var alltid olåst och man var jämt välkommen. På den tiden tog alla socialt ansvar i kvarteret. Man behövde inte heller fråga om man fick hälsa på. Man bara klev på. Oftast gick jag direkt till tant Ainas skafferi där jag fick ta för mig av de goda Singoallakexen. Det översta kexet fick jag alltid lov att slänga eftersom det alltid var fullt med svartmyror som tänkt samma tanke som jag.
Nedanför vårt hus låg ett annat vitt hus där gubben Asp och hans fru bodde. Frun var tystlåten och med i Jehovas Vittne. Gubben Asp var hennes raka motsats - sur och tvär och svor som en borstbindare. Man sa att han var straffriförklarad, en femfemma som levde efter egna lagar och körde bil utan körkort. Som barn var man lite rädd för honom. I själva verket kunde han vara riktigt trevlig, så länge vi ungar inte hittade på allt för hemska rackartyg. Gubben Asp var nog en ganska så bra karl egentligen. Jag fick ett par skridskor av honom.
Från vänster: Erik, Aina, Alvar, jag, min far. Lägg märke till de i kvarteret så typiska blåa overallerna som fick följa med även på tårtkalas.
Lekmiljön
Hela kvarteret utgjorde en enda stor lekplats med vildträdgårdar och gamla hus mer eller mindre bebodda. Norr om Torget åtta låg exempelvis ett gult ödehus med vildträdgård, utedass och tvätthuslänga. I denna paradismiljö var vi förstås ofta och smög. Nere vid tvätthuslängan låg gamla serietidningar och det utrymmet blev vårt högkvarter under många år, även långt efter att jag flyttat ned till Pionjärgatan. Om Gubben Asp såg oss på det taket fick vi ordentligt med skäll.
I buskaget bakom utedasset som vette mot Torghallen skedde smygrökardebuten. Vi hade köpt cigaretterna i Holms kiosk (till morfar, som det hette). Jag minns att gubben Holm tvekade att sälja till mig, men när jag hotade med att hämta morfar så gick det bra. En kille som kallades Bisse bidrog med snus, men det testade jag bara en gång eftersom jag blev kräkesjuk.
I backen där systembolaget idag ligger kunde man på den tiden åka pulka och skidor ner till Torghallen, en affär som låg där Algotsparkeringen ligger idag. Backen är ganska brant, så farten var imponerande.
Jag gungar utanför det gamla gula ödehuset.
När gubben Asp tog yxan och skulle fånga en skurk
Några riktigt dramatiska händelser inträffade kanske inte under de tre år vi bodde där, men där fanns en atmosfär av spänning och människokärlek som satte sig i sinnet. En händelse har dock särskilt fastnat i mitt minne.
Någon gång under den tid vi bodde där så inträffade en serie mystiska brott i Mönsterås. En okänd person gick runt och stack hål på bildäck. Detta drabbade även oss som hade bilar parkerade vid Torget åtta. Gubben Asp, som var handlingskraftig, bestämde sig för att lösa problemet på egen hand. Sålunda tog han en yxa och bosatte sig i en liten brun barack som han hade placerat på slänten utanför vårt hus. Där höll han sig vaken några nätter. Någon däckmarodör dök dock aldrig upp som väl var. Gubben Asp hade inte tagit med sig yxan som prydnad. Som barn minns jag att den där historien var kusligt spännande. Jag kan än känna de kalla kårarna när mina föräldrar och gubben Asp pratade om den gäckande skugga som drev runt på nätterna och stack hål på däcken. I min värld förvandlades han till ett monster.
Efter tre år hade väl mina föräldrar tröttnat på vedhuggning, eldande och vattenbärande. Flyttbussen gick igen. Men Torget hade för alltid fått en plats i mitt hjärta och skulle fortsätta utgöra kärnan i det område som jag och mina kompisar rörde oss i.
Jag framför vår bil. Till höger syns den bruna barack där gubben Asp väntade med sin yxa.
Jag hade inte tillgång till särskilt många foton från Torget. Men det finns fler och troligen bättre, så jag återkommer så snart jag har besökt mina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar