Finns det fattigdom i Mönsterås?

Vad innebär det att vara fattig?
Just nu pågår en debatt lite i det fördolda huruvida det finns fattigdom i Sverige. För några veckor sedan kom en rapport som visade att det finns 345 000 fattiga barn i Sverige. Med fattig avses då att barnen lever i familjer som tvingas leva på socialbidrag eller har inkomster som understiger socialbidragsnormen. Det talas också om fattigpensionärer. Det finns förstås också fattigdom som beror på mer personliga tragedier som skuldsättning och drogmissbruk.

Men är det verkligen relevant att tala om fattigdom i Sverige? Borgerliga skribenter menar ofta att begreppet fattigdom bör begränsas till svältande och i övrigt nödlidande människor i andra världsdelar. Ofta låter de oss ana att vi svenskar är bortskämda som överhuvudtaget talar om fattigdom. Ingen behöver ju trots allt svälta eller gå utan kläder i Sverige. Båda sidor har förstås rätt på sitt sätt. Men låt oss släppa sökandet efter ett objektivt fattigdomsbegrepp och försöka leva oss in i hur livssituationen kan upplevas subjektivt.

Sökandet efter värdighet
En svensk barnfamilj jämför sig förstås inte med en svältande familj i Afrika, utan med de familjer de möter i sin vardag. Detta är högst relevant och det blir bara cyniskt att vifta bort frågan genom att framställa dem som välmående i jämförelse med svältande afrikabarn. Det måste vara fullt legitimt att jämföra inom Sverige. Att alltid behöva vända på varenda krona, att ha ångest inför klädköp, att aldrig eller högst sällan kunna unna sina barn en resa eller ett biobesök, att inte ha råd med julklappar – självklart känns det förnedrande. Givetvis far barnen illa när de alltid hamnar i ett underläge jämfört med sina skolkamrater som kommer från ekonomiskt stabilare familjer. Man ska inte jämföra sägs det. Men barn jämför. Så är det bara.

Hemmafruarna – de som byggde landet
Och så har vi de sk fattigpensionärerna. Visst, de behöver i regel inte svälta. Men jag känner en pensionär som inte har mat för dagen när det är en vecka kvar till nästa pensionsutbetalning. Men värst är nog känslan av att ha jobbat hela sitt liv och sedan behöva leva i usel knaperhet. Särskilt tänker jag på alla kvinnor som gjorde ett fantastiskt jobb som hemmafruar, uppmuntrade till detta av staten. Sedan, när det plötsligt blev brist på arbetskraft i Sverige, så blev det fult att vara hemmafru. Alla skulle ut på den reguljära arbetsmarknaden och alla barn skulle in på dagis. (Att detta skulle ha varit en jämställdhetsreform är en förljugen efterhandskonstruktion) Det tidigare så uppvärderade hemmafrujobbet var plötsligt inte värt någonting, inte ett öre i pension trots år av barnuppfostran, tvätt, städning etc. Nu sitter de där med en mycket usel pension, trots att det var de som lade grunden för kommande generationer.

Ekonomisk fattigdom leder inte med nödvändighet till annan fattigdom. Tvärtom kan en ekonomiskt fattig vara rik på annat – livserfarenhet, insikt, kultur etc. Men hur eller hur så ska maten fram på bordet, hyran betalas och barnen inte behöva känna sig underlägsna sina skolkamrater. Och pensionen är inte bara en inkomst. Den borde vara ett erkännande för en livsinsats.