Skolan, de fattiga föräldrarna och konsumtionshysterin

Diverse utgifter för skolbarnen
En mamma har hört av sig till Östran/Nyheterna och klagat på alla utgifter hon har för barnen i skolan – för sådant som skolan och klassföräldrar hittar på utanför skolpliktens ramar. Det kan handla om att skicka med skridskor, åkpass vid Aboda, pengar till presenter, luciadräkter etc.

För hög- och medelinkomsttagare kan ju dylika spörsmål framstå som små och några menar kanske att alla kan lösa detta med rätt prioriteringar. Jag är inte helt säker att alla fixar det, även om några kanske skulle kunna lösa det med andra prioriteringar (ibland har man ju mött människor som säger sig ha dålig ekonomi men som ändå röker ett paket cigaretter per dag). Min familj ligger väl någonstans i gränslandet mellan låg- och medelinkomsttagare och reder oss, men det är klart att det kan bli problematiskt för den som bara har en liten inkomst.

December
Dels brukar det vara så att pengar skall fram just i december då de med skral ekonomi många gånger kämpar för att kunna unna sina barn något vid jul. Att just då klämma fram de där tjugolapparna till presenter och luciautstyrsel kan vara svårt. Om man har flera barn kan det snabbt skena iväg till hundralappar och då ligger kanske barnens julklappar risigt till.

Skolorna kan inte kräva

Nu är det väl för all del så att skolan inte har rätt att ta ut avgifter för något. Skolan kan inte heller kräva att barnen har skridskor eller luciadräkt, och jag tror att skolan lånar ut både skidskor och dräkter i möjligaste mån. Skridskor vet jag att barn ibland har fått låna, medan de ibland har fått hasa omkring på skorna. Men även om skolorna försöker låna ut, så kan det ju inte vara roligt för barn att bli utpekade som så fattiga att de måste låna exempelvis en luciadräkt.

Presentpengar
Pengar till lärarpresenter är ju inte skolans påfund, utan klassföräldrarnas. Kvinnan som kontaktade Östran/Nyheterna sa att det var 100 kr per barn till presenter. Så mycket har jag aldrig varit med om. Det skulle ju innebära att fröken får en present för mellan 2000 och 2500 kronor. Det normala brukar vara 20 kr per barn, vilket jag nog kan tycka är ganska rimligt. Det brukar också vara så att klassföräldrarna förväntas anordna en liten julfest och där förekommer ju ibland att man skall byta presenter för några tior. Problemet här är ju att det i regel inte är föräldrar med dålig ekonomi som utgör normen, utan enligt min erfarenhet är det dem med god ekonomi som drar upp riktlinjerna. Den med dålig ekonomi kommer sig ju sällan för att påtala detta inför hela klassen.

Födelsedagskalasen

En annan trend är att bjuda in hela klassen när det vankas födelsedag. Om alla gjorde så, så skulle det bli ganska många presenter som skall köpas under ett läsår. Den familj som inte har de presentpengarna lär ju få ordna så att deras barn inte kan gå på födelsedagskalasen. För vem vill skicka sitt barn utan present.

Leksaker i skolan
Ett annat påfund som jag inte är så förtjust i är att barnen numera får ta med sig egna leksaker till skolan. Man kan ju fråga sig varför ungarna måste ha med egna leksaker till skolan där man ska studera och där skolan redan erbjuder olika rastaktiviteter. Några timmar varje dag måste ju barnen kunna vara ifrån sina kära ägodelar. Egna leksaker i skolan göder bara jämförelsehetsen och det ytliga masskonsumtionssamhälle vi lever i. Leksakshandlarna är säkert glada för detta, men skolan bör kanske förmedla andra värderingar än prylsjuka.

"Back to basic"
Så vad ska man göra? Jag tror alla skulle vinna på att gå "back to basic" med färre trivsel- och kringaktiviteter. Låt oss istället fokusera på att skicka ungarna till skolan hela och rena, ge dem en bra självkänsla, sunda värderingar och stöd att klara skolgången.

Sommarpredikan I - Den kristne, pengarna och omsorgen om den fattige

När jag bodde i Växjö brukade jag ibland vara med i Kristen närradio och ha egna program. Det var givande. Men de senaste åren har jag inte upplevt någon kallelse, som det heter på kristet språk, att predika. Men den här sommaren ska jag göra ett undantag och förmedla tre sommarpredikningar. Den första kommer idag.

Bibeln har en del att säga om pengar och rättvisa

Jag växte upp i en karismatisk kristen församling där man särskilt lyfte fram gåvan att tala i tungor, gåvan att profetera och gåvan att bota sjuka när man skulle praktisera den kristna tron. Och eftersom det står om detta i Bibeln så var det förstås helt i sin ordning. Däremot lyfte man sällan fram de bibelord som talade om ekonomisk rättvisa och att rika skulle dela med sig åt de fattiga så att en utjämning skedde, även om man förstås samlade in pengar och gav till olika behjärtansvärda ändamål.  Men, Bibeln talar faktiskt en hel del om detta ämne, som jag idag tänkte snudda vid.

Omsorg om fattiga och sjuka
Den kristna kyrkan har genom historien vinnlagt sig om att visa omsorg gentemot fattiga och sjuka. När kyrkans ledare emellanåt har övergett enkelheten har det alltid uppstått motrörelser som har valt utgivandets väg. Även i det gamla svenska bondesamhället fanns det modeller för att ta hand om fattiga och sjuka.

Faran av att vara rik men inte vilja dela med sig

Många känner säkert till historien om Sodom och Gomorra som gick under enligt Gamla Testamentets beskrivning. Många har kopplat städernas undergång till invånarnas sexuella försyndelser. I någon mån kan det säkert stämma, men i profeten Hesekiels bok står det följande angående Sodoms fall:  Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.  Gud ser alltså mycket allvarligt på att vara rik, men inte vilja dela med sig.

Gamla testamentets omsorg

I Gamla Testamentet finns en tydlig omsorg om utsatta människor – särskilt faderslösa, änkor, främlingar och fattiga. Vid flera tillfällen talas det bestämt om att folket skall ta sig an dessa utsatta som Gud uppenbarligen har ett särskilt hjärta för. Samtidigt omtalas flera rika män i Gamla testamentet som stod Gud nära.

De rika delade med sig
De rika i Gamla testamentet, exempelvis Abraham, Job och kungar, förefaller dock inte ha behållit sina rikedomar för sig själva, utan de lät flera ta del av det de ägde. De försörjde hela sina hushåll och anställda. Kanske kan man likna dem vid dagens storföretagare, men med den skillnaden att gamla testamentets direktörer delade med sig betydligt mer. Det var som det står i Pred 5:10. När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem?

Om den vise kung Salomo står det:  De livsmedel Salomo för varje dag behövde var: trettio korer [ca 10 800 liter] fint mjöl och sextio korer [21 600 liter] vanligt mjöl, tio gödda oxar, tjugo valloxar och hundra får förutom hjortar, gaseller, dovhjortar och gödda fåglar. (1 Kung 4:22-23). Givetvis åt inte Salomo och hans familj själva upp denna mat, utan den kom förstås många till del.

Låt oss också se vad det står om den rike mannen Job som fick lida så mycket. Job säger vid ett tillfälle: Har jag nekat de fattiga vad de önskat eller låtit änkans ögon försmäkta? Har jag ensam ätit mitt bröd, utan att den faderlöse fått äta av det? Nej, från min ungdom har jag uppfostrat honom som en far, och från första stund har jag tagit mig an änkor. Har jag sett någon förgås utan kläder, eller en fattig utan något att skyla sig med? Har inte hans hjärta välsignat mig och fick han ej värma sig i ull från mina lamm? … Satte jag mitt hopp till guldet, kallade jag det rena guldet min förtröstan? Gladdes jag över att min rikedom blev stor och att min hand förvärvade så mycket? (Job 31:16-20, 24-25).

Jesus talar skarpt om mammon

I Nya testamentet uppmanar Jesus rika människor att sälja allt de äger och dela ut till de fattiga. Han varnar gång på gång för mammon och för att samla skatter här på jorden.  Se exempelvis: Mark 10:21, Luk 14:33, Luk 3:11, Matt 6:19-21.

Pengar och omsorg i de första församlingarna
Vidare kan vi läsa hur de första församlingarna delade allt gemensamt och delade med sig så att ingen behövde lida nöd. Se exempelvis APG 2-4. Andra exempel är: 2 Kor 8:13-15: Ty meningen är icke att andra skola hava lättnad och I själva lida nöd. Nej, en utjämning skall ske, och 1 Tim 6:3-10: Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav, att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval, och 1 Joh 3:17: Men om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds kärlek förbliva i honom?

Varning för lagiskhet...men...

Nu ska man förstås inte skapa en lagisk gärningslära. Ingen kan komma till himlen på egna meriter, exempelvis genom att skänka mycket pengar. Till himlen kommer man bara genom Jesu försoning. Det ekonomiska förvaltarskapet som kristen praktiseras under den kristnes frihet. Det finns också mycket i Bibeln som talar om att en kristen får njuta av Guds skapelse och det den ger. Det finns tyvärr kristna som ibland vill lägga på lagiska ok och förbjuda alla former av världsliga glädjeämnen. De tror att de blir saliga på sin asketism och glömmer att vi faktiskt är skapade för att leva i den här världen. De är mästare på att tala om radikalt kristet liv och glömmer bort att vi också är kallade att leva i skapelsen. Gud beskrivs som en njugg vakthållare som kommer med elaka pekpinnar för varje glas vin eller biobesök du unnar dig. Det var nog inte riktigt så Bibelns undervisning var tänkt att tillämpas. Men så länge det finns fattigdom och lidande förväntar han sig att dom som har fått mycket delar med sig av sitt överflöd och arbetar för en rättvis värld. Konstigare än så är det egentligen inte.

Flera sätt att bekämpa fattigdom
Det man tveklöst kan säga är att många kristna av idag, inklusive undertecknad,  inte tillämpar bibliskt lärjungaskap vad gäller ekonomi och ägodelar. Om så vore fallet skulle fler leva betydligt enklare och fattigdomen vara mindre. Visserligen har vi hög skatt i Sverige så att de flesta redan i utgångsläget skänker drygt 30% av sin inkomst. Likväl skulle många ha råd att ge betydligt mer till dem som verkligen behöver.

Nu behöver den generositet som Bibeln förespråkar inte bara betyda att man skänker pengar till välgörande ändamål eller till privatpersoner som man vet lever i fattigdom. Det kan förstås också ta sig uttryck i att man startar och driver företag som i sin tur indirekt förhindrar fattigdom genom de jobb som man därmed skapar, givetvis under förutsättning att skäliga löner betalas ut.

Det är alltså inte fel att tjäna mycket pengar. Men att samla pengar och ägodelar på hög, samtidigt som människor lider under fattigdom, kan inte vara den kristnes uppgift.

Finns det fattigdom i Mönsterås?

Vad innebär det att vara fattig?
Just nu pågår en debatt lite i det fördolda huruvida det finns fattigdom i Sverige. För några veckor sedan kom en rapport som visade att det finns 345 000 fattiga barn i Sverige. Med fattig avses då att barnen lever i familjer som tvingas leva på socialbidrag eller har inkomster som understiger socialbidragsnormen. Det talas också om fattigpensionärer. Det finns förstås också fattigdom som beror på mer personliga tragedier som skuldsättning och drogmissbruk.

Men är det verkligen relevant att tala om fattigdom i Sverige? Borgerliga skribenter menar ofta att begreppet fattigdom bör begränsas till svältande och i övrigt nödlidande människor i andra världsdelar. Ofta låter de oss ana att vi svenskar är bortskämda som överhuvudtaget talar om fattigdom. Ingen behöver ju trots allt svälta eller gå utan kläder i Sverige. Båda sidor har förstås rätt på sitt sätt. Men låt oss släppa sökandet efter ett objektivt fattigdomsbegrepp och försöka leva oss in i hur livssituationen kan upplevas subjektivt.

Sökandet efter värdighet
En svensk barnfamilj jämför sig förstås inte med en svältande familj i Afrika, utan med de familjer de möter i sin vardag. Detta är högst relevant och det blir bara cyniskt att vifta bort frågan genom att framställa dem som välmående i jämförelse med svältande afrikabarn. Det måste vara fullt legitimt att jämföra inom Sverige. Att alltid behöva vända på varenda krona, att ha ångest inför klädköp, att aldrig eller högst sällan kunna unna sina barn en resa eller ett biobesök, att inte ha råd med julklappar – självklart känns det förnedrande. Givetvis far barnen illa när de alltid hamnar i ett underläge jämfört med sina skolkamrater som kommer från ekonomiskt stabilare familjer. Man ska inte jämföra sägs det. Men barn jämför. Så är det bara.

Hemmafruarna – de som byggde landet
Och så har vi de sk fattigpensionärerna. Visst, de behöver i regel inte svälta. Men jag känner en pensionär som inte har mat för dagen när det är en vecka kvar till nästa pensionsutbetalning. Men värst är nog känslan av att ha jobbat hela sitt liv och sedan behöva leva i usel knaperhet. Särskilt tänker jag på alla kvinnor som gjorde ett fantastiskt jobb som hemmafruar, uppmuntrade till detta av staten. Sedan, när det plötsligt blev brist på arbetskraft i Sverige, så blev det fult att vara hemmafru. Alla skulle ut på den reguljära arbetsmarknaden och alla barn skulle in på dagis. (Att detta skulle ha varit en jämställdhetsreform är en förljugen efterhandskonstruktion) Det tidigare så uppvärderade hemmafrujobbet var plötsligt inte värt någonting, inte ett öre i pension trots år av barnuppfostran, tvätt, städning etc. Nu sitter de där med en mycket usel pension, trots att det var de som lade grunden för kommande generationer.

Ekonomisk fattigdom leder inte med nödvändighet till annan fattigdom. Tvärtom kan en ekonomiskt fattig vara rik på annat – livserfarenhet, insikt, kultur etc. Men hur eller hur så ska maten fram på bordet, hyran betalas och barnen inte behöva känna sig underlägsna sina skolkamrater. Och pensionen är inte bara en inkomst. Den borde vara ett erkännande för en livsinsats.

Den kung som dömer de fattiga rätt, hans tron skall för alltid bestå

Att läsa Ordspråksboken kan vara givande; i första hand för att få egen uppbyggelse, men den kan faktiskt också användas för enkel politisk analys. Låt oss se på några verser från kap 29:

Den kung som dömer de fattiga rätt, hans tron skall för alltid bestå.
Kommentar: Hur har Alliansen behandlat Sveriges fattiga? Har uteliggarna fått hjälp och blivit färre? Har barnfamiljer och ensamstående mödrar fått det bättre? Har arbetslösa fått större trygghet? Har fattigpensionärerna fått tillskott i kassan? Vi vet alla svaret. Slutsatsen blir alltså att Alliansens regeringsmakt inte kommer att bestå.

Den rättfärdige känner de fattigas sak, den ogudaktige visar ingen förståelse.
Kommentar: Alliansen har haft förvånansvärt svårt för att uppvisa förståelse för fattiga människors levnadsvillkor i Sverige. Vi har en ogudaktig regering.

Genom rättvisa bygger en kung upp sitt land, men genom höga pålagor river han ner det.
Kommentar: Alliansen har förvisso sänkt skatten, men också höjt diverse avgifter som drabbat fattiga mest. Så här får vi nog tyvärr också konstatera att regeringen inte håller måttet.

Vem är det då som i Ordspråksboken håller i måttstocken? Jo, Konung Salomo, som ofta har kallats världens visaste man och som också var en av världens rikaste. Kanske är han en person som Alliansen kunde låta sig inspireras av. Annars lär Reinfeldts tron inte bestå särskilt länge till.

Mölstads fattiggård - På spaning efter det Mönsterås som flytt I

I dagens Barometern-OT har man gjort en liten artikel om Mönsterås Fattiggård efter ett tips från under-tecknad. Det blev väl ok. Hur som helst publicerar jag här min variant av artikeln där jag ger lite mer kött på benen.

Inte långt ifrån där jag bor låg en gång Mölstads gamla fattiggård. Huset omvandlades senare till ålderdomshem och består idag av fina hyreslägenheter. Ibland går tankarna till dem som en gång tillbringade sina dagar där. Blev de väl omhändertagna eller var det en förnedring? Vilka var dom och hur såg deras livsöden ut?

I det kristna Sverige som växte fram under medeltiden blev det en dygd att ta hand om fattiga och sjuka, vilket inte minst alla hospital från denna tid vittnar om. När så Gustav Vasa plundrade och stängde klostren blev fattigvården en angelägenhet för socknen - eller med andra ord, den kristna församlingen, och i modern tid den sekulariserade kommunen som i stort sett byggde på de gamla sockengränserna. Med den moderna tiden kom också idéer om att inte bara hjälpa fattiga, utan också ta itu med de strukturer som medför fattigdom.

Mölstads fattiggård byggdes i början av 1900-talet sedan Mönsterås socken köpt Mölstad gård 1903 för 42 000 kr. Själva byggnaden, i tidstypisk institutionsstil, kostade ca 80 000 kr att uppföra och den var beräknad för 80 platser. Lägg märke till ordvalet "fattiggård", som en slags statusmarkering gentemot de äldre uttrycken ”fattigstuga” och "fattighus. Kommunen var inte sen att skryta med sitt nybygge och man lät trycka vykort på den nya fattiggården vars pampiga fasader vittnade om en välskött kommun som för länge sedan hade rivit den lusdränkta gamla fattigstugan och ersatt den med modern institutionsvård.