Inlåst eller mitt ibland oss?

Isolering eller integration
Människors reaktioner inför flickan som gick ut på promenad med en demenssjuk man fick mig att fundera på hur människor med olika slags sjukdomar och handikapp behandlats i Sverige genom historien. Vare sig kyrkan, socknen, familjen, staten eller kommunen har haft huvudansvar, så har inställningen pendlat mellan isolering från samhället och integration i samhället

Människans dubbelhet
Under hela historien har det förstås funnits en genuin vilja att hjälpa människor utifrån en barmhärtighetstanke. Samtidigt visar sig människans dubbelhet i det att vi i olika grad tenderar att skjuta ifrån oss det som kräver extra omsorg.

Moralisk smitta under medeltiden
Under medeltiden, men även i senare tid, fanns tanken att icke arbetsföra människor kunde skada andra människor moraliskt. Därför skulle de behandlas isolerade från allmänheten. Det var inte bara den vanliga smittorisken som gjorde att man förlade hospital utanför tätbebyggda områden.

Hemmet, fattigstugan och Vadstena
När protestantismen nådde Sverige på 1500-talet och de katolska hospitalen försvann, så ökade ansvaret för familjer och socknen att ta hand om sjuka och handikappade. Hemmet, fattigstugan eller anstalt var alternativen. De som skickades iväg sändes ibland hem till byn igen. De var sällan välkomna. De störde och kostade pengar.

Upplysningen – isolering för att bli samhällsmedborgare
När Upplysningens idéer nådde Sverige på 1700-talet kom föreställningen att människor kunde bli bättre och integreras i samhället. Men för att bli friska skulle de först isoleras och få behandling. Detta misslyckades och vid sekelskiftet 1900 var det livstids isolering på institutioner som gällde för sjukdomar av psykisk och neurologisk karaktär. Metoderna kunde vara helt groteska enligt våra mått – rotering i slängstol, kräkkurer och långbad (ibland tio timmar i sträck).

Pendeln slår igen
Under sent 1900-tal återkom upplysningens idéer om att psykiskt sjuka människor kan släppas ut i samhället, men även att dementa och äldre kan vårdas i hemmet. När det sedan misslyckades höjdes rösterna för isolering igen.

Är inlåsning ok?
När det gäller dementa och gamla så förväntas samhället ta ansvar. Eftersom vi betalar skatt så tycker vi det är helt ok att låta dem bo på äldreboenden (en helt otänkbar tanke i medelhavsregionen). Tanken att det är bra att låsa in dementa är väl spridd och förmodligen populär i Sverige. Så fort någon kan bli till besvär eller i värsta fall till skada för sig själv så verkar många tro att det är legitimt att spärra in personen ifråga. Det är inte alls självklart. Jag tror inte att särskilt många vet att de faktiskt är myndiga.

Jag har sett det mesta
Ja, men de har det ju så bra på sina boenden, säger en del. Jo, så är det kanske för de flesta. Jag har sett underbar personal som tar hand om de gamla med kärlek och omtanke. Jag har tyvärr också sett motsatsen. Gamla som själva sökte sig till ytterdörren för lite frisk luft eftersom det var allt de fick se av omvärlden. En man som fick ta emot utskällning av en sköterska eftersom han ville gå och kissa för snabbt efter att han lagt sig. Gamla som fick frukost klockan 11. Dementa som hålls inlåsta på sina avdelningar under dagtid och där dörrarna bara kan öppnas av de anställda som kan koderna.

Tillbaka till medeltiden
Egentligen är vi tillbaka på medeltiden. Gamla, sjuka och dementa isoleras från omvärlden och skjuts bort av oss friska som helst inte vill bli besvärade i vår välfärdsidyll. Jag skulle hellre se att de levde mitt ibland oss. Det är inget besvär. Bara vanlig medmänsklighet.