Mönsterås GoIF har 25 väldigt duktiga spelare - och så två cirkusartister

Är det känsligt?
Lek med tanken att varken Zlatan eller Henke skulle kunna spela en viktig match i landslaget. Nog skulle journalisterna skriva om det, och de flesta skulle tycka att det vore ett allvarligt avbräck, trots goda alternativ. Är det mer känsligt att skriva att Mönsterås GoIF är försvagat när varken Niki eller Anton spelar, som igår? Ja, jag tror det. Det bryter mot rådande ideal att lyfta fram enskilda spelare som viktigare än andra.

Överskattade jag Nikis och Antons betydelse?
Många tycker nog att jag överskattade Nikis och Antons betydelse för Mönsterås möjligheter till framgång mot Trekanten. Men se det gjorde jag inte. Ersättarna var mycket duktiga, men jag tror Mönsterås hade kunnat göra ytterligare ett par mål med dem på planen. De har båda den där oberäkneliga kreativiteten som gör att de kan avgöra matcher på egen hand eftersom inget markeringsspel biter på dem. Jag är övertygad om att både Niki och Anton kan nå väldigt långt om de får vara friska och inte hålls tillbaka av genuin svensk avundsjuka.

Kollektivet föder försynta stjärnor
I Sverige har man alltid framhållit lagmaskinen, kollektivet. Ibland har det drivits så långt att stjärnor som avgjort matcher på egen hand ändå står och stammar lite försynt efter matchen och säger något i stil med att: - Det är inte min förtjänst att vi vann idag. Hela laget gjorde en bra match. Henke Larsson är expert på det och har därför blivit mer älskad än den mer kaxige Zlatan.

Hur har det kunnat bli så? Att lag med uppenbara stjärnor ändå beskrivs som en gråtjock opersonlig massa? Sverige har en lång tradition av kollektiva gemenskaper, alltifrån byalaget till föreningar och kollektiva ideal i det gamla folkhemmet. Det var i mångt och mycket fina ideal, men när det kombinerades med jantelagen så blev det lätt så att enskilda individer trycktes ner.

Laget betonas in absurdum
Ändå fick Sverige sina stjärnor – Ingo, Ingemar Stenmark och Björn Borg. Men det var liksom folkhemmet som hade fostrat dem. Därför kunde de accepteras. Även elitfotbollen har fått lära sig att acceptera stjärnorna. Värre är det i de lägre divisionerna. Även om det har blivit bättre så har många lag fortfarande svårt för balansen mellan kollektivet och individen. Laget betonas in absurdum. Lagkänslan är hotad så fort någon glänser mer än någon annan. Inte minst på en gammal bruksort som Mönsterås där jantelagen är ingjuten i generna och där det utgår mobbningsorder så fort någon skiljer sig från mängden. Men om folk visste vilka bollkonstnärer vi har skulle publiksiffran tredubblas.

Låt dem nu få vara cirkusartister
Hur är det då med Niki och Anton? Man behöver inte kunna mycket om fotboll för att inse att de är Mönsterås GoIFs stjärnskott. Låt vara omogna och med mycket att lära. De är inte ens planens viktigaste spelare. Det är Wesslund som med sin erfarenhet och blick för spelet ger laget stabilitet och trygghet. Men herregud, de är cirkusartister som trollar med bollen. Det är bara att hoppas att föreningen och laget som kollektiv låter dem vara det och inte pressar in dem i en grå lagmaskin. Sådant brukar svenska tränare med Lagerbäck som förebild vara duktiga på. Därför är jag glad att GoIF har en tränare som förefaller kombinera en stark lagkänsla med utrymme för individuella prestationer.

Målgörarna får ofta rubrikerna
För det krävs mognad och ödmjukhet från de andra att låta andra glänsa och stå i rampljuset. Inte minst från dem som år ut och år in gör grovjobbet utan att få hamna i rampljuset. För trots att alla lagdelar är lika viktiga, så kommer duktiga målgörare och dribbellirare alltid att hamna i centrum. Jag har på bloggen lyft fram olika lagdelar i olika matcher. Mot Tvärskog lyfte jag fram den perfekta backinsatsen. Igår nämnde jag backarna igen och yttermittfältarna. Andra gånger har jag prisat Niki, Anton och Wesslund. Personligen njuter jag ungefär lika mycket när Jalal Eliassi gör tio klockrena brytningar under en match som när Niki dribblar bort tre spelare och sätter den i krysset. Ändå är det Niki som kommer att få rubrikerna.

Varför skall det vara så himla svårt att erkänna att Mönsterås har 25 väldigt duktiga spelare – och så två cirkuskonstnärer, två eleganter, två blivande landslagsspelare.