Diskussioner var en naturlig del av livet
Jag har alltid vistats i miljöer där diskussioner har varit en naturlig del av livet och där det inte har varit någon skam att ändra sig. Argument vägdes mot argument. Järn skärpte järn. Vi formade varandra. Vi var sällan eniga. Så var det i mitt hem (vissa strikta förhållningsregler till trots), så var det i kyrkan, så var det i det akademiska. Förändring, omprövning, öppenhet, respekt för människor med annan ståndpunkt – ja det var självklarheter.
Marcus Birros erfarenhet
Därför blev jag så förvånad när Marcus Birro berättade hur mycket skit han har fått för att han har förändrat sin livsstil och sina attityder. Från försupen bitter kroggäst som betraktade varje meningsmotståndare som en idiot, till tolerant gudstroende familjefar. Folk tycker han har svikit sina ideal och förlorat sin trovärdighet. Han skulle ha fortsatt supa ner sig och vara bitter, sina nya livserfarenheter till trots, menar kritikerna.
Två hedervärda förhållningssätt
Ska vi försöka reda ut det där. Det kan ju vara ganska intressant att diskutera. Är det ok att ändra sig genom livserfarenheter och intellektuell prövning? Eller är det mer ok att stå fast vid den livsstil och de värderingar man alltid har haft?
Som jag ser det är båda förhållningssätten hedervärda, trovärdiga och möjliga. Det finns människor som tidigt får sina värderingar formade och som aldrig möter livserfarenheter som leder till att de behöver omprövas. Jag kan ibland avundas människor som orubbat kan stå fast i allt.
För de flesta blir dock livet annorlunda – skiftande villkor, möten med människor och litteratur, resor, olika miljöer – och då faller det sig kanske mer naturligt att ompröva saker och ting under resans gång.
Ryggradslöst
Det finns även ett tredje ryggradslöst beteende som man inte lär må så bra av. Det brukar kallas att vända kappan efter vinden. Man ändrar åsikt efter majoriteten eller beroende på vem man möter. Allt för att vara till lags, vinna fördelar eller slippa konflikter. Låter ju på ett sätt ganska behagligt, men samvetet. Samvetet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det tredje och sista beteendet du beskriver "att vända kappan efter vinden" är helt klart det vanligaste beteendet bland svenskar - främst då bland Socialdemokrater. Och något samvete vet de lika lite av som de vet vad som är rätt och fel då de hävdar att rätt och fel inte existerar.
Eftersom du berättat ingående om din uppväxt, då bla om att dina föräldrar var övertygade Socialdemokrater så är du förmodligen en av de ytterst få svenskar som fått uppleva att det går att diskutera med nitiska sossar. I 99,9% av de kontakter jag haft med sossar så låter det så här från dem: med dig går det ju inte att diskutera, du har ju inte samma åsikter som vi Socialdemokrater.
Ja, om man nu har samma åsikter, vad har man då att diskutera om - absolut inget annat än vad slags kaffebröd som ska inhandlas till nästa socialdemokratiska kafferep.
I min stora släkt fanns olika politiska åsikter representerade som dryftades på släktkalasen, så det kan nog ha varit en orsak till att det ändå diskuterades. Jag var ju själv sosse under barndomen, så politiken blev väl aldrig så het hemma. När jag sedermera övergav Socialdemokratin så blev det en chock för min stackars prövade moder.
Skicka en kommentar