Från skvallerkärringars blickar bakom gardiner till snokande arbetsgivare på Internet

Välmenande varningar
Det händer ibland att människor i ren välvilja varnar mig för att blogga. Jag kan förstå det. Det har ju hänt att människor förlorat både jobb och a-kassa för att de på sina bloggar framfört åsikter i samhällsdebatten eller endast gestaltat sina vardagsliv.

I farozonen
Eftersom Mönsterås är lite speciellt så kanske jag ligger lite i farozonen, särskilt som jag ibland framför åsikter som inte ligger i linje med Mönsteråsmajoritetens och även genomför en och annan kritisk granskning som säkert väcker anstöt i vissa läger. Arbetsgivare och potentiella arbetsgivare stöts bort, sägs det. De vill inte ha självständigt tänkande arbetare, utan toklojala mähän.

Från skvallerkärringarnas blickar bakom gardiner till snokande arbetsgivare på internet
Ja, det må så vara. Kanske har jag missat något jobb pga bloggen. Jag vet inte. Jag bryr mig inte. I det övervakningssamhälle som just nu håller på att bli praxis, så är vi alla övervakade – av myndigheter och av arbetsgivare, vissa även av Säkerhetspolisen. Jag är kartlagd. Du är kartlagd. Vi var kartlagda förr också, men då handlade det mer om skvallerkärringarnas/gubbarnas nyfikna blickar bakom gardinerna, vilket i och för sig var illa nog och kunde åsamka stor skada.

Tystnar inte
Skulle jag då tystna av dessa skäl? Skulle jag så sakteliga börja ge vika och anpassa mig till det förväntade? För att passa i de fina salongerna? För att få ryggdunkningar? Aldrig i livet. Det fria ordet skall in absurdum försvaras, även om det förstås finns vissa gränser gentemot ärekränkning odyl som skall upprätthållas.

Sedan behöver man inte såra medvetet. Inte heller kritisera utifrån självgodhetens grund. Jag har därför alltid försökt vara öppen med mina tillkortakommanden, och dom är många.