När politiken betydde något
Sedan mitten av 1980-talet har skillnaderna mellan de politiska blocken i Sverige endast varit av kosmetisk karaktär. Jag brukar ibland säga att Olof Palme var den sista Socialdemokraten som verkligen strävade efter att införa någon form av socialism – låt vara en reformistisk och demokratisk variant, om nu socialism kan vara demokratisk när den tillämpas fullt ut. Men jag minns valdebatter som verkligen betydde något. En ilsken och ettrig Gösta Bohman som alltid var en sur och dålig förlorare, men som verkligen stod för något. Torbjörn Fälldin, denne gigant, som saknade Palmes briljans, men som ändå var en rejäl karl och därför vann folkets förtroende. Och när den Sovjetsiska ubåten landade i Karlskrona darrade inte Fälldin på manschetten.
Allt har bleknat och förminskats
Sedan har politikerna bleknat, liksom de ideologiska skillnaderna. Socialdemokraterna har anpassat sig till det liberala marknadsparadigmet och är idag precis lika borgerliga som "de borgerliga", särskilt idag när högersossen Mona styr. När hörde man senast en sosse tala om att Sverige skall socialiseras. Glöm inte att det var Socialdemokraterna som påbörjade nedmonteringen av folkhemmets välfärd.
Den borgerliga Alliansen har fortsatt nedmonteringen av det Sverige jag växte upp i och som mina föräldrar var så stolta över. Notera att de bara fortsatte det som Socialdemokraterna påbörjat. Inga stora steg, men sakta men säkert, bit för bit, nedmonteras en fin grundtanke om det goda livet för alla – låt vara att det ibland blev lite väl mycket bidrag. Jag tänker hur som helst inte ge den borgerliga alliansen mitt stöd.
Kommunister i regeringen?
Men inte heller de röd-gröna får min röst. Socialdemokraterna valde att lova bort regeringsplatser till Vänsterpartiet som ännu har många kommunister kvar i ledande ställningar. Bara tanken på kommunister i regeringen gör mig knäsvag. De gamla Socialdemokraterna såg till att hålla kommunisterna borta från regeringsmakten, vilket var en förutsättning för att mina föräldrar skulle rösta på S. Borde inte detta med kommunister i en eventuell framtida regering leda till minst lika stora reaktioner som om borgarna skulle ta in rasister i regeringen. Kommunismen har ju gjort sig skyldig till minst lika stora folkmord som nazismen. Att det sedan finns många trevliga demokratiska vänsterpartister hjälper inte så länge man faktiskt inte har gjort upp med sitt förflutna.
Därför saknar vi dåliga förlorare
I kommunalvalet i Mönsterås är det endast 1,6 miljoner av totalt 600 miljonerns budget som skiljer Alliansen från de Röd-gröna. Nu försöker man sätta det under förstoringsglas för att skapa skillnader som inte finns. Samma sak är det på riksnivå. Alla partier spelar inom ytterst strikta ramar som EU och dagens marknadsekonomi satt upp. Därför saknas visioner. Därför har vi bleka tråkiga partiledare utan glöd. Därför hettar det sällan till i debatterna. Därför spelar en valförlust eller valvinst ingen större roll för Sverige. Därför saknar vi också dåliga förlorare som Gösta Bohman. Därför ska jag rösta blankt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Kommunisterna var ju så elaka mot amerikanarna i Vietnam och mot tyskarna i Stalingrad. Huva.
Jo då, ryssarna hade en stor del i att nazismen kunde besegras på slagfältet. Någon arbetslöshet hade man inte heller. Det hjälper knappast de 94 miljoner som blev offer för de kommunistiska illdåden.
Tyskarna vann ju kriget ändå. Nu har dom ockuperat Oknö. Är det baracker från Auschwitz dom har satt upp det som kallas villavagnar. Det ser ut som ett koncentrationsläger. Hur mycket har dom mutat byggnadsnämnden.
Jag förstår att liknelserna är frestande att göra. Har inget emot tyskar generellt, men det var väl väntat att de inte skulle begripa sig på Oknö eller svensk arbetsmarknad.
Skicka en kommentar