En fönsterruta och en gallerport

En liten promenad väckte minnen till liv. Under barndomen var varje tak en utmaning, så även detta vid Mölstadskolans gamla gymnastiksal där det fanns ett för ändamålet lämpligt stuprör. Nu ville det sig inte bättre än att jag satte ena foten genom rutan till vänster om stupröret. Därpå följde löpning i 100-meterstempo förbi småvillorna, över Riksan och ut på Elljusspåret.


Den här gallerporten vid Parkskolan har man ändrat en del på sedan min barndom. Då fanns nämligen bara de vertikala stängerna. Var man tillräckligt smal, vilket jag var, så kunde man tränga sig igenom och ta sig in på den lilla inre skolgård som låg i anslutning till slöjdsalarna och hemkunskapsköken. Idag har man som synes svetsat dit ett antal andra stänger och nät för att stoppa inkräktare.

Efter 8 bokhyllor blev det ett schackspel
Slöjd var förresten ingen höjdare. I syslöjd hade man förstås Margareta Ador och nåja…sy var ju inte så svårt. Värre var det med träslöjd där vi hade en man som jag tror hette Wallentin i efternamn. Förnamnet har fallit bort. Eventuellt var det ett dubbelnamn. Jag var oerhört tafatt och ägnade mig åt att göra samma bokhylla gång på gång på gång. Det fanns ingen medveten pedagogik om utveckling för den som var oteknisk och bodde i lägenhet (och således inte livnärde sig på borrar och svarvar). När jag hade gjort åtta likadana hyllor, anpassade för min samling av B. Wahlströms ungdomsböcker, antydde Wallentin att det nog bara kunde bli fråga om en tvåa i betyget för mig. Då gjorde jag ett schackspel istället. Likt förbaskat blev det en tvåa.