Parkskolans interiör som vykort

Uppenbarligen kunde man ge ut allt som vykort. Här ser vi Parkskolans kapprum, utgiven av Pepita Foto. Någon som ännu kan känna dofterna av ångest och svett?! "Det kommer aldrig va över för mig", som Håkan Hellström sjunger i sin nya låt.

Mina lärare på Parkskolan 1979-1982 - som jag minns dem

Högstadiet var tveklöst den värsta skolperioden. Det berodde i första hand på att plågoandarna gavs fritt utrymme för psykisk och fysisk misshandel. Skolan stod vid denna tid helt handfallen inför problemet. Särskilt vid fritt valt arbete kunde saker hända, då vuxennärvaron var ytterst sporadisk.

Men hur ska man då bedöma lärarinsatserna? Parkskolan hade en något udda lärarkår och någon större entusiasm lyckades de väl inte förmedla. Ändå kanske man bedömde dem för hårt i tonåren. Har tiden medfört en omvärdering? Jag tog mig en funderare. Om du vill kommentera inlägget, så kom ihåg att jag inte släpper igenom personangrepp.

Biologi - May-Stina Krohn: Tillbakadragen plikttrogen ganska snäll dam som nog inte hade det så lätt med klassens busar. Inga särskilda minnen, även om jag förmodar att man lärde sig något. Kärlekens mysterier ägnades klokt nog inte många minuter. ”Man träffar kvinna och då kan det om de älskar varandra bli barn eller inte. Ibland kan det bli barn även om man inte älskar varandra. Tänk på det och var rädda om varandra”. Ja, ungefär så.

Teckning – Allan Tarler: Gav mig en trea trots att jag var usel i teckning. Förutom ett oförtjänt betyg gav han mig komplex för mitt utseende. Inför hela klassen påpekade han nämligen att jag hade ett sällsynt smalt ansikte. Varför, min gode Tarler? Varför? Hade annars inga problem med honom, troligen pga min låga profil.

Tyska - Marianne Hagenström: Pratade bort det mesta av lektionerna om allt mellan himmel och jord. Ändå lärde vi oss mycket. Härlig människa som var svår att inte tycka om.

Matematik - Nils Erstsson: Klart godkänd. Inga särskilda minnen i övrigt.

Svenska, Engelska - Frank Daneskog: Var kanske inte så populär när det begav sig, men så här i efterhand framstår han som väldigt kunnig och närvarande. Han lyfte min dåliga engelska och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Syslöjd – Margareta Ador: Det gick många rykten om denna dam, men hon kunde nog sitt jobb egentligen. Jag var nog lite odisciplinerad i detta ämne, vilket nog kan förklara att det inte blev så positivt. Minns mest doften av hennes parfym och att jag fick göra om körkortsprovet på symaskin tre gånger.

Fysik, matematik - Freddy Brännström: Freddy och jag kom ihop oss en gång, men därefter var det inga som helst problem. Ganska så pedagogisk på fysiken som jag trots totalt ointresse klarade av.

Kemi – Olle Larsson: Kemi var ett av mina svagare ämnen, men Olle gjorde den rolig trots ångest inför det obegripliga atom- och monekylsnacket.

Träslöjd – Carl-Gunnar Wallentin: Han accepterade att träslöjd inte var min grej, men gjorde inte heller något för att lyfta mig. Hasse och jag spelade mest schack på träslöjden. När jag hade gjort fyra bokhyllor i rad tyckte väl Wallentin med rätta att jag var värd en tvåa i alla fall.

Gymnastik – Rolf Karlsson: Rolf var rättvis och vägde även in kämpainsatsen i betyget. Idrottsbiffarna trodde ibland att de kunde få höga betyg bara på resultat och sedan strunta i närvaron vid tråkiga motionspass. Roffe genomskådade det där och berömde oss miserabla medelmåttor för vår närvaro i ur och skur. Fixade en trea tack på trogen kämpainsats och tack vare att jag var bra på terränglöpning och orientering, samt satsade på högsta svårighetsgraden på redskapsgymnastiken – svårighetsgrad 5 gav mig poängen 2 eller 3 då jag genomfört mitt mer eller mindre misslyckade försök där jag i alla fall med viss nöd lyckades undvika att landa på huvudet. Jag kunde förstås ha gått på min rätta nivå – 1 – men då hade ju betyget aldrig kunnat bli mer än just en etta.

SO – Stig Eriksson: Kunde vara taskig mot studiesvaga elever, men en fantastisk berättare. De som nedvärderar berättandet i undervisningen skulle ha varit med.

SO- Leif Holgersson: Det fanns säkert olika åsikter, men jag tyckte han var suverän. Väckte intresset för historia och kunde uppmuntra. Lärde mig att det är meningslöst att bara lära sig utantill, utan att det blir intressant först när man sätter in något i sitt sammanhang. Leif gav intrycket att bry sig om eleverna.

Musik – Lars Hamnede: Brukade allt som oftast gå och äta lunch under våra musiklektioner, varvid ansvaret överläts till en av eleverna. Förstår inte att sådant kunde få förekomma. Synd, för Hamnede var duktig och jag kom bra överens med honom.

En fönsterruta och en gallerport

En liten promenad väckte minnen till liv. Under barndomen var varje tak en utmaning, så även detta vid Mölstadskolans gamla gymnastiksal där det fanns ett för ändamålet lämpligt stuprör. Nu ville det sig inte bättre än att jag satte ena foten genom rutan till vänster om stupröret. Därpå följde löpning i 100-meterstempo förbi småvillorna, över Riksan och ut på Elljusspåret.


Den här gallerporten vid Parkskolan har man ändrat en del på sedan min barndom. Då fanns nämligen bara de vertikala stängerna. Var man tillräckligt smal, vilket jag var, så kunde man tränga sig igenom och ta sig in på den lilla inre skolgård som låg i anslutning till slöjdsalarna och hemkunskapsköken. Idag har man som synes svetsat dit ett antal andra stänger och nät för att stoppa inkräktare.

Efter 8 bokhyllor blev det ett schackspel
Slöjd var förresten ingen höjdare. I syslöjd hade man förstås Margareta Ador och nåja…sy var ju inte så svårt. Värre var det med träslöjd där vi hade en man som jag tror hette Wallentin i efternamn. Förnamnet har fallit bort. Eventuellt var det ett dubbelnamn. Jag var oerhört tafatt och ägnade mig åt att göra samma bokhylla gång på gång på gång. Det fanns ingen medveten pedagogik om utveckling för den som var oteknisk och bodde i lägenhet (och således inte livnärde sig på borrar och svarvar). När jag hade gjort åtta likadana hyllor, anpassade för min samling av B. Wahlströms ungdomsböcker, antydde Wallentin att det nog bara kunde bli fråga om en tvåa i betyget för mig. Då gjorde jag ett schackspel istället. Likt förbaskat blev det en tvåa.

Brevet från Parkskolans lärare i sin helhet

Med anledning av skolpolitikern Patric Vadmans (C) uttalande om att lärarna vid Parkskolan är för hårda vid betygsättningen, så har lärarna vid Parkskolan skrivit ett brev till Barn- och utbildningsnämnden (för kännedom även till Göran Pettersson och Roland Åkesson). Jag publicerar här brevet, som är offentlig handling, i sin helhet. Kursiveringen har jag gjort. Läs även här.

Till Barn och utbildningsnämndens ledamöter
För kännedom: Kommunalrådet Roland Åkesson
Skolchef Göran Pettersson


Hej!

Med stor förvåning läste vi tidningen Östran torsdagen den 8 april samt Barometern lördagen den 10 april . I tidningarna deklarerar nämndens ordförande Patric Vadman att han tycker vi lärare är för hårda och sätter för låga betyg.

Till grund för all betygsättning finns kursplaner med betygskriterier som har sin grund i riktlinjer från Skolverket. Vi vill mot bakgrund av Patric Vadmans uttalande ha svar på följande frågor:

1.Är det nämndens uppfattning att vi inte ska följa de riktlinjer som gäller för landets övriga skolor gällande betygssättning?
2.Är det nämndens uppfattning att man som politiker ska lägga sig i betygsättningen av enskilda elever?
3.Är det nämndens uppfattning att personalen på Parkskolan har dåliga kunskaper i betygssättning och vad vill politikerna göra åt detta i så fall?

Naturligtvis så rättar vi oss efter politiskt fattade beslut och är det nämndens uppfattning att vi, för att snygga till statistiken, ska sätta godkänt eller väl godkänt på alla elever så gör vi naturligtvis det men då vill vi ha ett beslut i ryggen. Vill man istället ha en utveckling där eleverna bedöms på samma sätt som övriga landet och en utveckling där Mönsterås inte ska behöva skämmas för att ligga dåligt till, ja då kan ni istället satsa de resurser på skolan som faktiskt krävs.

Med vänliga hälsningar

Personalen på Parkskolan


Mönsterås 20100413


Min kommentar
Ett mycket bra formulerat brev som fokuserar på viktiga principiella frågor, samtidigt som det har en skarp udd. Visserligen är politiker på kommunal nivå inga proffs, men han har ju ändå hängt med några år och uttalanden av det här slaget är på en mycket hög klantnivå. Om en skolminister hade sagt detta hade statsministern tagit honom i örat och så hade han fått göra en pudel av det mer avancerade slaget. Vi får väl se vad som händer. Roland Åkesson vill förmodligen inte förknippas med den här historien, men givetvis agerar han nu bakom kulisserna. Centerpartiet kan bara hoppas på att historien är glömd när medborgarna röstar i september.

Rökrutan vid Parkskolan

I början av 1970-talet pågick en intensiv debatt huruvida man skulle införa rökruta vid Parkskolan i Mönsterås. Till en början synes många ha varit tveksamma, men med tiden visade det sig att en majoritet av både elever och föräldrar var för en rökruta. Rektorn gav också prov på en rökliberal inställning, trots att man mycket väl kände till rökningens faror redan vid denna tid. Artiklarna ovan var införda i Barometern/OT 19720303. Klicka på bilderna för större format.

Rökrutan vid Parkskolan
Minns ni rökrutan utanför Parkskolans entré? Den fanns i alla fall där när jag gick på skolan 1980-1983. Om man dristade sig ut på rasterna så nödgades man först ta sig igenom ett moln av rökdimmor. Om jag inte missminner mig så var rökarna till 80% tjejer. Det förunderliga är att man en gång införde rökrutan, trots att man mycket väl kände till rökningens skadeverkningar och risker. Å andra sidan minns jag att lärarna rökte friskt i lärarrummet, så några föredömen fanns egentligen inte.

Jag hittade några artiklar i lokalpressen från 1970-1972 då rökrutans eventuella införande var föremål för en intensiv debatt.

Tjuvrökning på toaletterna
Bakgrunden var att Parkskolan vid 1970-talets början hade stora problem med tjuvrökande elever på toaletterna. Vi ett möte med Hem och skola i december 1970 diskuterades frågan om en rökruta. I en enkät angav hela 136 elever på skolan att de rökte dagligen. Av 488 tillfrågade föräldrar var 264 för en rökruta och 187 emot. Ungefär hälften av länets skolor tillät vid denna tid rökning i anslutning till skolan. Någon rökruta synes dock inte ha införts just då.

Elevrådet föreslår rökruta
I mars 1972 lanserade elevrådet på Parkskolan ett förslag att skolan borde införa en rökruta på Borggården; detta efter att man gjort en undersökning bland skolans elever. Ca 25% av skolans elever rökte regelbundet. 417 av 481 elever ville införa en rökruta.

Rektorn ville avdramatisera
Rektor Kjell Johansson ansåg i en kommentar att rökningen borde avkriminaliseras och avdramatiseras eftersom han inte trodde den skulle framstå som så lockande då.

Naivt
Jag kan inte låta bli att förbluffas över hur naiv och lättmanipulerad skolans ledning var, förmodligen även många av föräldrarna. Trots att man uppenbarligen visste hur skadligt det var med rökning, så utgick man från någon slags flumidé om att avdramatisera. Bara man legaliserade allt man hade problem med så skulle det ordna sig.

Rökrutan införs och försvinner
Exakt när rökruta infördes har jag inte hunnit undersöka, men det måste ha varit någon gång under 1970-talet, förmodligen omkring 1972-1973. När den försvann vet jag inte, men en gissning är omkring 1990. Idag är det som bekant förbjudet att sälja cigaretter till den som är under 18 år och jag tror inte ens lärarna får röka utanför skolan.

Ynkligt med den dåliga uppföljningen
Tyvärr så läste jag nyligen att rökning bland ungdomar har ökat igen. Förmodligen följer man inte upp lagen. Butiker säljer till minderåriga och vuxna köper ut. Och ingen stör eller ställer besvärliga frågor till minderåriga som röker. Ynkligt. Det har nämligen visat sig att i de delstater i USA där man följer upp ett rökförbud bland ungdomar så röker de betydligt mindre än i delstater där man inte har rökförbud eller där man inte är så noga med uppföljningen.


I december 1970 tog debatten om rökruta fart på allvar.


Del två av artikeln från dec 1970.


Hem och Skola uttalar sig i maj 1972.

Fritt valt arbete - När djävlarna tog chansen

Detta är det avslutande inlägget i en liten triologi om minnen från Parkskolan i Mönsterås. De andra två återfinns under detta.

Fritt valt arbete
Under högstadietiden på Parkskolan fanns det något som hette "Fritt valt arbete". Varje termin fick man välja något av hobbykaraktär som man ville pyssla med. För de flesta blev det ett par timmars välkommet avbrott från det vanliga plugget. För mig blev det en mardröm.

Mina plågoandar gillade också bordtennis
Ett av mina stora intressen var bordtennis där jag var förhållandevis framgångsrik. Och bordtennis ingick bland de alternativ man kunde kryssa för. Problemet var bara att ett par av mina värsta plågoandar också hyste kärlek till denna sport. Ja, det blev ju bingo för dem eftersom de både fick spela bordtennis och plåga mig.

Den frånvarande ledaren
Bordtennisen gick av stapeln på fritidsgården Solhem. Några lärare var aldrig på plats, utan det var någon fritids- eller föreningsmänniska som hade engagerats för att ha lite koll på oss. Det hade han inte. Han var i princip aldrig närvarande, utan såg väl sin chans att få lite ersättning från skolan utan att behöva göra annat än att låsa upp lokalerna. Vi var helt utlämnade åt oss själva.

Mobbningslogik och galenskap
De två pojkar jag tänker på hade jagat mig sedan lågstadietiden. Några giltiga skäl för detta fanns förstås inte, utan de kombinerade bara vanlig mobbningslogik med en stor portion galenskap. Mobbningslogiken bestod i att jag var en blyg benget, tillika plugghäst som hade ordets makt och kunde ge svar på tal. Därmed hade de hittat ett lämpligt offer. Jag uppfyllde kriterierna med råge. Samtidigt var just dessa grabbar galna och båda dog i ganska unga år; en sköt sig i huvudet och en körde rakt in i ett träd. Den ene njöt av att plåga andra. Den andre vara bara en gravt underbegåvad retsticka.

Strypgrepp, kast och inlåsningar
Så bordtennisspelandet kombinerades med riktiga strypgrepp, nyp och slag och inlåsningar i omklädningsrummet. En gång satt jag inlåst i omklädningsrummet en timme efter att alla hade slutat. Bland det mer groteska var när en av grabbarna slängde både mig och hans kompis i väggen med full kraft som släggor.

Ord och knytnävar
Den ene klådde jag så småningom upp och hann försonas med. Den andre lämnade mig ifred sedan jag klått upp hans kompis. Tyvärr gjorde jag inte detta förrän i nian. Tidigare hade jag haft orden och de knytnävarna. Nu visade det sig att även jag hade knytnävar.

Innebandy och skytte
För att slippa bli utsatt valde jag någon termin innebandy där jag bara hade de sedvanligt burdusa, men innerst inne ganska schyssta, idrottsidioterna att tampas med; de där som gnällde och skrek så fort man gjorde ett misstag. Men jag var hyfsat duktig i innebandy och kom lindrigt undan. En termin valde jag skytte och vann en liten glasvas som bäste skolskytt den terminen.
Men bordtennisen de andra terminerna – där fick djävlarna sin chans.

Andra idioter
Dessa två grabbar var inte de enda som gav sig på mig. Det fanns idioter från Ålem och Fliseryd också. Kanske var de egentligen värre eftersom de inte hade någon förmildrande galenskap att skylla på.

Så här överlevde jag
Hur överlevde man då detta? Jo, jag hade turen att gå i en trevlig klass där jag aldrig blev mobbad. Dessutom gällde det att göra det bästa av det man hade, vilket jag gjorde. Man gör helt enkelt en myt av sig själv – man skapar humor av sin blyghet, sin torrhet, sina formuleringar och sitt bokläsande. Man förstärker vissa sidor av personligheten och blir trygg i det. Så gjorde jag och...tja...jag klarade mig till gymnasiet. Det blev tre väldigt roliga år, men det får jag kanske anledning att återkomma till.

Bravader från Parkskolan II - När jag blev utskälld av rektor Söderberg

Stickan
Det måste ha varit under vårterminen i åttan 1982. Under två års tid hade vi haft en originell man i SO som hette Stig "Stickan" Eriksson. Han tillhörde den gamla stammen som kunde berätta och som gärna gjorde det också. Med dagens mått mätt var han pedagogiskt förtappad bortom all räddning. Men Stig förstod värdet av att leverera en levande berättelse för att illustrera något väsentligt.

Inspirerande berättelser
I stället för att bara säga att sveriges beredskap var i uselt skick när andra världskriget började, så fick vi en berättelse om hur han var med och målade stockar som lades ut i terrängen för att lura de tyska spaningsflygplanen att tro att det var soldater eller kanoner som var utplacerade längs de svenska stränderna. Stig kunde med lätthet berätta två timmar i rad. Det var både intresseväckande, lite bekvämt och väldigt inspirerande.

Lite egensinnig...men ändå...
Han hade förstås sina mindre goda sidor. Han var egensinnig, snål med betygen för att inte göra oss lättsinniga och pressade ibland dem som inte hade läshuvud lite väl hårt i de muntliga förhören. Men ändå...vi kunde inte tänka oss någon annan än Stig.

Brev till rektorn
Men så fick vi veta att Stig skulle sluta och att vi skulle få en ny lärare i nian. Jag gick i taket. Stickan skulle väck! Rektor, eller om han möjligtvis var studierektor, Söderberg stod som ansvarig. Genast skrev jag ett brev till rektor Söderberg där jag uttryckte min bestörtning över att Stickan skulle tvingas lämna oss och skolan. Jag minns inte exakt hur orden föll, men det är möjligt att jag antydde något om skolstrejk.

Rektor Söderberg skällde
Plötsligt, på lunchen samma dag som jag hade lagt brevet i rektorns postfack, kom Söderberg gåendes i hetsig takt och skrek så det ekade i hela Parkskolans elevhall – "Vem är J Nilsson? Var är han? Ta fram honom!". Jag klev fram och presenterade mig. Rektorn var knallröd i ansiktet, håret spretade åt alla håll och i näven hade han mitt brev. – Är det du som har skrivit det här, skrek han i hysterisk falsett. – Jo, det stämmer, sa jag. Sedan följde en lång utskällning där jag inte minns orden exakt, men det gick i alla fall ut på att jag inte skulle lägga mig i skolans tillsättning av lärare.

Jag svarade och rektorn vände på klacken och gick
När han väl hade slutat förklarade jag att det är min demokratiska rättighet att meddela rektorn mina synpunkter, men att det däremot inte kan förmodas ingå i rektorns befogenheter att både skälla ut, samt försöka tysta elever som nyttjar denna rätt. I alla fall var det ungefär så som orden föll. Rektorn tystnade och bara stirrade på mig som hade jag varit en varelse från yttre rymden, varpå han hastigt vände på klacken och gick tillbaka till sitt kontor. Tyst.

Ny träff med rektorn
Någon vecka senare var vi några elever från klassen som skulle träffa rektorn för att diskutera SO-läraren. När han fick se mig tog han mig i hand, log lite och sa "ja, vi har ju redan träffats".

En ny lärare
Stig lämnade oss, men vi fick en ny lärare som jag konstigt nog har glömt namnet på. Han var ironiskt nog minst lika bra som Stig och betydde väldigt mycket för mig sista året på högstadiet.

Tillägg 9/9: Han hette Leif Holgersson och lärde mig att det är viktigare att försöka förstå sammanhang än att kunna rabbla läroboken utantill.

Bravader från Parkskolan - när jag läxade upp klassföreståndaren

Klassföreståndare Freddy
Min klassföreståndare på Parkskolan hette Freddy. Han var faktiskt en av de vettigare jag råkade ut för under de tre år jag tvingades gå på den minst sagt kufiska och lustiga skolan vid 1980-talets början - jordnära och trygg och lugn så länge man inte retade honom.

Han torgförde sina åsikter om Pingstvänner inför klassen
Men han hade en olustig vana som jag till slut inte kunde stå ut med, utan lät gå till en offentlig uppgörelse. Freddy tålde inte Pingstvänner. Han tyckte dom var märkvärdiga hycklare. Det hade han förstås rätt att tycka, och jag kan till och med förstå hur han hade nått fram till den ståndpunkten. Problemet var att han ofta och med emfas framförde denna åsikt till hela klassen så fort tillfälle gavs, och det gavs ofta.

Jag skämdes
Så där satt jag, tillika med min föräldrar medlem i Pingstkyrkan, och fick skämmas var och varannan lektion. Nu visste ju inte Freddy att jag var medlem där, men det var förstås ändå ytterst olämpligt att slänga ur sig sådant inför en klass. Eftersom Pingstkyrkan då hade 100 000 medlemmar i Sverige, så borde han som den matematiker han var ha förstått att det fanns en viss statistisk chans att någon i klassen var Pingstvän. Och hur eller hur så är det inte lärarens uppgift att sprida fördomar om en folkrörelse.

Jag läxade upp klassföreståndaren inför hela klassen
En dag fick jag nog och tog min revansch. Inför hela klassen ställde jag mig upp och förklarade för Freddy att jag varken fann det lämpligt eller nöjsamt att han gjorde narr av min religiösa hemvisst. Freddy tappade hakan, och klassen började förunderligt nog applådera mitt tilltag. Freddy bad om ursäkt och förde aldrig mer Pingstvännerna på tal. Därefter kom Freddy och jag väldigt bra överens, och han skall ändå ha en eloge för att han aldrig försökte hämnas på mig.

Varför valde jag offentligheten? Kunde jag inte ha sökt upp honom på lärarrummet? Nej, han hade själv valt klassrummet som forum för sina åsikter; därför valde jag samma forum.

Kommande Parkskoleminnen:
- När jag blev utskälld av rektor Söderberg och skällde tillbaka.

- Fritt valt arbete - när djävlarna tog chansen.

Folkparken som försvann

Dans i Åsevadsparken 1939.

Inledning
Förväntansfulla ansikten vid vändkorsen, storögda småkillar, dansande par, kulörta lampor, bygdespel, skjutbana, tombola, korv med bröd, kaffe, den insmugglade pluntan och så artisterna förstås. Jo, de äldre minns en tid när mönsteråsarna inte behövde åka till Timmernabben eller Blomstermåla för att dansa. Mönsterås hade nämligen en egen folkpark – Åsevadsparken.

De flesta ungdomar jag har pratat med var emellertid ovetandes om att det en gång legat en folkpark där deras lärosäten, Parkskolan och Mönsteråsgymnasiet, idag är belägna. Men Åsevadsparken var under 40 år en betydelsefull plats för rekreation, underhållning och gemenskap. Säkert har mer än en mönsteråsare där funnit sin livskamrat. Förutom denna, ibland förbisedda, sociala betydelse utgjorde folkparken en viktig ekonomisk inkomstkälla för ortens föreningar. En fin folkpark var också betydelsefull för en orts självkänsla. Folkparken var helt enkelt en statusmarkör och källa till stolthet i det svenska folkhemmet.

Ändå är Åsevadsparken något av ett mysterium. Ytterst få har kunnat ge konkreta minnen av artisterna som besökte parken. I synnerhet verkar folkparken vara utsuddad från Mönsterås kollektiva minne och officiella historieskrivning. I Mönsteråsboken från 1963, som var ett kommunalt beställningsverk, nämns Åsevadsparken nästan inte med ett ord, vilket är högst anmärkningsvärt med tanke på dess betydelse för föreningslivet. Det är som om kommunen inte ville kännas vid att det överhuvudtaget hade funnits en folkpark i Mönsterås. Jag började fundera på varför och hittade ett sannolikt svar.


Där Parkskolan och Mönsteråsgymnasiet idag ligger fanns en gång en folkpark. På kartan har jag försökt att rita in var dansbanan låg i förhållande till skolbyggnaderna av idag. De ritade strecken motsvarar parkens äng där man också förlade en del festligheter. Prickarna motsvarar det ungefärliga festområdet i övrigt.

Om du klickar på länken så kan du läsa min artikel om Åsevadsparken. Där kan man läsa om folkparkens tillkomst, uppgång och fall.

Vad är viktigt på Parkskolan?

Hur var det nu?
Det kastades visst inga stolar på Parkskolan i Mönsterås, det var någon som knuffade ett bord så att en stol ramlade av, om vi skall tro dagens Barometern/OT. Det är ju uppenbarligen inte helt solklart vem man kan lita på.

Detaljerna skymmer grundproblemet
Men spelar det egentligen någon större roll om någon kastade en stol eller knuffade ett bord så att en stol ramlade av? Media fastnar ofta i detaljer i händelseförloppet, i stället för att analysera det djupare grundproblemet.

Brister i arbetsmiljön
Oavsett vad som hände så upplever lärare att eleverna beter sig så illa att det påverkar undervisningen och arbetsmiljön på ett allvarligt sätt. Om då lärare spetsar till sina beskrivningar av vad som hänt, så är det bara ett rop på hjälp. Lärarna är kanske inte vana att få gehör och därför överdriver man lite. Så skulle jag tolka det som har hänt.

Det är som när min dotter är sjuk och jag behöver hjälp av Vårdcentralen - jag lägger alltid på en grad i feberrapporten för att verkligen vara säker på att få träffa en läkare. Erfarenheten säger mig att man annars inte tar sjukdomen på allvar och så får man direktiv att avvakta.

Läs även här, här och här.

Tystnadens kultur på Parkskolan

Tystnadens kultur verkar råda på Parkskolan.

Rektorn fick inga rapporter
I dagens lokalpress (Barometern/OT (ingen länk än) och Östran) kan vi läsa att Parkskolans rektor Peo Fahlström inte kände till att elever hade kastat böcker och stolar på lärare. Lärarna hade helt enkelt inte rapporterat händelserna till rektorn, utan gått direkt till Arbetsmiljöverket via skyddsombud och fack. I alla fall om man skall tro rektorn.

Mycket allvarlig förtroendekris
Jag hoppas alla förstår hur allvarligt detta är. En rektor som inte har koll på hur hans anställda har det. Anställda som inte går till sin chef med sina problem. Det är inte bara ett kommunikationsproblem, utan en förtroendekris av mycket allvarlig karaktär.

Jag har inte tillräcklig insyn för att förstå hur det har kunnat bli så. Kanske har de berörda lärarna ingen erfarenhet av att skolledningen tar tag i problemen. Det är i sådana lägen som anställda brukar gå direkt till annan instans eller till media.

Vill tysta ner
Kanske är det så att Skolledningar och politiker gärna vill tysta ner problem, så att skolan inte ska få dåligt rykte. Det finns vissa uttalanden som tyder på det. I Östran menar rektor Fahlström att det är olyckligt att skolan fått en negativ stämpel.

Mest anmärkningsvärt blir det när Patric Pettersson, ordförande i Barn- och utbildningsnämnden, uttalar sig i Östran. Han säger: Som det ser ut nu så har det inte hänt något och det är därför skolan inte har gjort något. Då är det tråkigt att det ska komma ut att Parkskolan är en stökig skola. Återigen en ansvarig som inte vill att problemen skulle komma ut och som dessutom menar att det inte har hänt något eftersom rektorn inte har fått någon rapport. Skulle lärarna ljuga?

Fenomenet att vilja tysta ner och sköta allt internt är så typiskt för Mönsterås politiska ledning. Uppenbart har denna anda spridit sig ut i förvaltningarna. Varför skulle kritiskt skolade lärare acceptera det?

De mest ordentliga skickades fram
Jag minns själv när jag skulle skriva en artikel om ungdomar och alkohol. Jag bad rektorn att få träffa några elever vid Parkskolan. Givetvis var det tre av skolans mest ordentliga elever som aldrig tog en droppe alkohol som skickades fram. Skolans mer skräniga festande grupperingar kom jag aldrig i kontakt med.

Rektorer kan inte vara för snälla
Skolledningens brist på inblick i lärarnas vardagsvillkor är för mig obegriplig. Jag känner inte rektorn personligen, men de gånger jag träffat honom har han alltid framstått som en snäll och intresserad människa. Kanske har vi där en förklaring. En rektor kanske inte kan vara för snäll i dagens skola. Min barndoms rektorer var inte särskilt snälla. Tyvärr är det nog rektorer av den kalibern som behövs idag.

Läs även detta inlägg:

”Det var inte så allvarligt”, sa rektorn, när ungen höll på att strypas

Strypgrepp
Lokalpressen fortsätter granskningen av skolorna i Mönsterås. I dagens Barometern/OT kan vi läsa om ett slagsmål där ett barn tog strypgrepp på ett annat barn som blev mycket medtaget. Bråket fick först avstyras av äldre elever eftersom det dröjde innan rastvakten kom; detta trots att eleven ifråga hade bråkat tidigare och rastvakten hade till uppgift att bevaka honom extra.

"Det var inte så allvarligt", sa rektorn
Rektorn säger i en kommentar i Barometern/OT att ”Grabbarna tampades med varandra och den ena satte händerna runt halsen på den andra. Det var inte så allvarligt”.

Det var inte så allvarligt. Läs orden igen. Det var inte så allvarligt. Strypgrepp. Barnet mycket medtaget. Rektor – var god sök annat jobb!

Inte så noga under min skoltid
Under min skoltid råkade jag också ut för strypgrepp. Då tog man det inte heller så allvarligt. Hela min högstadietid blev förstörd. Då fanns det inte ens vakter och inga incidentanmälningar gjordes. Idag tar man i alla fall tag i situationen. Men rektorns ord bådar inte gott och är ju djupt förnedrande för pojken som drabbades.

Underligt resonemang även vid Parkskolan
I Östran uttalar sig idag biträdande rektorn vid Parkskolan. Även hon försöker avdramatisera incidenterna med elever som kastar stolar och böcker mot lärarna. Det gör hon genom att måla upp en bild av att detta beteende är vanligt på alla högstadieskolor. Ok, må så vara. Men det gör väl inte beteendet acceptabelt. Då kan man likaväl säga att ”Våldtäkt förekommer i alla länder, så….” eller ”Gatuvåld förekommer i alla städer, så…” Jag ogillar starkt den där typen av relativisering som biträdande rektorn vid Parkskolan gör.

Stöket på Parkskolan blir politisk fråga

Stöket på Parkskolan blir politisk fråga
De stol- och bokkastande eleverna på Parkskolan blir, enligt Östran, en politisk fråga. (för bakgrund, se detta inlägg) Barn- och utbildningsnämnden kräver en förklaring av rektor Peo Fahlström. Media ger en bild av att de drabbade lärarna mår mycket dåligt och inte har fått något gehör för sin situation hos skolledningen.

Detta borde skolan klara av utan politikernas hjälp
Som jag ser det måste det vara en ytterst allvarlig situation för att politiker skall gå in och lägga sig i det som borde vara ett tjänstemannaärende. Skolans ledning skall klara av problem av den här karaktären. När nu rektorn kallas till möte tyder det på att förtroendet för rektorn kan vara i farozonen.

En rektor som kräver något av föräldrarna blir inte populär
Och nog är det en synnerligen allvarlig situation på skolan där man får en känsla av att de vuxna förlorat kontrollen. För lärarna är det förstås särskilt jobbigt om de inte tycker sig få stöd från skolledningen. Men jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig mer om det. Jag tycker dock att rektorn skrev en bra artikel tidigare i år om de fritidsrelaterade konflikter som finns mellan eleverna. Rektorn förlade ansvaret hos föräldrarna. Det var rätt och modigt gjort. Det är i dessa dagar ytterst känsligt och nästan fult att kräva något av de stackars pressade föräldrarna. En rektor som gör det riskerar att inte bli populär.

Nu krävs ett resolut agerande
Det faktum att föräldrarna bär det grundläggande ansvaret för hur barnen beter sig, får dock inte bli en ursäkt för passivitet. Nu har det uppstått en situation på Parkskolan som kräver ett bestämt och resolut agerande från rektorn.

"The teachers are afraid of the pupils" - Parkskolan i nådens år 2009

Lärarna får ducka på Parkskolan
"The teachers are afraid of the pupils", sjöng Morrissey för 14 år sedan. Nu har sångtiteln blivit verklighet i Mönsterås. Ett fåtal elever på Parkskolan kastar uppenbarligen böcker och stolar så att lärarna får ducka. Detta uppmärksammas nu i media (II).

Det är inte länge sedan som Parkskolans rektor skrev en debattartikel om att konflikter mellan elever stjäl kraft och tid från undervisningen.

Även på Ljungnässkolan har man stora disciplinproblem.

Vuxengenerationens misslyckande
Allt hänger ihop. Vuxengenerationen har misslyckats med att förmedla grundläggande värderingar, trygghet och sund självkänsla till det uppväxande släktet. Rektorn gör rätt när han förlägger huvudansvaret i hemmen. Det är där förmedlingen av allt detta sker i första hand. Skolan ska bara förstärka och bekräfta de värderingar om medmänsklighet och hänsyn som föräldrarna redan har försett sina barn med.

Om föräldrarna inte tar sitt ansvar samtidigt som samhället tar ifrån läraren auktoritet och skolan resurser, ja, då kan man inte förvänta sig annat än det vi nu kan läsa om.

Samtidigt ska man inte glömma att hela vår kultur präglas av en slags extremindividualism där alla ska förverkliga sig själva och inte uppmuntras till samspel med andra. Samhällsklimatet utgör ingen hjälp för föräldrarna.

Att bli delaktig i ungdomarnas liv
Jag har själv jobbat på Parkskolan som bibliotekarie. Visst fanns det trotsiga, utmanande frustrerade elever som testade mig. Efter ett par försök att sabotera för andra på biblioteket gav de upp. Varför? Jag satte gränser, samtidigt som jag visade mig intresserad av deras livsvärld. Med tiden infann sig en ömsesidig respekt.

Jag förstår att jag hade tur. Men jag vill tro att det går att komma till tals även med stolkastare. Visst - sluta dalta, sluta flumma. Men jag vill framför allt vädja till föräldrarna att orka bli mer involverade i sina barns liv.

Dagarna då jag gjorde politikerna nervösa, rastlösa och överspända

Inte den största och bästa artikeln, men den roligaste att göra (klicka på bilden för större artikel)

Smått och stort på lokalredaktionen
Förra våren hjälpte jag till lite på Barometern/OTs´ lokalredaktion i Mönsterås. Eftersom jag var novis fick jag börja med några mindre notiser och småartiklar. Men jag fick också göra ett par längre reportage med historisk anknytning, vilket förstås var givande för mig och rönte uppskattning hos läsekretsen som var trött på snuttifierade lättmjölksartiklar och ville ha lite rejäl föda.

Politikerna blev nervösa, rastlösa och överspända
Tyvärr fick jag aldrig bevaka de tunga politiska frågorna och några revolutioner och kommunalhusstormningar inträffar ju aldrig i Mönsterås. Inte ens en liten husockupation med tillhörande polisbrutalitet kunde jag rapportera om. Hur som helst -min blotta närvaro på redaktionen gjorde politikerna i kommunhuset nervösa, rastlösa och överspända.

Roligaste jobbet
Roligaste jobbet och minnet, förutom att jag blev utskälld av en polis, var när jag fick åka till Emån långt ute i ödemarken för att möta Parkskoleelever som hade fiskedag. Egentligen skulle jag visa alla artiklar för Johan på redaktionen innan de skickades vidare till redigerarna. Men denna dag var Johan ute på viktigt uppdrag och jag skrev på eget bevåg ihop den lilla oansenliga artikeln som bottnade i genuin arbetsglädje. Till och med fotografierna, som annars var min akilleshäl, blev bra denna dag.

Kriminella bekännelser från barndomen - Parkskolan under attack

Idag avslöjas två hemskheter som jag och en kamrat gjorde oss skyldiga till för ca 28 år sedan. Det är nyttigt att ibland betänka sina dumheter, särskilt när man som jag förväntar mig att dagens ungdom ska uppträda med hyfs.

Dumhet 1 – toalettstol bort
Vi var ganska skoltrötta och funderade på hur vi skulle få slippa skolan några dagar. Plötsligt damp den geniala idén ner som blixten. Resonemanget var mycket logiskt. Eller vad sägs. 1. Vi skruvar bort en toalettstol. 2. Det orsakar en odör som tar ett par tre dagar att få bort. 3. Det blir omöjligt att bedriva undervisning. 4. Vi slipper gå i skolan.

Steget mellan tanke och handling var kort på den tiden. Således gömde vi oss kvar på skolan till all personal hade gått hem. Vi stod och tryckte i en städskrubb på övervåningen när Freddy Brännström kom lommandes med ett provrör genom korridoren, men han såg oss inte. Fram med skruvmejseln. Bort med toastolen. Det gick inte riktigt som vi tänkt oss, men vi trodde oss ha ruckat på den tillräckligt för att avloppets värsta vidrigheter skulle invadera Parkskolan. Vårt illdåd misslyckades. Ingen bajslukt och nästa dag fortsatte lektionerna som vanligt.

Dumhet 2 – nattligt besök hos rektor Söderberg
Jag och min kamrat gick en runda vid Parkskolan och upptäckte att rektor Söderberg hade glömt att stänga sitt fönster. Det måste ju undersökas. Så när natten kom smög vi oss ut och klättrade in genom det öppna fönstret. Simsalabim så befann vi oss på rektorns kontor. Där fanns mycket intressant; olika slags listor över elever, deras betyg och kantanteckningar om uppträdande.

Varje gång väggklockan bytte minut gav den ifrån sig ett högt klickade ljud vilket fick oss att tro att rektor Söderberg hade kommit tillbaka. Efter en stund stängde vi fönstret, lämnade kontoret och gick ut vanliga vägen. Efter denna händelse kände jag mig riktigt kriminell ett tag och väntade bara på att bli avslöjad. Jag tror emellertid inte ens att rektorn märkte att någon varit där inne.



Rektorns fönster låg längst nere till vänster.


Vi smög oss tysta ner till rektorns fönster i hörnet.

På spaning efter det Mönsterås som flytt VI - När Parkskolan var ett dårhus

Högstadietiden förtjänar kanske ett bättre rykte än mitt selektiva minne har gett den - mörkertid. Kanske var inte Parkskolan* ett dårhus. Jag hade ju tur som gick i en trevlig dynamisk klass med utrymme för många personligheter. Och nog fick vi lära oss en hel del. Jag tyckte ju även riktigt bra om många av de lärare som annars betraktades med illa dold avsky av mina skolkamrater. Och så alla dessa schackpartier med Hans under tyskalektionerna.

Så varför mörkertid? Minnet framkallar bilder av de smala, av svett och snus inpyrda, ångestkorridorerna, där man inväntade nya lektioner. Om fel killar dök upp hade man inte en chans att fly. Strypgrepp, slag, hån. Inga lärare i sikte. Efter den senaste ombyggnationen av skolan lär dessa korridorer vara ett minne blott. En särskild risk utgjorde "Fritt valt arbete" som ofta var lärarfria, vilket förstås gav mina plågoandar utökade chanser att komma åt mig, chanser de inte försummade att nyttja. Det var som väl var inte varje dag jag mötte dessa giftormar. De gick inte i min klass.

Även i övrigt var skolan inget paradis för den som tog studier på allvar. Det var relativt stökigt och rökigt. Den som ville ha frisk luft tvingades först passera rökrutorna. Jo, på den tiden fick eleverna röka direkt utanför entrédörrarna. Den som stannade inne fick ofta bevittna ett slagsmål. Ändå var ljudnivån inte i närheten av dagens. Tjejerna behandlas i regel med respekt. Den som behandlade en tjej illa fick räkna med de andra grabbarnas omilda tillrättavisning. Idag vanliga kränkande ord som exempelvis "hora" fanns inte ens i reservvokabulären.

Lärarna höll hög kultstatus och lektionerna förflöt betydligt lugnare än de ofta gör nu för tiden. Vem minns inte namn som Daneskog, Ador, Tarler, Stickan, Båcke? Här finns mycket att berätta som skulle ta för stort utrymme. Lärarna var överlag goda berättare, vilket idag är en bortglömd pedagogisk egenskap. Daneskog hade oförtjänt dåligt rykte. Visst hade han temperament, men var egentligen mycket duktig och seriös. Stickan var hård, men en fantastisk berättare, sedan länge långt bortom pedagogisk räddning. Tyskafröken var också en personlighet. Hon kunde prata bort en hel lektion utan att någon sagt ett ord på tyska. Men nog lärde vi oss tyska i alla fall. Hon var på sitt sätt suverän. Musikläraren brukade gå och äta lunch under vår lektionstid - idag en god anledning för att få sparken, då inget anmärkningsvärt. Teckningsläraren kunde jag inte med, även om han väl hade sina goda sidor. Han gav mig komplex genom att inför hela klassen lyfta fram mig som ett exempel på en människa med extremt smalt ansikte. Bäst var gymnastikläraren Roffe som genomskådade de lata atleterna, men som gav oss veklingar upprättelse genom att även värdera kämpaglöd och attityd.

Jo, Parkskolan var nog ett dårhus trots allt - på gott och ont. Det var inte så noga på den tiden. Mobbning och rökning fick passera utan åtgärder. Å andra sidan var lärarna ännu lärare vilket medförde ganska ordnade lektioner. Det får räcka så den här gången. Jag lär återkomma med fler och mer specifika skolminnen inom kort.

* En fantastisk hemsida som bland annat visar de korridorer jag omnämner.

Frågetecken kring skolval på Parkskolan

I samband med en politikerdag fick eleverna i årskurs åtta och nio på Parkskolan genomföra ett skolval. Moderaterna vann överlägset med 72 röster. Därefter följde S med 36 röster, C med 12 röster, V 11 röster, KD 4 röster och Fp 2 röster. Det var sex ungdomsförbund som presenterade sin politik och det var alltså de som fick röster i valet. Några frågor infinner sig.

1. Ca 200 elever hade varit på politikerdagen. Endast ca 140 verkar ha röstat. Betyder det att ca 60 elever inte röstade alls?

2. Fanns det inte fler alternativ än de sex partier som hade ungdomsförbund på plats? Eller varför fick inte Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna några röster? Man kan tycka vad man vill om dessa partier, men de brukar få en hel del röster bland unga människor.

3. Hur kunde Moderaterna få så många röster? När jag var ung betydde ungdom att man var radikal. Idag verkar det innebära något annat. Mönsterås är ju dessutom ett starkt centerfäste. Om resultatet i skolvalet är tillförlitligt så borde Centern vara oroliga för framtiden i Mönsterås.