Varför blir det alltid strul när man behöver sjukvård?

Förnedrande att behöva kämpa för att få träffa en läkare
Svensk sjukvård lär vara av världsklass. Därför undrar jag varför jag och familjen nästan alltid möts av krångel och motstånd de få tillfällen vi behöver nyttja vården. Nästan alltid tvingas man tjafsa med krånglande sjuksköterskor i telefonväxeln som inte vill ge en tid, som tycker febern är för låg, som tycker man skall avvakta etc. Och det blir värre för varje år. Prioriteringarna allt hårdare. Jag har börjat känna en påtaglig ångest inför telefonsamtal till vårdcentraler. Det känns fruktansvärt förnedrande att behöva argumentera och kämpa för att få träffa en läkare.

Inget halsprov togs
Jag ska ge ett par färska exempel. Min fru blev dagarna före jul rejält dålig i halsen med hög feber. En liten titt visade på en hals full med gula prickar och beläggningar. På juldagen blev hon så dålig att vi efter lite tjat fick en tid på akutmottagningen i Oskarshamn. Väl inkommen så tittade läkaren snabbt i halsen och sa kort att ”Du blir frisk inom 3-5 dagar.” Inga halsprov togs. Det var bara att åka hem igen utan halsprov som hade kunnat visa om hon hade virus eller bakterier. Det senare hade ju inneburit antibiotika och en kortare sjukdomstid utan komplikationer.

Nu har det snart gått 14 dagar sedan läkaren sa att hon skulle bli frisk inom 3-5 dagar. Frugan är fortfarande sjuk i både hals och luftrör med tydliga gula beläggningar. Sjukdomens längd antyder alltså en bakteriell infektion, vilket ett halsprov skulle ha kunnat visa. Jag påstår att läkaren gjorde tjänstefel.

Jag tvingades bli irriterad för att få en tid - 39 grader, infekterade halsmandlar och igenbommade bihålor räckte inte
Givetvis dröjde det inte så länge förrän jag också fick ont i halsen. Jag kände direkt att det inte var vanlig förkylningsont, utan den värk jag brukar få vid halsfluss. Dessutom är bihålorna igenproppade sedan förra förkylningen. Idag hade jag varit sjuk i halsen i fem dagar med feber mellan 38 och 39. Ringde därför Vårdcentralen i Mönsterås. Men nej då. Någon tid skulle jag då absolut inte få. Febern var för låg och fem dagar för kort tid. När jag försökte förklara att de förr alltid sa att man skulle vänta tre dagar hade hon inget svar. Efter mycket tjat och irritation fick jag en tid. Kanske visar halsprovet att det bara var virus. Ja, men då är det ju gott så. Det fråntar mig inte rätten att få en tid och få klarhet. Obehandlade bakteriella infektioner kan lätt sätta sig på hjärta och njurar.

Vårdcentralen vägrade kolla blodvärdet på vår dotter - "Åk till Kalmar"!
Med vår sjuåriga dotter har det också alltid varit en kamp. När hon föddes gick navelsträngen av lite för tidigt varför hon fick järnbrist. Efter några månaders behandling ville vi kolla hennes blodvärde igen på vårdcentralen i Mönsterås, för att slippa åka till Kalmar där hon föddes. Vårdcentralen i Mönsterås vägrade först kolla hennes blodvärde utan hänvisade till Kalmar. Först efter att läkaren i Kalmar påtalat det orimliga i att vi skulle behöva åka till Kalmar för ett enkelt blodprov gav man med sig i Mönsterås.

Utredningen i Kalmar
Några år senare fick dottern en mystisk knöl vid ena knäet. Den första läkaren sa att det inte var något att bry sig om. Det var bara en svullen senkapsel. Nå, vi krävde en ordentlig utredning och fick till slut en tid på barnkliniken i Kalmar.

Den bokade tiden var borta - skickades än hit, än dit
När vi kom till Kalmar så visade det sig att de hade schabblat bort hennes tid. Efter ett par timmar kom det i alla fall en stressad läkare som tittade på knölen. Han hade inte tid utan skickade oss vidare till ortopeden på andra sidan sjukhusområdet. Där fick vi en sk akuttid och fick vänta i ett litet omklädningsrum med draperi i två timmar innan det kom en läkare. Ortopedläkaren tyckte det var obegripligt att barnkliniken hade skickat över oss till dom. Det här var ingen skelettskada och således inget för ortopeden. Tillbaka till barnkliniken.

Halva dagen hade nu gått och dottern började bli trött. På barnkliniken fick vi vänta ytterligare timmar medan de letade läkare som hade tid. Först framåt klockan 18.00 kom det en läkare och undersökte knäet. Han visste inte så noga vad det kunde vara. Kanske barnreumatism och svullen led. Till slut kallades en gammal pensionerad läkare i 75-årsåldern in. Han blev mycket bekymrad och ansåg att knölen genast borde utredas vidare. Först framåt klockan 20.00 kunde vi åka ifrån sjukhuset.

Sedan följde några månader av ångestladdade utredningar, magnetröntgen etc. Som väl var var det ingen cancerknöl. Knölen försvann ett halvår senare.

Beror de minskade köerna på att allt färre tillåts hamna i kön?
Det här vara bara fyra exempel. Jag hade kunnat ge några till. Om nu svensk sjukvård är i världsklass – varför blir det då alltid strul de få gånger jag behöver den? Jag får en känsla av att vården är utsatt för en oerhörd ekonomisk och administrativ stress, vilket i sin tur leder till striktare prioriteringar, vilket i sin tur medför ökat risktagande och att allt fler patienter går omkring obehandlade. Landstinget skryter ibland med minskade köer. Må så vara. Jag börjar ana att priset för detta är att allt färre tillåts hamna i kön.