Nä, vi lider inte av paranoida vanföreställningar

Kafkaliknande verklighet
Är det bara paranoida vanföreställningar eller en Kafkaliknande verklighet? Jag är ju inte ensam om upplevelsen att motarbetas av Mönsterås Kommun. Har man vid några tillfällen sagt ifrån, framfört offentlig kritik (om än konstruktiv), arbetat självständigt eller råkar ha gått en akademisk utbildning där debatt och olika meningar ses som något naturligt som driver processen framåt, ja då riskerar man ganska snabbt att hamna ute i kylan. Öppenhet, diskussioner och självständigt tänkande upplevs som ett hot i kommunens dagliga verksamhet.

Plötsligt händer det...
Jag har mött en handfull människor som har upplevt ungefär samma sak som jag, fast i olika varianter. Och jag kan försäkra att vi alla är vid våra sinnens fulla bruk. Man har jobbat och gjort det bra. Sedan kanske det uppstår en situation där man helt enkelt måste säga ifrån eller agera. Det kan handla om mygel eller missförhållanden som kommunen skulle vinna på att åtgärda. Därefter så får man plötsligt inte jobba fler timmar. När man frågar skyller de på allt möjligt som är så genomskinligt att det blir pinsamt. I mitt fall späs det förstås på av att jag har framfört kritik mot kommunens ledning på min blogg. En dödssynd som gör att jag är helt otänkbar i vissa sammanhang. Det finns människor som skulle tycka det är pinsamt att bli förknippade med mig.

Ryktesspridning
Det värsta är kanske trots allt inte att man inte får jobba mer, även om det är illa nog. (Idag har det ju kommit en lag som förbjuder kommuner att straffa personal för att de gjort anmälningar, framfört offentlig kritik etc) Nej, det värsta är alla illasinnade rykten som sprids om ens person. Bara för att man har en gnutta civilkurage, inte står med mössan i hand och är principfast så målas man upp som en besvärlig jäkel med samarbetssvårigheter. Inte tillräckligt smidig. Och ryktet stannar ju inte i kommunhuset utan sprids med vindens hastighet längre än vad man någonsin kunde föreställa sig.

Personliga konsekvenser för hälsan
Det är som hämtat från en Kafkaroman. Ibland har man turen att möta människor som hade hört historien om den där besvärlige Nilsson, men som får en annan uppfattning efter mötet. ”Ja, men du var ju riktigt trevlig, inte alls som dom sa på…”
Nej, varken jag eller andra drabbade är paranoida. Tvärtom upplever jag huvudet som klarare än någonsin. Men jag har full förståelse för om någon efter flera års motstånd får en tendens att sätta in det mesta som händer i det mönster som kommunen har skapat, även i de fall kommunen är oskyldig. Jag kan också tänka mig att det är lätt att bli nedstämd av den vanmaktskänsla som det här skapar. Själv har jag försökt omvandla frustrationen till något konstruktivt och så har jag ju familj och intressen som gör att jag trots allt inte fastnar i detta och blir rättshaverist. Men jag har full förståelse för om någon blir det.

Ansvar?
Kan då någon hållas ansvarig för den kvävande intellektuella miljö och de svåråtkomliga straffmetoder som finns i Mönsterås Kommun? Nej, det torde bli svårt. Jag skulle kunna namnge några personer som sitter på nycklar som skulle kunna förändra situationen, men det är meningslöst. Självklart har kommunalrådet och det största partiet ett övergripande ansvar för kommunens atmosfär och arbetsmiljö, men det finns alldeles för många småpåvar som är svåra att komma åt eftersom politiker sällan vill lägga sig i den löpande verksamheten. Grundproblemet är att kommunledningen håller fast vid en idé om tystnad och lojalitet som i långa loppet missgynnar medborgarna. Denna idé fortplantar sig sedan nedåt i organisationen och sätter sig till slut i ryggmärgen.