Simskolan

Min dotter får via skolan gå på simskola en gång i veckan. Det är bra. Även om hon bara är sju år så kan det nog vara fint att vänja sig vid vatten.

Nio år och simskola på Oknö
Dotterns simskola väckte förstås minnen till liv. Jag måste ha varit i nioårsåldern när jag skickades till simskola på Oknö en solig sommardag i juni. Jag hade inget som helst intresse av att lära mig simma, men förmodligen lockades jag av tanken att vid en lyckosam skolgång få åka själv med mina kompisar till Oknö för att bada.

På stranden
Vi samlades på stranden framför stenbryggan vid Lillöns familjebadplats (som idag är helt igenväxt). En ung tjej som såg ut som Lucia skulle lära oss konsten att simma. Och det började ju bra. Första lektionen fick vi sitta på stranden och göra rörelser. Inga problem alls. Jag hade långa extremiteter och viftade som en epileptisk väderkvarn.

Andra lektionen blev den sista
Andra lektionen skulle dock bli den sista. Då skulle vi nämligen öva i vattnet. Den första övningen gick ut på att doppa hela huvudet under vattenytan och sticka upp det i en badring, något som var helt otänkbart i min värld. Då skulle ju vatten strömma in i både näsa och öron. Totalt skräckslagen vägrade jag och behövde sedan aldrig mer bevista simskolan.

Jag lärde mig simma när jag var 15 år. Det var ju bara att lägga sig ner i vattnet och röra sig. Jag har ännu inte doppat huvudet under vattnet.


Simskola vid hopptornet. Min simskola var inte där utan vid Lillöns badplats. Simskolan var för bara ett par årtionden sedan något som lokalpressen uppmärksammade. Varje år skulle de stackars lokalredaktörerna lyckas med konststycket att få ihop alla namn och dessutom koppla dem till rätt märke. Och nåde den journalist som hade fått ihop det fel.