Vad det egentligen handlar om...

Självgod
När man driver en blogg där det ganska ofta framförs åsikter om allt mellan himmel och jord, samtidigt som man emellanåt publicerar artiklar inom ämnesområden där man tror sig ha vissa kunskaper, så är det lätt att framstå som självgod. Man riskerar att förmedla en bild av att man både vet och kan bäst, och det är förstås en dödssynd i Sverige, ett tecken på att man förhäver sig.

Till mitt försvar
Till mitt försvar anför jag då att de flesta bloggare skriver om sig själva – ofta i total skamlös självupptagenhet - medan min blogg mestadels, vilket namnet avslöjar, handlar om Mönsterås, och inte särskilt mycket om mig. Jag har aldrig byggt min identitet på att veta bäst eller på beröm och bekräftelse. Jag kan ärligt säga att jag överhuvudtaget aldrig har haft några baktankar med bloggen, utan den har utvecklats organiskt.

Tillkortakommanden
Jag skulle också kunna anföra att jag vid flera tillfällen har kallat mig syndare, samt vid vissa tillfällen skrivit om mina personliga tillkortakommanden och mänskliga svagheter. Jag har exempelvis gått igenom min ungdoms försyndelser, mina asociala tendenser, min något melankoliska grundkänsla inför tillvaron (vilket inte utesluter lycka eller glädje) och mina tendenser att emellanåt argumentera skarpt (vilket är det normala där jag varit, men inte där jag nu bor) m.m. Ja, det finns förstås mer av privat karaktär som inte intresserar någon.


Kritiken som kultur och kritiken som socialt spel
Vid ett tillfälle var det någon som menade att jag nog hade svårt att ta kritik. Det kan jag inte hålla med om. Man kan väl utan överdrift påstå att alla mina år vid akademien bestod av att ge och få kritik – i alla fall i de delar som bestod av att lägga fram texter. Det var genom kritiken man växte och lärde sig något. Det är en del av akademins väsen och man visste att de som framförde kritiken gjorde det i en roll och inte som personliga angrepp.

När jag så flyttade tillbaka till Mönsterås så var jag präglad av det sättet att tänka. Men jag märkte ju att när man framförde kritik mot exempelvis kommunen eller en förvaltning så tolkades det som negativism, illvilja och illojalitet. Istället för att ta det till sig för att växa och utvecklas, blev man rädd och såg något som skulle kunna få den fina fasaden att spricka. Den offentliga bilden utåt var oerhört viktig.

I Mönsterås är relationerna förstås mer komplicerade än i den akademiska ankdammen. Här är kritiken ofta en del av ett socialt samspel där människor skall hållas på plats. Därmed framstår den också ofta som orättvis. Så det är klart att det är svårare att ta kritik här när man inte alltid känner till motivet. Men ofta får man en ganska god känsla för vad det handlar om.

Jag kommer ärligt talat inte ihop mig med människor särskilt ofta. De gånger det har hänt så handlar det sällan om djupgående personliga dispyter, utan i grund och botten ofta om en kulturkonflikt i den meningen att jag i hög grad agerar öppet och självständigt, medan motparten agerar mer hierarkiskt och internt.

Jaha, så kan det vara. Nu går vi vidare till nästa projekt.