Tre svar i ett

Det händer att jag får frågor som inte handlar om lokalhistoria eller fotboll. Idag kör jag ett uppsamlingsheat med tre frågor och svar i ett inlägg. Ni som inte är intresserade av min person, bokutgivning eller bloggens framtid kan med fördel hoppa över dagens inlägg.

1. Har du gett ut några andra böcker än "På Åsen. En resa genom tidernas Mönsterås"?

Svar: Jag kan i hast lista det jag har skrivit genom åren som kan räknas som publikationer. Det är inte så mycket.

Publikationer (med ISBN-nummer)

Böcker
Äktenskap, reproduktion och social rörlighet i Fliseryds socken under 1700- och 1800-talen, 1993, ingår i skriftserien Scripta Minora/ Högskolan i Växjö, nr 19. 61 sid.

På Åsen. En resa genom tidernas Mönsterås, 2011, Recito förlag. 193 sid.

E-artiklar

Vetenskapens gärdsgårdar och slutna rum: Ett bidrag till en förruttnelseprocess och ett nybygge,  i: Humanetten, nr 2, 1998. Medförfattare Kenneth Strömberg.

Är dagens historievetenskap och humaniora fri och kritisk? I: Humanetten, nr 5, 1999.

Recensioner

Recension av Helgonet i Nidaros, ingår i: Historielärarnas förenings årsskrift 1998/1999, sid 156-157.

Recension av friluftshistoria, ingår i Historielärarnas förenings årsskrift 1999/2000, sid 216-217.

Publikationer (utan ISBN-nummer)

Diverse artiklar i dagspress – främst kulturartiklar, men även några nyhetsartiklar 1990-2011.

Omkring 200-300 bokrecensioner, 1998-2011.

Omkring 1000 artiklar i skiftande ämnen på Mönsteråsbloggen, 2008-2011.

Omkring 10 akademiska uppsatser i historia, litteraturvetenskap, filosofi och vetenskapsfilosofi, bland annat magisteruppsats, 1988-2000.

Det Cedergrenska huset. Ett hus och dess människor under 300 år, 2011, mindre skrift.

Planerade böcker

En byhistorik om Krokstorp. Forskningen färdig och en del skrivet.

En bok om Sivar Ahlruds bokserie Tvillingdetektiverna. Boken i princip färdigskriven. Återstår att redigera och lösa vissa upphovsrättsliga frågor.

En deckare i Mönsteråsmiljö. Försöker tänka ut intrig och persongalleri.

+ ett par än så länge hemliga idéer.

2. Hur länge tänker du hålla på med bloggen? Tänker du förändra den?

Svar: Det vet man aldrig. Arbetet med de andra böckerna lär ta sin tid, vilket innebär allt kortare inlägg på bloggen. Vad gäller bloggens utseende så finns det ju andra mallar man kan testa, men jag har inte orkat ta itu med det. Däremot tänker jag nästa säsong komplettera det skrivna försnacket inför matcher med videoförsnack. Det betyder alltså att jag kommer att vara kammad i alla fall en gång i veckan.

3. Du skriver att du är asocial. Det är inte mitt intryck av dig. Kan du utveckla?

Svar: Ja, jag har ibland använt det begreppet om mig själv så då får jag väl ta ansvar för det. Jag ska kort försöka förklara mig.

A.  För det första har jag en ganska god portion självdistans och raljerar ibland med mig själv för att belysa en större samhällsproblematik. Det finns ofta en gnutta självironi i det jag skriver. Känner man inte mig så är det förstås omöjligt att känna av den nyansen. De flesta skulle förmodligen inte kalla mig asocial. Det ligger i sakens natur att man inte kan vara alltför asocial när man som jag har undervisat och jobbat på bibliotek där man möter människor varje dag.

B. För det andra har jag sedan barndomen varit blyg och känner mig sällan bekväm i mindre sällskap. Någon social fobi skulle jag dock inte vilja kalla det. Jag skulle tro att jag hamnar inom ramarna för det ”normala” på en skala. Men visst föredrar jag att sitta i ett stort publikhav framför ett litet bord med ett fåtal människor. Hellre anonym i Svenska Kyrkan än omkramad i Pingstkyrkan. Hellre ett storkalas på 100 personer än en samling på 8. Vi är alla olika.

C. I samband med föredrag etc har jag inga som helst problem att prata, vilket dock en hel del annars sociala människor har.

Så nu var det avklarat. Min uppfattning är annars att asociala människor inte utgör något samhällsproblem. Problemet är snarare den sociala normen som kräver att du skall vara social för att framstå som normal och attraktiv på exempelvis arbetsmarknaden. Man ska också akta sig för att sätta likhetstecken mellan att vara social och fungera socialt och vara trevlig. Det finns förstås sociala människor som är otrevliga och asociala som är trevliga.

Vad det egentligen handlar om...

Självgod
När man driver en blogg där det ganska ofta framförs åsikter om allt mellan himmel och jord, samtidigt som man emellanåt publicerar artiklar inom ämnesområden där man tror sig ha vissa kunskaper, så är det lätt att framstå som självgod. Man riskerar att förmedla en bild av att man både vet och kan bäst, och det är förstås en dödssynd i Sverige, ett tecken på att man förhäver sig.

Till mitt försvar
Till mitt försvar anför jag då att de flesta bloggare skriver om sig själva – ofta i total skamlös självupptagenhet - medan min blogg mestadels, vilket namnet avslöjar, handlar om Mönsterås, och inte särskilt mycket om mig. Jag har aldrig byggt min identitet på att veta bäst eller på beröm och bekräftelse. Jag kan ärligt säga att jag överhuvudtaget aldrig har haft några baktankar med bloggen, utan den har utvecklats organiskt.

Tillkortakommanden
Jag skulle också kunna anföra att jag vid flera tillfällen har kallat mig syndare, samt vid vissa tillfällen skrivit om mina personliga tillkortakommanden och mänskliga svagheter. Jag har exempelvis gått igenom min ungdoms försyndelser, mina asociala tendenser, min något melankoliska grundkänsla inför tillvaron (vilket inte utesluter lycka eller glädje) och mina tendenser att emellanåt argumentera skarpt (vilket är det normala där jag varit, men inte där jag nu bor) m.m. Ja, det finns förstås mer av privat karaktär som inte intresserar någon.


Kritiken som kultur och kritiken som socialt spel
Vid ett tillfälle var det någon som menade att jag nog hade svårt att ta kritik. Det kan jag inte hålla med om. Man kan väl utan överdrift påstå att alla mina år vid akademien bestod av att ge och få kritik – i alla fall i de delar som bestod av att lägga fram texter. Det var genom kritiken man växte och lärde sig något. Det är en del av akademins väsen och man visste att de som framförde kritiken gjorde det i en roll och inte som personliga angrepp.

När jag så flyttade tillbaka till Mönsterås så var jag präglad av det sättet att tänka. Men jag märkte ju att när man framförde kritik mot exempelvis kommunen eller en förvaltning så tolkades det som negativism, illvilja och illojalitet. Istället för att ta det till sig för att växa och utvecklas, blev man rädd och såg något som skulle kunna få den fina fasaden att spricka. Den offentliga bilden utåt var oerhört viktig.

I Mönsterås är relationerna förstås mer komplicerade än i den akademiska ankdammen. Här är kritiken ofta en del av ett socialt samspel där människor skall hållas på plats. Därmed framstår den också ofta som orättvis. Så det är klart att det är svårare att ta kritik här när man inte alltid känner till motivet. Men ofta får man en ganska god känsla för vad det handlar om.

Jag kommer ärligt talat inte ihop mig med människor särskilt ofta. De gånger det har hänt så handlar det sällan om djupgående personliga dispyter, utan i grund och botten ofta om en kulturkonflikt i den meningen att jag i hög grad agerar öppet och självständigt, medan motparten agerar mer hierarkiskt och internt.

Jaha, så kan det vara. Nu går vi vidare till nästa projekt.

Introverta och blyga får upprättelse

Jag som blyg grabb i lekskolan. Enligt en artikel i dagens Barometern/OT håller de blyga och introverta på att få upprättelse.

Fult att vara blyg

Att jag hellre är hederlig än social vet ni redan. Likaså att jag hjärtligt avskyr den rådande inställsamma ”sociala kompetens”-normen. Även om den förstärkts på ett abnormt sätt de senaste åren, så fanns den redan när jag var barn. Min i stort sett lyckliga barndom solkades något av att min blyghet aldrig accepterades.

"Han är ju så tyst"

”Jo, han kan ju allt, men han är så tyst”, var en fras som upprepades till leda på varje kvartssamtal i skolan. Inte ens i kyrkan fick man vara blyg. Det är ett mirakel att jag ännu är kristen när man betänker hur jag som blyg ständigt fick höra hur glad och frimodig man skulle vara. Eftertänksamhet och stillhet var inget eftersträvansvärt. Där lades grunden för det utanförskap jag ännu kan känna.

Som blyg blir man ofta betraktad som arrogant och tråkig och många skulle helst vilja behandla mig för social fobi. Ibland har mina kristna syskon uttryckt förvåning och bestörtning över att jag lyssnar på Morrissey. Kanske borde de inte söka svaret hos mig, utan i sin egen frikyrkokultur.

Introverts of the world unite!

Men nu vänder vindarna. Vi blyga och introverta är på frammarsch! ”Introverta i alla länder, förena er!”, lyder rubriken i dagens krönika i Barometern/OT (tyvärr ej på Nätet än). Det är läkaren Olle Hollertz som i en fantastisk artikel lyfter fram fenomenet. Den amerikanske författaren Jonathan Rauch har deklarerat uttrycket ”Introverts of the world unite!” Och nu är en ny rörelse för introverta och blyga på gång. Det visar sig nämligen finnas flera fördelar med att vara blyg, introvert och reflekterande. Världen skulle förmodligen må bättre med fler av oss, eller som det sägs i artikeln: ”introverta tänker innan de pratar, medan extroverta tänker genom att prata.”

Se även

Hellre hederlig än social

Att vara social...ja ni har väl hört och läst det till leda. Att vara social är den viktigaste egenskapen, det högsta, det ädlaste en människa kan vara under 2000-talet. Jag mår illa av det. Tänker på varenda kafferast med skitsnack man tvingats genomlida. Sällskapet var det säkert inget fel på, men jag kanske hellre hade suttit ensam i ett hörn (utan att behöva motivera varför). Men det är ju inte att tänka på. Då börjar snacket om vad det är för fel på den där.

Under flera hundra år var det helt andra egenskaper som betydde något i Sverige. Hederlighet, ärlighet och trohet var honnörsord. Hur tyst eller pratsam man var spelade mindre roll. Möjligen ansågs det klokt att vakta sin tunga.

Jag är efter min tid. Jag föredrar hederlighet framför det sociala tjafset.

Våga vägra vara social!