Ogilla I - Diagnoshetsen

Även om Tomas Tranströmer fick nobelpriset i litteratur, vilket är en anständighet värd att fira (och då menar jag inte i första hand för att jag satsade lite pengar på honom, utan för att han är värdig priset, och betydde mycket även för mig under många år), så händer det mycket i samhället som verkligen inte är anständigt. Ibland frestas jag att tro att jag lever kvar i ett ständigt tonårsuppror, att jag aldrig har lämnat min tid som punkare. Men nej, så är det inte. Nästan allt jag ogillar kan föras tillbaka på en tanke om människans värde. Idag påbörjar jag en liten artikelserie om vår tids absurditeter under rubriken "Ogilla" (valet som inte finns på Facebook). Först ut är diagnoshetsen.


Jag förmodar att det redan har skrivits en hel del om diagnoshets. Om någon blir hjälpt av det, så må det vara hänt. I bästa fall kan det kanske leda till bättre självinsikt och bra medicinering. Men jag tycker mest det känns sorgligt att spektrat för det normala verkar bli allt smalare. Istället för att acceptera skapelsens mångfald av personlighetstyper, så får många som tidigare betraktades som hyfsat normala en bokstavsstämpel i pannan. Vissa marginaliseras för alltid.

Jag tog mig en gång tid för att se om jag möjligtvis passade in på någon diagnos. Jo, men en lättare variant av Aspergers syndrom kanske man skulle kunna få att passa. Nedsatt förmåga till social interaktion, ofta smala intensiva specialintressen, starkt logiskt tänkande, lite ohyfsad. Ja, jäklar. Men nä, det fanns fler kriterier som jag inte lever upp till. Ni lär alltså få stå ut med mig som jag är ett tag till.

Och nu är det ju knappast så att allt fler har fått psyken som kräver behandling. Det är snarare så att samhällets tålamod med den som avviker från just nu önskvärd mall har minskat. I en global kapitalistisk värld med ökad konkurrens så ökar också kraven på den svenska skolan att leverera konkurrenskraftig arbetskraft. Och när lärarauktoriteten brister och ordningen i klassrummen ibland har en del i övrigt att önska, så får eleverna istället ta igen det hemma genom fler läxor. När min mor gick i skolan på 1950-talet hade hon aldrig några läxor. Jag fick läxor på mellanstadiet. Nu får man läxor redan i ettan. Ungarna ska anpassas för en ny världsordning.

Människan verkar aldrig lära sig. I Hitlertyskland gjorde man sig av med alla som inte passade in i det tredje riket. I kommunistländerna var det de ideologiska fienderna som man gjorde sig av med. I Sverige nöjde man sig med att sterilisera de som inte ansågs dugliga att föra släktet vidare. i folkhemmet. Idag har utsorterandet bytt skepnad eftersom det är ett annat samhälle med andra ideal (bekvämlighet och karriär) och med mer avancerad teknik. Med modern teknik kan man börja utsorteringen redan i moderlivet, där principen om allas lika värde oavsett handikapp plötsligt inte gäller. De som har turen att födas utsätts sedan för granskning och sortering genom hela livet på olika sätt. Och det blir allt smalare vid horisonten.

Ebba Gröns Mental istid är alltid aktuell.