Föreningsliv

Jag är medlem i några få föreningar och varje år när medlemsavgiften ska betalas så kan man ju reflektera över varför man är med.

Kristen församling

Vissa föreningsengagemang är inte svåra att motivera. Att man som kristen är med i en kristen församling (här, här, här, här) är exempelvis inte så svårt att förklara. Enligt standardteologi så är den kristna församlingen, till skillnad från andra föreningar, organisk, dvs du föds in i den när du blir kristen i dopet. Det är inget man kan välja eller välja bort. Och eftersom man inte väljer sina syskon får man vackert tampas med både dem man gillar och kanske har svårt för. Det är nyttigt. Järn skärper järn.

Hembygdsförening
Men varför är jag med i Stranda Hembygdsförening och Klosterruin Kronobäcks Vänner? Här handlar det om ett förhållningssätt till det förflutna och en respekt gentemot de människor som har gått före. Dessutom är kännedom om bygdens historia identitetsskapande i positiv bemärkelse. Man ska inte behöva vara minst tredje generation Mönsteråsare för att ha chans att känna sig delaktig av bygden. Här handlar det alltså inte i första hand om föreningen. Den är primärt ett medel för att på bästa sätt bevara och väcka intresse för hembygdens historia, och bara ett av flera sätt att nå målet. För mig kan föreningen inte bli viktigare än det den är till för.

Fotboll

När det gäller Mönsterås GoIF så är det förstås klubbkänslan som är viktigast. Där är föreningen inte i första hand ett medel, utan har ett värde i sig. Det finns en känsla kopplad till just GIF, inte bara fotboll.

Det var tre exempel där jag motiverar medlemskapen på helt olika sätt. Under en kortare period var jag även med i en nykterhetsförening. Den gjorde säkert ett bra jobb, men för egen del fann jag den absolutistiska linjen något rigid. Gärna nykterist, men inte absolutist.

Föreningserfarenheter

Jag har föreningserfarenheter från annan ort där det fanns människor som upplevde föreningen som så viktig i sig själv att det nästan blev destruktivt. De kunde inte stadgarna men de levde för föreningen. På ett sätt var det behjärtansvärt, men dessvärre också förödande för utvecklingen. Man hade mer eller mindre glömt bort varför föreningen överhuvudtaget fanns.  Det handlade mest om prestige och behovet av att bevaka sina positioner och kanske sitt livsverk. Därför mår föreningar alltid bra av nytt blod och att med jämna mellanrum aktualisera stadgarna.

Förvaltare och förnyare
Förmodligen har alla föreningar en spänning mellan förvaltare och förnyare. Vissa vill helst bevara. Andra vill förändra. Båda behövs förstås och är bra för en förenings dynamik så länge ingen inriktning blockerar.  En lagom mix av kontinuitet och förnyelse är det bästa. En framgångsrik förening förmår hålla ihop det där på ett bra sätt.