Gud ska ge dig en livskamrat...

Livskamrat
Det har blivit trendigt att ta avstånd från sin (fri)kyrkliga bakgrund, men det är mig främmande. Tvärtom så gav kyrkan mer än de problem den orsakade. Alla sammanhang har sina egenheter som helt enkelt inte passar alla personlighetstyper. Och det var väl så det blev i mitt fall. Idag tänkte jag ta upp min barndomskyrkas häpnadsväckande inställning när det gällde att hitta en livskamrat. För det var ju ett väldigt angeläget ämne när man var ung. Man skulle förstås inte ha brytt sig ett dugg. Men det är ju lätt att vara efterklok.

Bön eller mirakel

I min frikyrkas undervisning betonades att Gud hade utsett en speciell livskamrat åt var och en som kunde återfinnas via bön eller ett mirakel. I bästa fall kunde man genom bön få bekräftat vem livskamraten skulle bli. I så fall hade den tilltänkta också fått det bekräftat i bön. Men det kunde också lösa sig utan bönekamp.  Gud kunde nämligen få för sig att skicka henne/honom i ens väg när han ansåg tiden vara inne. Och livskamraten skulle helst komma från samma samfund som man själv tillhörde. Inte så att Gud krävde det, men det kunde ju bli praktiska problem om man hade olika dopteologi med sig.

Det är ju lätt att raljera över det där, men jag trodde benhårt på dessa metoder. Det hände till och med att ungdomar som sällskapade gjorde slut sedan den ena eller båda under bön hade kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Därför – hur kära de än var – så gick de under tårar åt skilda håll.

Varför dök hon aldrig upp?

Således gick jag in i tonåren med den fasta övertygelsen att Gud hade utsett en livskamrat åt mig. Men vem kunde det vara? Jag är helt övertygad om att jag offrade osunt många timmar åt att be och fundera över den totalt meningslösa frågan. För självklart dök hon aldrig upp. Att jag inte var särskilt attraktiv och saknade socialt kapital skulle ju inte spela någon roll när Gud styrde det hela. Så varför kom hon aldrig när mina mer good-looking-kompisar från socialt välartade familjer fick sina livskamrater ”serverade” av Gud?

Sociala mönster och biologiska instinkter

Sanningen är förstås att helt vanliga sociala mönster och biologiska instinkter styrde valen. Men eftersom jag inte begrep det då, så skapade det en känsla av att Gud hade övergivit mig. Vad hade jag gjort för fel som aldrig fick min livskamrat? Där fick Gud och jag en kontrovers som jag aldrig tror att vi redde ut ordentligt. Tror det får anstå till himlen om jag av pur nåd får vara med där. För om jag ser tillbaka på mitt liv så inser alla att jag inte kan komma in där på egna meriter. Det mesta gick ju snett när Gud aldrig skickade den där livskamraten. Men jag tror inte jag kan skylla på Gud, utan det är bara att inse att jag var offer för en obalanserad teologi som allt för mycket betonade ”den rätte” och ”miraklet”, mer än människans ansvar att förvalta sitt liv och där man faktiskt får försöka finna sig en livskamrat så gott man kan.

Jo, jag fördes faktiskt ihop med en flicka redan som barn. Alla sa att det skulle bli vi en vacker dag. Men vi var till föräldrarnas besvikelse inte det minsta intresserade av varandra.

Jag tröttnade
Till slut tröttnade jag på att vänta och när jag väl började anstränga mig gick det i och för sig knappast bättre, men ändå. Eller…. Man kan inte gå omkring och kräva detaljstyrning och tecken från Gud. För mig som levde som en outsider i församlingen var förutsättningarna givetvis inte de bästa.

Jag hade aldrig stått ut
Idag är jag tacksam att jag aldrig hittade en livskamrat i unga år, även om det säkert hade besparat mig många sorger. Å andra sidan hade jag aldrig stått ut med det erbarmligt tråkiga och superpräktiga villaliv som många hamnade i. Är man en outsider och ensamvarg så är man. Och så hade jag ju aldrig fått den familj jag idag har. Vi är ett kreativt universum. 

Be om kraft att orka med alla olyckliga kärlekar
Jag vill absolut inte ta ifrån någon tron på mirakel. Jag har upplevt sådana också. Människor som vid bön har blivit mirakulöst botade, exempelvis. Men när man ska hitta en livskamrat så får man allt försöka göra så gott man kan utan att Gud viskar något namn i örat. Däremot kan man ju alltid be om kraft att orka med alla de olyckliga kärlekar som står på rad utmed vägen innan man träffar sin livskamrat.  Det är helt ok det också.

Olle Ljungström - Nåt för dom som väntar