Vänstern synes ha lagt beslag på begreppet rättvisa. Som partilös tycker jag nog att det synes underligt. Rättvisa borde handla mer om anständighet och respekt för människor än ideologi.
Rättvisa betyder förstås inte att alla har exakt lika mycket
av allt, men varje lyckad insats och varje misslyckande ska bedömas lika
oavsett social ställning. Det behöver inte alls vara orättvist att någon har
bättre ekonomi än någon annan om den personen har gjort skäl för det. Men
rättvisa handlar om så mycket mer än pengar.
SärbehandlingDen aspekt av orättvisa jag idag tar fasta på är den särbehandling som den i hög social ställning så ofta får, medan den som kommer från enklare förhållanden döms hårdare eller alltid får kämpa hårdare för det en annan får utan ansträngning. Jag ska bara ge ett par tydliga exempel.
Exempel 1
Om en VD för ett stort företag missköter sig så gör sig
styrelsen av med honom och den f.d. VD:n får avgångsvederlag, fallskärmar och
pensioner i hundramiljonersklassen, så att han aldrig mer behöver göra ett
handtag om han inte vill. Om däremot arbetare Svensson råkar komma för sent
till jobbet eller i övrigt missköter sig i något avseende, så får han förstås
sparken och får i bästa fall lyfta a-kassa i några månader. Om han inte har en
högavlönad fru får han också gå ifrån hus och bil.
Exempel 2I ett annat fall kan vi leka med tanken att arbetare Andersson råkar supa sig full och full av frustration börjar gorma och skämma ut sig på en offentlig tillställning. Givetvis kommer han inte undan detta, utan får skämmas, krypa och komma med ursäkter efteråt. Den moraliska indignationen vet inga gränser, och kanske med rätta. Om däremot herr Urfin år efter år i nyktert tillstånd trycker till sin omgivning med utstuderade mobbningsmekanismer och intriger, så kommer han garanterat undan. Ingen kommer att konfrontera honom med vad han sagt och gjort utan han kan fortsätta med sina tarvligheter.
Den som tillhör en lägre samhällsklass får ofta ett hårdare
socialt straff än den som är etablerad. Det är ju lätt och riskfritt att ge sig
på den som fäktas på samhällets botten, men förenat med viss risk att kritisera
en nykter och aktad samhällsmedborgare som trycker ner andra uppifrån.
Överklassen tycker man är osmidig när man försvarar sin mänskliga värdighetExemplen ovan stämmer inte in på just mig, men däremot är min upplevelse att jag med min arbetarbakgrund alltid har fått kämpa hårt för att få anständigt gehör för det jag säger. Man måste alltid bevisa och prestera dubbelt så bra innan man får respekt. Den hårdnackade stolthet, respekt och frispråkighet man har med sig hemifrån och från mormor och morfar betraktas ofta som osmidighet av dem som kommer från en högre samhällsklass. Men det de kallar osmidighet handlar egentligen om värdighet. Morfar berättade hur det kunde gå om han som statare var smidig och inte krävde sin rätt. Och jag har själv sett min far komma hem bitter och slut för att han försökte vara smidig och hinna med ackorden på Stece. Nä, vi har inte blivit fostrade till att vara smidiga i min släkt. Det betyder bara att andra tar för sig och utnyttjar en. Vi har alltid värderat friheten högst och så kommer det att förbli. Så kommer jag att fostra min dotter.
Mormor
Min stora förebild i livet, mormor, var en riktig krutgumma, en frihetshjälte
av den kaliber man så sällan möter idag. Hon hade civilkurage och tvekade
aldrig att säga ett sanningens ord rakt på sak vare sig det passade eller inte, vare sig det handlade om grannfrun, prästen eller godsherren.
Överklassen tyckte förstås att hon inte kunde de sociala koderna. Men i min
mormors gammelkyrkliga kristna värld var ingen förmer än den andre. Mormor
Stina dog 88 år gammal med en hammare i handen när hon skulle spika upp en
tavla. Jag tror tavlan var en bild på kungen. Mormor gillade kungen trots att
han tillhörde överheten. Mormor hade nämligen sett kungen i en park iklädd
arbetarskjorta, och hon insåg vilket jobb han gjorde för Sverige. Dessutom så sa kungen vad han tyckte och struntade i
trafikreglerna. Schysst snubbe med andra ord, eller ”en av oss” som mormor nog
skulle ha sagt.
Morfar, mormor, lillebror och jag. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar