Finns det något jag ångrar...

Något jag ångrar?
Det är drygt fyra år sedan jag startade Mönsteråsbloggen. Finns det då något jag ångrar som jag skulle ha gjort annorlunda idag?

Vissa artiklar skrivna i affekt

Visst finns det enstaka artiklar som är skrivna i affekt som mer har temperament än bra argument, men även sådant har sin plats på en blogg. Det finns oftast ingen motsättning mellan känslorna och argumenten, men artikeln kan behöva kompletteras med argument. Vissa artiklar skulle säkert ha sett lite annorlunda ut med mer betänketid. Men på det stora hela har det blivit som jag tänkt.

Tre ben
Jag tycker också att bloggens tre ben – historia, dagsaktuell politik och fotboll - fångar några av mina intressen. Historia och fotboll är ju relativt okontroversiellt, medan de politiska inläggen ibland har väckt reaktioner av mer tråkig karaktär. Visst har även en del fotbollsinlägg upprört känslorna, men där är det oftast en rå men hjärtlig ton, ytterst sällan elakt på riktigt.

"Flytta härifrån"

Min målsättning har ju hela tiden varit att gå bakom den fina ytan, att hitta skevheterna, problemen, underligheterna, ja allt det egendomliga som kan knytas till dels bruksandan, dels det kafkaliknande samhälle som formas när samma parti har makten i närmare 30 år. Detta har förstås inte fallit alla i smaken – dom som inte tycker om att svårigheter dryftas offentligt och som är måna om bilden utåt. De flesta har förvisso klarat av att argumentera, men genom åren har jag råkat ut för några påhopp från anonyma som tycker att jag ska flytta från Mönsterås, att jag är en skam för Mönsterås och att jag ska ta itu med mina personliga problem innan jag flyttar hit igen. Ja, det har blivit en del oförskämdheter genom åren som fokuserar på min person mer än sakfrågorna. Lågvattenmärken när argumenten tryter och en av makten förvrängd syn på lojalitet med hembygden.

En övertygelse om öppenhet och debatt
Samtidigt har bloggen gjort att jag har kommit i kontakt med så många trevliga människor (även meningsmotståndare). Jag minns en dam som sa: ”Tack för allt du gör för Mönsterås!”. Jag tyckte det var en pinsam överdrift då mina insatser för Mönsterås är synnerligen blygsamma, men jag är tacksam för att hon såg intentionerna. Alla debatter jag startat, alla problem jag tagit upp bottnar ju i övertygelsen att det endast är den öppna debatten som kan göra Mönsterås bättre. Genom att tvingas tänka igenom sina argument och lyssna på meningsmotståndare så öppnar man upp för alternativa och förbättrade lösningar. Likaså är jag övertygad om att den ort som förvaltar sin historia och sina historiska miljöer klokt får medborgarna att trivas och dessutom kan locka fler att flytta hit. Det är därför som den nya rivningshysterin är så ledsam i Mönsterås. Se på Hjo som så i detalj tagit hand om sina historiska miljöer och blivit ett föredöme som det talas om i hela Sverige. Man ska inte underskatta den faktorn när man vill locka folk att flytta hit.

Självklart har jag ibland ångrat att jag inte skapade en egen blogg för de politiska inläggen där jag hade fått vara anonym. Det hade besparat mig en del bekymmer. Men hur man än vänder och vrider på det så vill jag inte sjunka till samma låga fega nivå som de anonyma som genom åren förolämpat mig med personangrepp.

Vad som förvånat mig mest
Vad har då förvånat mig mest under dess fyra år? Tja, att verkligheten faktiskt oftast är värre än jag kunde föreställa mig när det gäller maktutövning och repressalier. För det är ju några som har sagt att om jag bara lärde känna politikerna och den världen så skulle jag förstå att det inte fungerar så maktfullkomligt som jag ibland har låtit påskina. Men jag måste tyvärr säga att det är tvärtom. Ju större inblick jag får, desto mer skrämd blir jag.