Dagens
snackis är förstås att en mellanchef på Kulturhuset i Stockholm beslutade sig
för att ta bort alla Tintinalbum från bokhyllorna pga albumens stereotypa beskrivning
av afrikaner, turkar och araber. Efter några timmars kompakt kritik från både
experter och allmänhet så tog Kulturhuset tillbaka
sitt minst sagt korkade beslut. Gott så, men hur kunde någon överhuvudtaget ta
beslutet att kasta ut Tintin? Oerhört många svenskar har vuxit upp med Tintin
och jag har själv en ganska stor Tintinsamling med alla seriealbum och
vinylskivor. Som barn kunde jag i princip alla album utantill.
Censur är inget nyttMen ingen ska tro att censur är något nytt påfund. På 1970-talet rasade hela kulturvänstern mot alla ungdomsböcker som ansågs innehålla förlegade köns- och klasstereotyper eller ”rasistiska” inslag. Plötsligt började Biggles, Kitty, Tvillingdetektiverna och Blytons Femböcker försvinna från bibliotekens bokhyllor. Det mer borgerligt sinnade kulturfolket som slog vakt om den "goda smaken" såg inte heller med blida ögon på de allt för simpla ungdomsböckerna.
Men vänsterns
kritik var mer aggressiv. Deras huvudkritik gick ut på att långserieböcker genom
sin avsaknad av socialrealism inte gynnade ett progressivt klassmedvetande. Böckerna
ansågs snarare förstärka gamla klassmönster och könsroller. Klasskampens
allvarsamhet medförde också att det ansågs fult med underhållning.
En kritiker
som utifrån en ganska extrem vänsterståndpunkt attackerade långserier på
1970-talet var Kerstin Stjärne som menade att böckerna från B. Wahlströms
förlag med sin ”schablonartade grundkonstruktion (…) förstärker en människosyn
som underlättar förtryck och utsugning, rasism och diskriminering”. Hon menade
också att ”kull efter kull av barn och ungdomar massivt indoktrineras till
klassmoral, könsfördomar och reaktionära värderingar, samtidigt som de skolas
in till en förkrympt bokvärld full av rasism och våld och kvinnoförakt och
politiska lögner."
Det som
förenade de konservativa och de vänsterradikala var en gemensam strävan att
upprätthålla en skiljelinje mellan ”seriös” barnlitteratur och ”skräplitteratur”.
För de konservativa kritikerna skulle böckerna fostra till goda
samhällsmedborgare med god smak. För vänsterns kritiker blev det viktigare att
fostra till klasskamp och social medvetenhet. Att sådana utgångspunkter många
gånger ledde till förhastade och orättvisa domar gentemot många ungdomsböcker
är inte underligt, men likväl sorgligt. I och med att kritiken kom från kultureliterna
inom så gott som alla politiska läger, drabbades särskilt biblioteken hårt av
utrensningar.
Mannen som ville rensa ut Tintin kom inte med något nytt påfund utan fortsatte bara en gammal tradition av censur i Sverige.
PS: Kritiken mot Tvillingdetektiverna var sällsynt missriktad, då den i princip saknade allt det som kritiserades. Minns särskilt Hubert som var god vän med Ali Mustafa i Dubbeldäckarmysteriet 1966.
PS: Kritiken mot Tvillingdetektiverna var sällsynt missriktad, då den i princip saknade allt det som kritiserades. Minns särskilt Hubert som var god vän med Ali Mustafa i Dubbeldäckarmysteriet 1966.
2 kommentarer:
Mycket märkligt att ge sig på just Tintin. Visst finns det en hel del otidsenlig rasism i Tintin i Kongo, Sovjet och Amerika.
Men å andra sidan finns ju hans mod när han ensam försvarar romer i Castafiores juveler. Eller den djupa vänskapen mellan Tintin och Chang i bland annat Tintin i tibet. Det var ju dessutom en verklig vänskap mellan Georges Remi och en asiatisk man.
Det blir väldigt anakronistiskt när man med 2012 års glasögon försöker tolka litteratur som är äldre än 50 år.
Censur, censur, censur! "Rasism" i böcker som är över 50 år gamla - "suck". Ord och begrepp som inte ansågs rasistisk då men i dag "suck" igen...bara man inte går så långt som i Tyskland en gång i tiden - i slutet av 30-talet..med BOKBÅL!...då var de "Renrasiga" som rensade litteratur som de ansåg vara "icke lämpliga"!
Skicka en kommentar