Bloggen Gröna Köpingen har skrivit om både min och ”Gerts”
blogg. En får tacka så mycket då jag mestadels fick beröm. Värre blev det för
stackars ”Gert” som mest fick ovett. Jag ska inte gå in i just den
diskussionen. Det finns säkert en och annan människa som alltid kommer på kant
med de flesta de möter. Men även om det finns någon enstaka människa som
förvärrar för sig själv genom att alltid ha taggarna utåt, så betyder inte det
att personen ifråga inte kan ha en kärna av sanning i sin analys av hemorten.
Mönsterås är förvisso en underbar plats att leva på, men också en mardröm om
man inte håller sig till de givna mönster som andra har ritat upp. För den
smidige anpasslingen är varje ort på jorden säkert underbar.
KafkastämpelMönsterås kommer alltså inte ifrån sin Kafkastämpel. Man behöver inte vara särskilt besvärlig för att råka illa ut i Mönsterås. Det kan räcka med lite civilkurage, frispråkighet eller att du har en akademisk utbildning som du inte skäms för. Genast får du uppleva hur det är att hamna i bruksandans nät där Jantelag, intriger och utfrysning antingen mosar dig eller härdar dig. Lägg därtill ryktesspridning och förtal av olika slag. Jag har skrivit om det många gånger och tänker inte upprepa mig då jag försöker gå vidare i livet och göra något konstruktivt.
Drivkrafter
Men självklart är det så att de drivkrafter man har, hämtar
sin näring i alla förklenande ord man fått höra genom åren, eller de
utfrysningsmekanismer man har utsatts för. Varje gång jag sätter mig ner och
skriver på min kommande bok så hör jag orden inom mig – ”Det kommer aldrig att
bli något av dig” eller ”Du vet väl att du är väldigt annorlunda. Det är
därför du är hos oss och därför du inte har något jobb på den vanliga
arbetsmarknaden.” Eller att jag inte har fått vara med vid utformningen av årsbok eller Mönsteråsalmanacka, trots att jag jobbar där - vilket är jämförbart med att någon försöker laga en bil själv utan att ta med bilmekanikern som bor i samma hus.
Jag drivs förstås också av nyfikenhet och glädjen att få dela med mig, men man ska inte i falsk ödmjukhet förminska revanschen som drivkraft.
Visst kan jag med Guds hjälp förlåta både detta och att jag
inte fick städa en timme till åt kommunen sedan jag avslöjat vanvården på
Åshaga (där det förekom lögner på hög chefsnivå), för att bara nämna något litet. Förlåta är en sak och kan
upplevas befriande. Många har fått för sig att alla känslor försvinner bara för
att man bestämt sig för att gå förlåtelsens väg. Så fungerar det inte, även om
det står så i vissa frikyrkomanualer. Förlåtelse betyder inte att minnena är
borta. Och kan man omvandla dessa minnen till kärnbränsle när man jobbar så är
mycket vunnet. Det är kanske inte så ödmjukt att vilja visa dem som motarbetat och trampat på en, för dom bryr sig inte ändå. Men
det vore en lögn att påstå något annat.Jag drivs förstås också av nyfikenhet och glädjen att få dela med mig, men man ska inte i falsk ödmjukhet förminska revanschen som drivkraft.
Vidsynthet och fin natur
Sedan finns det som väl är också väldigt trevliga och
vidsynta människor i Mönsterås som låter en vara den människa man nu råkar
vara. Det bidrar ju också till att man orkar bo kvar. Inte minst är naturen
väldigt fin och det känns därför som en vettig plats för ens barn att växa upp
på.
Olle Ljungström hade nog fått det svårt i Mönsterås.
Olle Ljungström hade nog fått det svårt i Mönsterås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar