Lösa tankar vid dagens slut

Som jag har deklarerat drar jag mig undan hetluften och drar ner på engagemanget i olika sammanhang. Ibland hamnar man i perioder där man måste samla krafter och få hälsan tillbaka. Så dagarna kommer och går bort utan press att leverera på bloggen. Det känns bra. Korta notiser och kanske lite kuriosabetonat lär det bli den närmaste tiden. Mer spontana tankar än genomtänkta artiklar.

Mönsterås mest bortglömda park
De sägs att solen har visat sig idag. Och nu ser jag på väderleksrapporten att den ska skina över ond och god imorgon också. Så då tänkte jag passa på och sätta mig en stund i hembygdsparken. Mönsterås mest bortglömda allmänna park. Älskar att sitta där och filosofera bort en stund ibland när vädret så tillåter. Brukar tänka på när Elgerumsviken gick ända upp till trädgårdsgränsen och folk kom och la till med småekor.

Det omätbara

Jag jobbar ju i huvudsak med omätbara aspekter av tillvaron som i bästa fall kan bidra till livskvalitet. En 25-årig börsmäklare tjänar mer än en 65-årig professor i historia. Det är inget man behöver bli moraliskt upprörd över om man inte vill, det finns säkert värre löneskillnader, men det säger en hel del om den tid vi lever i och hur vi värderar olika arbetsinsatser.

Man kan också titta på hur den svenska statsmakten prioriterar sina forskningsanslag. Då finner man en avsevärd övervikt för teknik, naturvetenskap och ekonomi. Humaniora, dvs ämnen som handlar om människan och hennes livsbetingelser - litteratur, filosofi, historia, språk och religion - får alltid en mindre del av kakan.



Statens forskningsanslag (troligen för 2011). Det gröna motsvarar naturvetenskap, teknik och medicin. Det blå är humaniora, minus historia. Historia är den lilla bruna minifliken. Tro inte annat än att det finns en koppling till tidens egofixering, näthat och rotlöshet.

Bakgrunden till detta är vårt samhälles fokus på det mätbara, BNP och kommers. Universiteten och kommunerna marknadsanpassas. Kulturen får underordna sig ekonomin, en tanke som skulle ha varit helt omöjlig bara för 50 år sedan.

Ibland fåfängt att ens försöka mäta

Hur ska man klara sig i en värld där det mätbara premieras? Visst skulle jag kunna redovisa hur stor andel av arkivet som är digitaliserat. Det skulle man nog kunna mäta. Men det är ju helt fåfängt. Den viktiga frågan är ju om digitaliseringen är meningsfull för allmänheten, om fler får chansen att smidigt ta del av den delen av kulturarvet. Det är svårt att mäta.

Likaså när man håller föredrag så är ofta den första frågan från folk som inte var med – hur många kom det? Ja, det kan man förstås mäta, och antalet deltagare kan ge en viss fingervisning om intresset, men likaväl vittna om annonseringens brister eller förtjänster, eller om det råkar sammanfalla med något spännande idrottsevenemang på TV. Mer intressant, men ofta omätbart, är förstås föredragets innehåll och kvalitet. Blev de som besökte föredraget klokare, utmanade, glada, arga? Det är frågor som intresserar mig. Hellre 10 som fick ut något än 150 likgiltiga.

Man kan inte heller mäta förnedring. Som när ett annat barn hela tiden är på vår dotter och till och med drar i hennes käkar, öppnar dem och sedan smäller ihop dem så att tungan kommer ikläm mellan tänderna. Idag knuffade vår dotter tillbaka när hon fått en knuff. Bra. När ingen personal ser så måste man ge igen.

Och det går inte att mäta tramset när folk låtsas som att de inte känner en.

Att använda det mätbara

Men ibland kan det vara bra att använda det mätbara och spela spelet.  Minns när jag hade kurser i historia i Växjö och allt gick så bra. Givetvis fanns det en och annan fackligt engagerad som tyckte att jag la ner för mycket tid på förberedelser och eftersnack med studenterna. Vi var ju några som faktiskt jobbade en hel del utöver vad vi fick lön för bara för att vi älskade historia. Men man fick liksom inte bli för engagerad. Och jag var ju gudbevars inte pedagogiskt utbildad.

Det var svårt att hänvisa till den där omätbara dynamiken med studenterna där allt bara stämde. Men när jag visade kursutvärderingarna där jag fick 4.9 (av max 5) i lärarbetyg av studenterna, så blev det tyst på den pedagogiska expertisen. Eller som en god vän skrev idag angående när han fått kritik för sin framgångsrika föreläsningsstil: ”Kursutvärdering på delkurs X malde dock ner påståendet som när en tysk pansardivision möter polskt kavalleri...”

Nu verkar jag hur som helst ha hamnat i utförsbacke. I en studiecirkel jag nyligen hade fick jag ”bara” 4.5 i lärarbetyg. Men mot bakgrund av att jag varit sällsynt trött det senaste halvåret så får man vara hyfsat nöjd. Men det är alltid bra att ha det där mätbara i bakfickan. Inte för att jag har något emot pedagoger egentligen, men jag kan inte förneka att jag finner ett visst nöje i att sopa banan med dem.

Det mätbara är också användbart när det handlar om vikt och midjemått, även om siffrorna blinkar skoningslöst. Här skulle man ju annars gärna hamna i utförsbacke. Men så snart jag blir frisk från bihåleinflammationen ska jag börja med mina promenader igen. De har också blivit mätbara nu för tiden. Ett klick på mobilen och så mäter den hur långt jag har gått och hur många kalorier jag bränt. Jag kan till och med se på en karta var jag klivit fram. Och några kalorier ska väl kunna brännas bort redan nu när jag nu går upp för trappan för att inta tidigt sängläge med en god bok. Klart slut.