7 mars 2013

Del IV - Gammelkyrklighet och karismatik

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. Jag rekommenderar att man läser de tidigare tre delarna innan man läser denna del (del etttvå och tre). Tyvärr hinner jag inte bearbeta denna del språkligt och hoppas på överseende.

TV-gudstjänsten
Efter fyra år i Växjö utan regelbundna gudstjänstbesök så hamnade jag framför en TV-gudstjänst. Den visade sig sändas från Ulriksbergskyrkan i Växjö som var en sammanslagning av en pingst- och en Örebromissionsförsamling. Jag minns inte så mycket annat än att den legendariske pastor Sigurd Perder höll en predikan som stämde väl med min livssituation.  Jag är ganska osentimental, men minns att tårarna rann nedför kinderna. Gud kallade mig tillbaka och jag kapitulerade ganska omgående.
Tjugan på marken
Under den kommande veckan funderade jag på om jag skulle våga besöka den aktuella kyrkan. Inte för att jag var lat, men kyrkan låg i andra änden av stan, ca fem kilometer bort. Mina pengar var slut och jag kunde således inte åka buss. Jag bestämde mig för att testa Gud (något som inte rekommenderas). Jag sa till honom att om han ville att jag skulle ta mig till den där kyrkan så fick han gärna bistå med busspengar, även om jag förstås hade ben som klarade av en halvmil. Jag hade knappt hunnit utanför trapphuset förrän jag hittade en tjuga (som precis hade börjat ges ut detta år) som låg och fladdrade på cykelvägen. Den räckte precis till bussen tur och retur.

Bredd
Jag trivdes bra i Ulriksbergskyrkan. Den hade många medlemmar, stor social bredd och många studenter. Bredden gjorde förstås att det fanns många små inriktningar – alltifrån gammeldags pingstvänner till resonerande missionare som tänkte lite för mycket ibland. Men i stort var det en trevlig församling på ett antal hundra aktiva medlemmar. Ofta var det fullsatt i kyrkan.
Jag minns särskilt pastorsparet Sigurd och Inga Perder som blev mina mentorer de första åren. De var kloka, lyhörda själavårdare som också vågade utmana. Vänner som vågade säga sanningen.

Radioprogram
En förunderlig tid följde. Jag gick med i en böne- och bibelstudiegrupp där jag sedermera blev ledare. Efter ett tag fick jag börja sända program i Kristen närradio, vilket var både roligt, meningsfullt och lärorikt. Det var många radiolyssnare som hörde av sig och var tacksamma för programmen.
De gammelkyrkliga
Närradion var viktig för det andliga livet. Kronobergs län var gammelkyrklig bygd. Här trodde man på gammalt sätt med stark betoning på Guds ord, lag och evangelium. Den objektiva fasta grunden som stod över alla subjektiva känslor och livets skiftningar. Kallelsetanken. Varje människas uppgift i vardagslivet. Det andliga fast förankrat i myllan.

Jag satt som klistrad framför radion varje onsdag när det gammelkyrkliga Kyrkliga Förbundet hade sina sändningar. Vilka predikningar! Josef Imberg och Carl-Gunnar Olsson minns jag särskilt mycket. De gammelkyrkliga gav mig en ny trygghet i barnaskapet. Jesus hade redan gjort allt. Jag kunde inte på något litet sätt förlita mig på mina egna gärningar. Vilken befrielse! De gammelkyrkliga hade också ett djupt allvar som tilltalade min personlighet. De hade också bra känsla för livets kamp. Ingen lyckoteologi där inte. Och så alla dessa gamla mustiga psalmer med ett teologiskt djup och en rikedom jag sällan hade mött.
I Växjö var det omöjligt att inte bli ekumeniskt sinnad. Man lärde sig att se bredden och rikedomen i Kristi kropp. Jag var både Pingstvän, Örebromissionare och gammelkyrklig. Med tiden lärde jag också känna det gammelkyrkliga folket. Jag trodde de skulle vara lite kärva, men inte alls. Jag minns en präst på landet. Han var strikt, kvinoprästmotståndare och lite allmänt missaktad. Men han överraskade. En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.”

Ja, de gammelkyrkliga var rakryggade, ibland profetiskt kärva, men alltid vänliga och evangeliskt sinnade.

Demonutdrivning i domkyrkan
Jag kom också i kontakt med karismatiska kretsar inom Svenska kyrkan, den sk Oasrörelsen som hade verksamhet i Växjö. De tillämpade kristendomen oerhört konkret. Jag var med när man drev ut demoner ur folk i domkyrkan. Det var helt odramatiskt bortsett från de hemska skri som demonerna gav ifrån sig när de försvann. Domkyrkans akustik förstärkte förstås ljuden.  Människor blev också botade från svåra sjukdomar. Eftersom präster höll i det hela så spårade inget ur.
Förunderliga ting
Det hände mycket konstigt den tiden och jag ska bara ge ett exempel. Jag var på en gudstjänst. Plötsligt fick jag klart för mig att jag efter gudstjänsten skulle gå fram och säga något till en specifik man. När jag hade sagt det jag skulle till mannen, så blev han helt paff och sa att jag var en profet. Innan gudstjänsten hade han nämligen bett Gud att skicka någon att prata med honom om denna sak om det var Guds vilja att han skulle göra den saken. Och nu hade jag gjort det. Jag som inte ens talade i tungor hade börjat tala profetiskt till folk. Där skrotade jag den andedopsteologi som kopplar det till tungotalet, vilket var en stor befrielse.

Ja, det var mycket av det slaget under några år. Många kom till tro, många blev botade. Många skulle kalla det övernaturligt, men det ter sig förstås helt naturligt i en kristen församling. Fast inte i Sverige förstås, där allt ska vara så lagom och välanpassat.
Det viktiga för mig var att det karismatiska kombinerades med den gammelkyrkliga stabila grunden. Man kan väl konstatera at det var spännande att leva det kristna livet, även om vissa i Ulriksbergskyrkan hade svårt för att jag tog till mig den gammelkyrkliga teologin.

Mörka skuggor
Men så var det ju det där med en livskamrat. Jag kände mig förvirrad. Trodde att det skulle bli bra, men det blev det inte. Mitt totala misslyckande på detta område gav en mörk skugga åt resten av livet.
Jag hade inte heller bearbetat mina upplevelser från barndomen. Inte så att jag hade svårt att försona mig med det som hänt, men jag hade aldrig tänkt igenom allt helt enkelt, aldrig fått några förklaringar.

Efter några år kom en ny livsfas och om den ska nästa del handla. Men åren i Växjö hade lärt mig något viktigt – gärningarna eller min förmåga att lyda Gud kunde inte frälsa mig. Jag eller mina gärningar kan aldrig förtjäna rättfärdiggörelsen. Tron är inte heller en merit som förtjänar rättfärdiggörelsen utan handlar om föreningen med Kristus som är källan för rättfärdigheten. Jag fick fokus på Jesus och då blir man inte alltid så populär.

Inga kommentarer: