Hans ögon stirrade iskallt på mig...

- Snälla, slå mig inte! Du kan få min veckopeng.

-  Håll käften, sa Uffe och gav mig ännu en örfil.

Hans ögon stirrade iskallt på mig. Jag visste att han var där enbart för att förnedra mig och att inga pengar i världen hade kunnat få honom att avstå från den njutningen.

Jo, jag minns än den där händelsen. En ”kamrat” i utkanten av gänget hade lurat ner mig till tennisbanan under förevändning att han ville spela tennis. Men han var förstås köpt av Uffe. För så mycket tennis blev det inte förrän Uffe dök upp och min ”kamrat” sprang iväg och gömde sig i en buske. Uffe hade nämligen med sig Toya, en stor biff som agerade som en slags livvakt.

Detta är ett av de mest förnedrande minnena från barndomen. Varför lät jag mig hunsas? Varför gav jag mig utan strid? Uffe var visserligen oerhört stark, men för självkänslan hade det varit mycket bättre att slå tillbaka och få rejält med stryk, än att stå där med skräck i blick och ta emot örfilar. Det var ju skräcken han ville se.

Inget ont om Uffe. Han var förstås offer för en vuxenvärld som inte ville se.

Sedan dess har jag lärt mig att inte krypa och tigga. Men det var många år även som vuxen där jag oftast gled undan och lät andra ställa upp villkoren. De tiderna är tack och lov förbi. Sedan är världen förstås ändå orättvis. Vissa ser det dom vill se. Om jag ägnar 95% av mitt liv för att bistå andra med den jag är och kan, så ser de ändå bara de där 5% som jag ägnar åt att kritiskt granska den här världens orättvisor och djävulskap. Så är det. Dags för en vilohelg med människor som ger kärlek.