Förvirrande tid för en kristen

Hur går man tillväga om man vill fördjupa sin Gudsrelation i dagens svenska kristenhet? Bön och ordets läsning i kammaren räcker förstås en bit, men man behöver också en sund kristen gemenskap med en rätt förkunnelse av ordet och nattvarden. Jag vet flera som brottas med frågan och därför tänker jag ta upp den.

Svensk kristenhet är så splittrad att man som enkel lekman blir förvirrad. För det första har vi Svenska kyrkans sjunkande skepp med politiska agendor som överordnat Guds ord, samtidigt som det finns vissa motrörelser som Oasrörelsen, vissa högkyrkliga, de gammelkyrkliga (som tyvärr vägrar skilja på sund och osund karismatik och därmed missar en aspekt) mfl. Men den historiska kyrkan i Sverige är i ett globalt perspektiv numera en sekt med sin anpassning till politiska ideologier och modetrender. Hur ska jag kunna fördjupa min Gudsrelation i en miljö där många människor inte har förtroende för vad Jesus har sagt? Kanske går det om man hittar andra som tror på gammalt sätt.

Vidare till Pingströrelsen som verkar splittrad och räddhågsen. Vissa vill i sin iver att lämna gamla påhittade syndakataloger bakom sig tillåta det mesta, eller i alla fall tala tyst om synden. Och talar man tyst om synden så talar man i regel snart tyst även om korset och Jesu försoningsverk. Om inte vi människor är syndare så framstår ju Jesu död och uppståndelse som helt onödig.

Rörelsens koppling till ett politiskt parti kan även här få en negativ inverkan om man omedvetet låter den politiska agendan påverka teologisk framtoning. Jag säger inte att så har skett, och givetvis måste man få ha ett politiskt engagemang, men det gäller att skilja på politik och en kristet församlingsliv. Andra står kvar i det gamla Pingsttänkandet och riskerar då lätt att hamna i egenrättfärdighet eller hårdhet mot andra kristna som med gott samvete gör sådant de själva avstår. Det behöver inte bli så, men risken finns. Jesus hade inte passat i deras församling då han drack vin till vardags och dessutom var storproducent av vin (ca 300 liter vatten till vin på ett bröllop). Och så denna i det närmaste paranoida rädsla för Påven och Rom som finns i vissa pingstkretsar. Vet inte hur man tänker. De flesta kristna karismatiker finns ju i den katolska kyrkan. Och att katolska kyrkan lyfter fram även traditionen är väl inte så konstigt. Den helige ande verkar i den kristna församlingen genom historien.

Hur som helst - alla frikyrkor verkar i stort sett genomgå samma utveckling som Svenska kyrkan, men man ligger ett par tre årtionden efter.

Livets ord har fått ta emot mycket skit under sin existens. Men jag vill inte tala illa om ärliga kristna, utan nöjer mig med enkla teologiska noteringar. Livets ord verkar ha mognat i Sverige, men bjuder på sin 30-årskonferens in både sunda talare och högst osunda. Vad ska man tro om det? Ulf Ekman är plötsligt en vän av sann ekumenik, samtidigt som det finns konspirationsteoretiker som menar att det finns en dold agenda som bär mot Rom och villfarelser. De är för roliga de där konspirationsvännerna.

Sanningen är att Livets ord numera står ganska rakt vad gäller evangeliet och frälsningens grund. Däremot verkar man fortfarande tillämpa Hagins irrläror vad gäller det kristna livet. Där brukar man inte betona syndabekännelsen eftersom människan är en ny skapelse i Kristus. Det senare är förvisso sant, men utesluter inte en ständig kamp mot den gamla människan som tyvärr ger sig tillkänna här under jordelivet. Men Livets ord brukar tona ner den kampen. Och om den nämns så är det människan själv som ska vinna den kampen genom den auktoritet hon fått av Gud. Det är förstås förödande ur själavårdssynpunkt. Det normala är ju att man rekommenderar den kämpande människan att fly till Kristus. Det som kan hända med Hagins teologi i bagaget är att människor börjar förtvivla när de märker att de inte kan leva i ständig seger, utan både misslyckas och syndar. Om de då inte har lärt sig att dagligen gå till Herren med sin synd och svaghet, utan tror att de i frälsningen blev fullkomliga med kapacitet att leva syndfria, ja då kan de tro att hoppet är ute för deras del, att de inte är Guds barn när något går fel. Det är alltså inte en oviktig lära det handlar om.

Den magiska aspekten finns således delvis kvar. Vi får väl se om Livets Ord orkar ta itu även med denna aspekt av det kristna livet. Vågar man hoppas att Livets ord fortsätter sin vandring bort från Hagin och mot Jesus. Jag tror det finns hopp om detta. I takt med att allt fler människor inom Livets Ord blir äldre och får uppleva livets kamp och strid, så anpassar man förhoppningsvis teologin därefter. Man har också bjudit in präster som undervisat om det kristna korsbärandet och livets mörka sidor.

Vidare finns det väl någonstans kvar grupper som lät sig inspireras av torontotokerierna med ylande hoppande krypande människor. Man ska inte vara naiv. Givetvis kan det finnas ärliga kristna även där, men svärmeri, obibliska manifestationer och subjektiva känslokickar leder ofta fel.

Ja det är ibland svårt för en lekman att avgöra vad som är från Gud då alla riktningar hävdar att de är en del av vad Gud gör i tiden. Förvirrande tider för den som vill lära känna Jesus i en trygg miljö. Var finns de trogna kristna herdarna som kan bringa klarhet i detta kaos? För det är faktiskt herdens uppgift. Och hur lär jag mig att skilja på den gode herdens röst och ulvarna?