14 augusti 2013

Myten om Industrigatan


”Industrigatans Getto” heter en grupp på FB för människor som bott på gamla Industrigatan innan den bytte namn till Jacobs Gränd. Det är en helt vanlig grupp med foton och en och annan berättelse. Jag förmodar att gruppens namn vittnar om bra självdistans, men faktum är att Industrigatan hade dåligt rykte när jag var barn. Och jag kan mycket väl tänka mig att omvärldens syn på området skapade en viss gemenskap.
Men frågan är varför Industrigatan fick detta rykte. När området var färdigbyggt omkring 1957-1958 var det hypermodernt och området hade hög status. På 1950-talet var "industri" ett positivt laddat ord som förknippades med efterkrigstidens framsteg och utveckling. Att döpa en gata till Industrigatan var därför inget anmärkningsvärt. Tvärtom - något att vara stolt över.

Men något måste ha hänt. Jag växte ju huvudsakligen upp på Torget och i Pionjären och vågade mig aldrig ner till Industrigatan som barn. Det var som en osynlig gräns. Inte för att vi var "bättre" på något sätt (vi bodde också i arbetarkvarter), men man var helt enkelt sketrädd för att få stryk. Det fanns ett par grabbar där som man aktade sig noga för. Som 20-åring kom jag dock att bo där själv några månader.
När jag växte upp på 1970-talet gick snacket om alla jugoslaver som bodde på Industrigatan. En koll i telefonkatalogen 1976 visar dock att av 130 hushåll med telefon på Industrigatan och Jacobs gata så hade bara 7 hushåll utländskt klingande namn, varav 3 var finländska och ett grekiskt. En grabb som bodde där på 70-talet bekräftar att det inte var särskilt många utomnordiska utlänningar där vid den tiden. Någon enstaka familj från Jugoslavien och några finländare. Han bekräftar alltså den bild som telefonkatalogen ger.

Däremot var det förstås i huvudsak ett arbetarkvarter. Där bodde många som jobbade på Industrifjädrar och Groths. Men frågan är om det verkligen var så oregerligt och hårt klimat eller om man spred myten om sig själva eller om folk i andra områden hittade på. Jag vet inte.
Torget och Pionjärområdet hade sina berättelser och sin atmosfär. Där fanns några ärrade veteraner som man aktade sig för vissa dagar, men också många barnfamiljer. Rädd var jag aldrig.
1957-1958 stod hyreshusen på Industrigatan färdiga.


1957 var lyckan för ett nygift par att få flytta in i en "ultramodern" tvåa med golvvärme på fjärde våningen vid Industrigatan - "drömhemmet", som det kallas. Jag raljerar inte. Artikeln avslutas med följande ord angående den fina balkongen: ”Där blir det säkert populärt att sitta på kvällarna och se solen gå ner bortanför de skogsklädda höjderna. Eller roa sig med att iaktta den livliga trafiken på Riksfyran som sträcker sig förbi alldeles nedanför huset.”

Självklart hade man en egen livsmedelsbutik - Åsevads Livsmedel.
 

2 kommentarer:

Anonym sa...

En del verkar inte helt instämma, se FB-gruppen (21 aug)

Jonny sa...

Jag ifrågasätter mest och ställer frågorna. De som anser att det var ett getto har gjort det till en del av sin identitet.