”Industrigatans Getto” heter en grupp på FB för människor
som bott på gamla Industrigatan innan den bytte namn till Jacobs Gränd. Det är
en helt vanlig grupp med foton och en och annan berättelse. Jag förmodar att gruppens
namn vittnar om bra självdistans, men faktum är att Industrigatan hade dåligt
rykte när jag var barn. Och jag kan mycket väl tänka mig att omvärldens syn på området skapade en viss gemenskap.
Men frågan är varför Industrigatan fick detta rykte. När
området var färdigbyggt omkring 1957-1958 var det hypermodernt och området hade
hög status. På
1950-talet var "industri" ett positivt laddat ord som förknippades
med efterkrigstidens framsteg och utveckling. Att döpa en gata till
Industrigatan var därför inget anmärkningsvärt. Tvärtom - något att vara stolt
över.
Men något måste ha hänt. Jag växte ju huvudsakligen upp
på Torget och i Pionjären och vågade mig aldrig ner till Industrigatan som
barn. Det var som en osynlig gräns. Inte för att vi var "bättre" på
något sätt (vi bodde också i arbetarkvarter), men man var helt enkelt sketrädd
för att få stryk. Det fanns ett par grabbar där som man aktade sig noga för. Som 20-åring kom jag dock att bo där själv några månader.
När jag växte upp på 1970-talet gick snacket om alla
jugoslaver som bodde på Industrigatan. En koll i telefonkatalogen 1976 visar
dock att av 130 hushåll med telefon på Industrigatan och Jacobs gata så hade
bara 7 hushåll utländskt klingande namn, varav 3 var finländska och ett
grekiskt. En grabb som bodde där på 70-talet bekräftar att det inte var
särskilt många utomnordiska utlänningar där vid den tiden. Någon enstaka familj
från Jugoslavien och några finländare. Han bekräftar alltså den bild som
telefonkatalogen ger.
Däremot var det förstås i huvudsak ett arbetarkvarter. Där
bodde många som jobbade på Industrifjädrar och Groths. Men frågan är om det
verkligen var så oregerligt och hårt klimat eller om man spred myten om sig själva eller om folk i andra områden hittade på. Jag vet inte.
Torget och Pionjärområdet hade sina berättelser och sin atmosfär. Där fanns några ärrade veteraner som man aktade sig för vissa dagar, men också många barnfamiljer. Rädd var jag aldrig.
1957-1958 stod hyreshusen på Industrigatan färdiga. |
Självklart hade man en egen livsmedelsbutik - Åsevads Livsmedel. |
2 kommentarer:
En del verkar inte helt instämma, se FB-gruppen (21 aug)
Jag ifrågasätter mest och ställer frågorna. De som anser att det var ett getto har gjort det till en del av sin identitet.
Skicka en kommentar