”I wrestle
with an outlook on life, that shifts between darkness and shadowy light.” (David Sylvian – Orpheus)
Det kommer alltid att finnas människor som har svårt att
förstå den kampen och livshållningen. Särskilt i vår tid med krav på absolut
lycka. Människor gör allt för att hålla mörkret ifrån sig. De håller andan i
sina materialistiska bubblor. Det beror i bästa fall på att de aldrig har varit
där. De mötte aldrig grabbarna som tog strypgrepp när läraren vände bort huvudet. De slapp bli slagna på armarna för att de var smalare än svältande afrikabarn. De visste inte när Gustav Vasa levde och slapp därmed den hånleende kunskapsföraktande mobben. I värsta fall vill de påtvinga andra sin positivism. De tror att
den påstådda mörkersynen, det introverta och den stillsamma reflektionen bottnar
i en egocentrisk strävan att andra skall tycka synd om en. Eller så tror dom
att det är medfött. Inte alls. The National – Sorrow. Eldkvarn – I skydd av
mörkret.
I själva verket är det oftast en mycket genomtänkt hållning
som endast i någon liten mån är genetiskt betingad. Den bottnar i erfarenheter
som har bearbetats. Inget som ältas. Ingen behöver tycka
synd om en ensamvarg i skuggan. Jag trivs bra där. För många valde bort mig
under min barndom, för att jag skall vilja visa vem jag är i solskenet. ”Du är
för smal och ser ut som ett benrangel”. ”Du är för blyg” ”Du måste prata mer”. ”Du
får träna målvakten”. ”Nu ska vi be för dig så att du talar i tungor”. Ba, ba,
ba. År ut och år in – det satte sig förstås i själen. The Smiths – The boy with
the thorn in his side.
Det fanns motkrafter. Mina föräldrar och kanske framför allt
min mormor gav mig alltid stöd. Mormor var kärv och samtidigt djupt empatisk.
Efter flera år som piga, statarhustru och mor till 11 barn så visste hon det
mesta om hur tillvaron fungerar. Djupt gudfruktig, men med envishet och kurage
som få, lärde hon mig att frukta Gud, men inte människor. Att inte kröka rygg.
Att stå på sig, att med omsorg välja sina strider, att ibland diskret markera mot teknokraterna och läxokraterna. Bara för att visa att vi inte bryr oss. Innerst inne. Att vi har andra värden. Vi kan strunta i er när vi vill.
Man behöver inte tycka synd om en ensamvarg. Det är numera
självvalt, även om det inte var det från början. Dessutom visar forskningen
allt mer på de fördelar som finns med att vara introvert och ha en skuggig
nykter syn på tillvaron. Jag gillar att vara själv eller med min familj, men
väljer ibland att närma mig andra och trivs då bra med det.
Redan när jag var barn led jag av att tvingas leka med
okända barn. Och så långt var det kanske ännu genetiskt. Jag hade en nära vän
och ett par kompisar i övrigt. Det räckte så. Varför skulle jag tvingas umgås
med okända när jag inte ville. Men man skulle till varje pris fösas ihop.
I en mening var ensamheten inte självvald. När jag blev
äldre hade jag inga flickvänner som många andra av mina skolkamrater. Det fanns
liksom inte på kartan. De tjejer jag kunde tänkas vara intresserad av tittade
inte ens åt mitt håll. De valde helt andra killar – muskulösa vråliga suputer
utan kompetens. Jag kunde aldrig begripa hur smarta snygga tjejer kunde göra så
flagranta felval. Och om man någon gång vågade delge sina känslor för en tjej
så blev de av någon anledning oftast sura. De kunde inte ens ge ett snyggt
avslag. The Smiths How
soon is now. Redan som 19-åring älskade jag Ulf Lundells mörka
skilsmässoplatta Den vassa eggen.
Så jag gick min egen väg. Satsade på studier. Sökte mina förebilder
i musik- och poesi. En djup tacksamhet till livet – inte pga människors godhet,
utan trots människors ondska. Och jag var förstås en del av det. Inte bättre. Nick Cave – People ain’t no
good. The Smiths- There is a light that never goes out.
Utöver det fanns en känsla av att tillhöra en lurad kallakrigsgeneration.
The The – The Beaten
generation
Det har funnits perioder i livet då jag varit mer social än
andra. Perioder då jag har hittat mina kompanjoner. Vi har haft roligt – jobbat
och kalasat tillsammans. Sedan har det kommit mer ensamma år då man fått jobba
på ensam så gott det går. Så är det nu. Det fungerar bra, även om det alltid
har blivit bäst när jag har haft min Paul Mccartney eller Johnny Marr.
Det största miraklet är kanske att jag till slut bildade
familj. Jag skulle ju aldrig göra det. Jag var ”the end of the family line”.
Nu lever jag inte för sig själv, utan för dem jag älskar. Men det var inte lätt för mig när vi väntade
barn. Min fru var glad och lycklig. Det var förstås jag också, men jag mådde
konstant skit under 9 månader. Konstant ångest för att något skulle gå fel. Så
när flickan kom till världen och först inte andades så var det förstås mitt
livs värsta ögonblick som jag ändå hade kunnat förutse i nio månader. Men när
den burdusa barnmorskan fick liv i henne efter några sekunder, så brast allt.
Nio månaders ångest förbyttes i en tacksamhet som jag ännu lever i. Några år
senare fick hon en knöl i benet. Läkarna kunde inte utesluta cancer. Det blev
lång utredning, magnetröntgen och ångest igen. Men det var inte cancer och
knölen försvann efter några månader. Everything but the girl – These early days.
Så jag är tacksam. Tro inget annat. Men jag är tacksam
utifrån en position i skugglandet. Ensamvargen och mörkerseendet sitter djupt i
mig. I det stora hela är det förstås en sund hållning. Jag tar inget för givet.
Min familj är varje dag ett mirakel. En bra fotbollsmatch, eller som igår även
en bit hallonpaj, är något att känna djup tacksamhet inför. Glimtar av ljus som
når fram till mig där i trädets skugga. Det finns även godhet.
Och nu är den underbara hösten här, långt bortom sommarens
krav och förväntningar. Det betyder arbetsro, kvällspromenader och i någon mån välbefinnande.
David Sylvian – Let the happiness in. The Triffids – Bury me deep
in love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar