"Bästa partiet - för dina pengar"

Homo oeconomicus

"Bästa partiet - för dina pengar". Ja, sådan var rubriken i Aftonbladet. Man blir beklämd in i själen. Det är oerhört trist när politik förminskar människan till Homo oeconomicus. Men jag befarar att valrörelsen i mycket kommer att reduceras till en fråga om just detta. Det finns inte längre några visioner om ett fungerande samhälle, utan bara lite trixande hit och dit. Inga seriösa diskussioner om värderingar, livskvalitet och hela landets överlevnad.

Mittenpartier

Det brukar sägas att de flesta politiska partier numera samlas i mitten där bara nyanser skiljer dem åt. Det ligger säkert mycket i detta och avsaknaden av tydliga alternativ är inte bra för den demokratiska mångfalden. En allvarlig konsekvens är att extrempartier växer sig starkare när de etablerade partierna är otydliga och saknar visioner. 

Den gamla skalan förlegad

Men frågan är om den klassiska gamla höger-vänsterskalan är användbar överhuvudtaget längre. Det är ju sällan man finner människor som är så ideologiskt medvetna att de bygger hela sin politiska övertygelse utifrån en specifik ideologi. 

Jag skulle gissa att de flesta svenska medborgare är ytterst borgerliga (läs liberala) när det kommer till synen på demokratiska kärnfrågor som yttrandefrihet, personliga friheter och familjers rätt att själva bestämma i olika frågor. Det torde vara ytterst få som vill ha proletariatets diktatur eller en socialistisk järnhand. De flesta vill inte ens ha en feministisk PK-näve i köksbordet som talar om hur föräldrarna måste dela upp sin föräldraledighet.

Jag skulle också gissa att de flesta svenskar är relativt socialistiskt färgade när det gäller synen på en gemensam välfärd. De flesta anser säkert också i god socialistisk, och för all del konservativ, anda att staten skall äga de av landets resurser som är av riksintresse. Men någon riktig socialism handlar det förstås inte om. Det är borgerlig socialism eller snarare socialliberalism. Fast det kunde ju inte Palme säga, så han kallade det för demokratisk socialism. Men idag talar ju aldrig Socialdemokraterna ens om demokratisk socialism. Tror ingen socialdemokratisk ledare har kallat sig för socialist de senaste 25 åren. Juholt tror jag använde sig av begreppet social demokrati och fick genast kritik från partiets högerfalang. Faktum är nog att partiet alltid har varit socialliberalt. Man har alltid accepterat privata företag och marknadsekonomi, men de senaste 25 åren även suddat bort de inslag av solidarisk utjämningspolitik som man drev i äldre tider.

Mer fokus på det gemensamma?

Men om nu Socialdemokraterna vinner nästa val så beror det förstås på att tillräckligt många anser att den gemensamma välfärden inom de borgerliga ramarna gynnas bäst av det partiet. Efter en lång period med fokus på skattesänkningar och egots vinster så slår pendeln kanske tillbaka lite med mer fokus på våra gemensamma åtaganden och det som håller ihop ett samhälle. För ett samhälle vill vi väl ändå ha? Det finns onekligen en hel del som har gått snett i det här landet sedan mitten av 1980-talet. Men den som röstar på S och tror på någon markant skillnad jämfört med allianstiden kommer att bli grymt besvikna. S har ju inte ens kurage att höja de skatter som M har sänkt. S har ingen tydlig vision om ett annat mer solidariskt samhälle. När Håkan Juholt började tala i termer av solidaritet så fick han genast kniven i ryggen av sina egna partikamrater.

Men visst var politiken roligare förr när Moderaterna verkligen var Höger och då Socialdemokraterna ännu hade vissa socialistiska ambitioner, låt vara små. Då Gösta Bohman, Olof Palme och Torbjörn Fälldin var arga på riktigt därför att de insåg samhällets betydelse och människans värde.