Memoarers etik

Några menar att man bör skilja på begreppen memoarer och självbiografi, men det gör inte jag. Mina memoarer är en självbiografi, och med det klargörandet kan vi släppa begreppen.

Ska man skriva memoarer så kan man inte ha ängsliga förbehåll. ”Kan jag verkligen skriva det här? Vad ska han/hon säga? Och vad ska de tänka om mig om jag nämner det där som jag gjorde? Tänk om människor känner sig uthängda.” Funderar man i sådana banor så saknar man det som krävs för memoarer. Redan från början måste man bestämma sig för att återge allt så sanningsenligt man kan och utgå ifrån att man själv och andra människor är beredda att stå för sina handlingar. Sanningen ska redovisas även om det är förlåtet. Det senare är en komplikation som man bör tänka igenom innan.

När man sedan har skrivit allt färdigt, så kan man notera de mest känsliga delarna och fundera på om man bör låta de berörda läsa och ge synpunkter – synpunkter som man sedan själv väljer om man ska ta hänsyn till eller inte. Den som är missnöjd kan ju alltid skriva en egen självbiografi och ge sin egen syn. 

I vissa avsnitt finns det kanske ingen anledning att skriva ut namn, i andra bör man göra det. Det ligger i memoarernas natur att alla man nämner inte kan ges utrymme att ge sin syn på saken.  Det är författarens liv och minnen och perspektiv som återges, även om man alltid kan resonera och ge flera infallsvinklar. Jag kommer att nämna de flesta vid namn, men med vissa undantag. F.d. flickvänner får nya namn. Däremot får olyckliga eller hemliga kärlekar behålla sina. Kan ju vara kul för dem att få veta så där 30 år efteråt.

Människor som har gjort mig illa omnämns ibland med namn, ibland inte. Det beror helt på samhällsposition, mitt beroende av den aktuella personen och egen trasighet.

Som jag ser det skriver man inte memoarer för att älta det förflutna, utan för att ge en större förståelse av sitt liv och de faktorer och människor som format en. 

Men måste man inte vara hyfsat känd för att skriva memoarer? Absolut inte! Memoarer har ofta något att säga om den tid och de orter författaren skildrar. Dessutom tas ofta allmängiltiga livsteman upp som många kanske kan känna igen sig i. Om man inte skriver sina memoarer så har man lämnat fältet fritt för andra att hitta på vad som helst. Memoarerna kan också bli av värde för människor på de orter man bott på och som vill få en inblick i hur livet en gång tedde sig. Sist men inte minst så kan de hjälpa ens barn till bättre förståelse.