Tallåsvallen forever

Nu när jag har skrivit mina memoarer så var jag förstås tvungen att få med ett avsnitt om mina lov i Ruda hos mina härliga kusiner Mikael och Roger. Inför varje lov hoppades jag på att få komma iväg till Ruda några dagar. Det var en underbar känsla av förväntan. Vi hade nämligen fantastiskt roligt. I alla fall innan jag började bli tråkig på allvar i tonåren och gled in i min egen värld.

Ruda var arbetarklass deluxe, men med sågspån i lungorna. Överallt dessa högar av bräder. Alla var sina egna byggherrar. Alla, verkligen alla, kunde snickra sina hus och altaner själva. Nästan alla bodde i villa och arbetslöshet kunde man inte ens stava till. Ännu var det möjligt att sluta skolan efter nian och få ett jobb på någon av ortens små industrier. Ruda var folkhemmet när det var som bäst. Man såg varandra och tog hand om varandra. Och man skvallrade.

Mina kusiner bodde i en vit typisk Rudavilla, troligen byggd på 1930-talet, inte särskilt långt från den klassiska Tallåsvallen. 1937 lyckades Ruda IF köpa den mark som skulle bli Tallåsvallen. Några pengar för att iordningställa planen fanns emellertid inte och kommunen vägrade gå i borgen. Under sju år arbetade klubbens egna medlemmar med ”arenan”. Den första matchen spelades mot Blomstermåla 1945. Inga pengar fanns, men det fanns hjärta och engagemang. Vem hade orkat anlägga en fotbollsplan under sju år idag?

Moster Else-Britt och hennes man Roland tog väl hand om mig och maten var i särklass. Det blev förstås mycket bus och stoj både inne och ute. Ibland var vi på Tallåsvallen, men kanske mest på de gator som låg i kvarteren närmast huset. På sommaren drev vi omkring som barn i frihet kunde göra på den tiden. Som längst var vi borta vid järnvägen där det aldrig kom några tåg. På vintern åkte vi pulka och kälke nerför den brant sluttande gatan där det kunde gå dagar utan att någon bil störde. Huset var på den tiden omgivet av skog på två sidor och ekorrar vågade sig ibland fram till det lilla fågelbordet.

Emellanåt var vi flera som lekte. I grannskapet bodde Roger Ottosson, Kalle och Peter. Ibland var en söt blond tjej som hette Camilla med. Minns att jag vid något tillfälle cyklade ända från Mönsterås till Ruda bara för att få en chans att få en glimt av henne, vilket jag förstås inte fick. Sex mil helt i onödan.  Jag var livrädd för hennes bror Jörgen, som ibland jagade mig runt Tallåsvallens branta grussluttningar eller i trädgårdarna bortåt Roger Ottossons hus. En gång satt vi och tryckte i Ottossons uthus efter att ha blivit injagade av Jörgen. Det dröjde flera timmar innan vi vågade oss ut. Men spännande var det, och Ruda finns för evigt inbränt i mitt hjärta. Det är inte utan orsak att Ruda IF för alltid kommer att vara mitt favoritlag i fotboll efter Mönsterås GoIF. Tallåsvallen forever.