Jag är inne i ett flow

Snart har en månad av året passerat och dagarna försvinner alldeles för snabbt. Jobbar som i trance både på jobbet och hemma. Hemma skriver jag på memoarerna. Ord för ord, mening för mening. Skriva tar tid när man inte är en naturbegåvning som kan trolla fram texter på ren inspiration. Med åren blir jag dessutom allt mer självkritisk. Har svårt att läsa det jag skrev bara för ett år sedan utan att få röda kinder.

Men nu har det hänt något fantastiskt. Har inte återfått energin efter lunginflammationen, men är tacksam att jag lyckas fokusera. Jag är faktiskt inne i det psykologin benämner ”flow” vilket betyder att ”koncentrationen intensifieras, att medvetenheten ökar och att känslan av passerande tid upphör. Efteråt upplever man en känsla av tillfredsställelse inombords.” Det är nu man skulle önska att det inte kom några nätter…eller snarare att behovet av sömn upphörde...och att man inte behövde ödsla tid på att äta eller gå på toaletten. Förväxla nu inte det med att vara manisk. Jag kan inte bli manisk. Men jag känner mig för en gångs skull nöjd med hur orden landar och att jag orkar omforma de meningar som inte fungerar. Flow är som en oerhört fokuserad salongsberusning.

Annars är det inte enkelt att skriva om barndomen. Minnena är i och för sig inte så svåra att framkalla. Det knepiga är att värdera. Är det det förlorade ljuset från barndomen som förmörkar vuxenlivet? Eller kan barndomens trauman förklara vuxenlivets mörker? Eller har livet månne gått från mörker till ljus. Kanske har Morrissey rätt när han sjunger ”I´m so glad to grow older, to move away from those younger years”.

Hur som helst är memoarerna snart färdigredigerade. Eller…färdiga blir de egentligen aldrig, men till slut måste man bara våga släppa texten. Räknar med att boken kommer framåt april. Den lär ju inte sälja som min bok om Mönsterås historia som såldes i 500 ex, men 100 ex vågar jag mig nog på. Den bör ju ha visst intresse för släkt, vänner, gamla skolkamrater, arbetskamrater och människor som bott på samma platser som jag. Några kommer nog att tycka om boken, medan andra kommer att vara väldigt glada att den inte får större spridning än vad 100 ex medger.

Men är memoarer inte något som bara kända och särskilt intressanta människor bör ge ut? Så har det kanske varit, men det finns flera skäl till varför även helt ”vanliga” människors memoarer kan vara meningsfulla. För egen del har jag tre skäl:

1. Personliga skäl. Jag känner helt enkelt ett behov av att skriva av mig och sammanfatta mitt liv så här långt. Kanske upptäcker jag faktorer, drivkrafter och förebilder jag inte märkt tidigare.

2. Sociala skäl. Kanske tycker min dotter, släkt och vänner att det kan ha ett värde att få ta del av min livshistoria och se på allt från mitt perspektiv.

3. Historiska skäl. Varje livshistoria säger något om sin tid och de platser som beskrivs. Memoarer kan alltså ha ett historiskt värde.

Memoarerna är traditionellt skrivna i kronologisk ordning. Kritiker brukar ibland klanka ner på det upplägget eftersom det är så förutsägbart och schablonartat. Men det finns ingen anledning att börja experimentera med tematiskt eller, än värre, anarkistiskt upplägg. Memoarer är sällan några litterära mästerverk utan fyller andra funktioner, även om jag förstås försöker hålla en anständig nivå på språket. Mina memoarer kommer att vara relativt välskrivna för att komma från en amatör, men givetvis banala jämfört med professionella författares.

Jag har försökt dela in livet i olika faser efter skolor och boplatser – mest för pedagogikens skull. I själva verket är det kanske lika ologiskt som när man ibland delar in historiska epoker efter århundraden – precis som om historien med automatik slog in på ett nytt spår när ett gammalt sekel går över i ett nytt.

Nåja, jag döljer i alla fall inget. Det är för tidigt att göra reklam för boken, men hoppas ni vill läsa den.