Ytterligare några ord om varför vi lämnat Pingstkyrkan

Min fru och jag har lämnat Pingstkyrkan. Några har uttryckt sin förvåning och andra har förundrats över att församlingens ledning inte har fört samtal med oss, utan bara rakt av beviljat vårt utträde. I kristna friförsamlingar finns nämligen en god själavårdstradition av att samtala och göra vad man kan för att klara ut det som behöver klaras ut. Så låt oss bena ut det här.

Min fru och jag har inte begärt att få något samtal, även om jag kanske kan tycka att det borde ingå som en rutinåtgärd för att kolla upp hur människor mår och reda ut eventuella missförstånd.

Jag har under mina 14 år i Mönsterås haft ett par samtal med församlingsföreträdare, men ingen har varit villig att på djupet diskutera mina erfarenheter där när jag växte upp. Tråkigt förstås och i långa loppet omöjligt för mig att stanna i ett sammanhang där man inte vill samtala om det förflutna.

Som ett komplement kan jag tillägga att vi som familj under 14 år i Mönsterås aldrig har blivit inbjudna på ens en fika av någon i församlingen. Ingen har visat något som helst intresse för oss som människor på 14 år, om vi bortser från ett rutinbesök från pastorn. Ingen har frågat hur vi mår eller har det på allvar. Givetvis kan jag undra var det finns herdehjärtan som bryr sig och orkar med oss. 

Visst, vi kunde ju själva ha sökt kontakt, men som nykomlingar i församlingen är det svårt att ta den sortens initiativ. Jag har ärligt trott att jag och min fru är ointressanta människor för dem.

Till detta kommer i vårt fall många teologiska skäl som i sig utgör skäl nog för att lämna. Men att församlingen inte varit redo att ta itu med sina sociala tillkortakommanden är en sorg för mig, men inget jag vill älta eller vända emot församlingen. Det finns ingen illvilja bakom. Människor umgås på rutin. Från detta kan man omvända sig.

Jag kommer alltid att vara kristen. Jesus har aldrig gjort mig något ont och därför kommer jag att göra allt för att försöka förstå och leva i förlåtelse. Jag har själv stora brister och synder, så det faller sig naturligt att förlåta dem som inte brytt sig om min familj. Men självklart bär jag på en sorg. Den kan jag inte kliva ur hur som helst.

Teologin är en ständig resa där man försöker lära känna Gud och hans vilja allt mer. Ingen är fullkomlig. Jag vilar i de stora sanningarna, men har också ändrat mig i vissa frågor där skriften och den historiska erfarenheten visar på något annat än det jag en gång fick lära mig. Den öppenheten vill jag vårda, liksom nyfikenheten och respekten inför andra människor. Jag misslyckas ständigt, men min målsättning ska ingen behöva missta sig om.

Sedan får jag förstås fråga mig själv om jag har förvaltat den gåva som jag vet att jag har fått av Gud. Jag har av olika skäl varit vilande i mitt uppdrag. Kanske dragit mig undan det. Kanske är det tid att gå in i den kallelse jag har, utöver den världsliga professionen. Jag ska noga pröva detta. Det kommer i så fall att kräva ett betydligt mer disciplinerat andligt liv än idag. Och bara jag kan svara på om jag är beredd att betala det pris det skulle innebära. 

Let the happiness in